Senseis portfölj, av Hiromi Kawakami, handlar om en udda relation: den mellan Tsukiko och hennes 30 år äldre gymnasielärare, Sensei kallad. Det är till att börja med en oväntad vänskapsrelation, som underhålls över otaliga glas sake. Med tiden börjar de två, den cirka 40-åriga singelkvinnan Tsukiko och den 70-åriga änklingen, trivas så bra i varandras sällskap att de båda fumligt försöker ta relationerna vidare. Stundvis är det lite rörande, som att läsa om två förvirrade tonåringar, men i skepnad av två medelålders plus.

Tyvärr tyckte jag inte att det räckte hela vägen. I boken fladdrar det förbi en kavalkad av traditionella japanska rätter medan Tsukiko och Sensei träffas och äter – vill man ha en rejäl dos Japan är det här rätt bok, men det är också det märkliga med den här boken: den beskriver maten bättre än människorna. Efter att ha läst Senseis portfölj känner jag knappt att jag vet vem Tsukiko och Sensei är och än mindre vad de ser hos varandra. Att Sensei kallas för just Sensei, ett respektfullt namn jag föreställer mig att man inte använder mellan varandra i en nära relation, gör att det blir ännu mer svårt att förstå.

Det jag verkligen uppskattade med Senseis portfölj var att få den här lilla glimten av Japan, men berättelsen om Tsukiko och Sensei gjorde mig tyvärr inte speciellt berörd.

Senseis portfölj