Nästan hela boken igenom irriterades jag något enormt. För är det något jag inte gillar alls så är det romantiskt tjaffs och den här boken saknar inte direkt sådant. I boken får man ta del av breven som danskan Delphine och konstnären och fransmannen Jean Luc skickar till varandra. Brevväxlingen börjar med ett helt oskyldigt beundrarnbrev, men växer och breven blir allt mer fyllda av lust och längtan.
Jag, som aldrig ens har trott på nätdejtande, tycker såklart att det är totalt obegripligt att det kan utvecklas någon slags kärlek ur en brevkorrespondens. Det i kombination med det romantiska i det hela, borde få mig att ge boken ett bottenbetyg, men den här boken är faktiskt alldeles för bra för att förtjäna något sådant. Varför det? Jo, för det första är språket så vackert och det finns så mycket fint formulerat i den här boken att det väger upp en och annan brist och för det andra är den här boken långt mer oförutsägbar än vad man kanske kan tro vid en första anblick. Efter att ha läst epilogen gick den här boken från att ha varit en trist och orealistisk kärlekshistoria till att bli en väldigt vacker berättelse om två människors längtan.