I De ickesynliga leker Fredrik Härén med tanken att vi kanske har förlorat vår förmåga att se, eftersom vårt moderna liv har fått oss att sluta uppskatta naturens skönhet. Hur vore det om vår värld vore full av ”osynliga” varelser, som kan se oss, men som vi har blivit blinda för?

I De ickesynliga är dessa varelser verklighet och några människor, framför allt barn, som är öppna på ett helt annat sätt än vuxna, men också somliga vuxna, som ses som tokiga och hålls i schack på mentalsjukhus, är de enda som kan se dem. Varelserna kallas gott och gott för De ickesynliga och de lever i en samhällsstruktur där somliga ägnar sig åt att spana för att hålla reda på människorna och övervaka vilka som vet om deras existens. Deras existens får inte röjas, så spanarna har en viktig uppgift framför sig. Vid behov skickar de ut dödare, som på olika sätt får människor som vet för mycket att ”råka ut för olyckor”.

Bokens huvudperson, Alex, utbildar sig till journalist och arbetar med ett projekt där hon intervjuar barn som har låtsaskompisar. Det leder henne rakt in i det fascinerande, omvälvande, men samtidigt livsfarliga insikten att vi delar världen med en människosort som liknar oss, men som är osynliga för de flesta. Utan att riktigt förstå risken med detta berättar hon om sin nya kunskap för sin bror, som inte är en särskilt empatisk typ. Han vill genast använda kunskapen för egen vinning och tjäna pengar på den genom att berätta för försvarsmakten och andra som eventuellt är intresserade. Vad varken han eller Alex riktigt inser till en början är att de, och alla människor som blir inblandade, riskerar att råka ut för De ickesynligas dödare.

Det här är en annorlunda och spännande bok som väcker många tankar kring hur vi väljer att leva våra liv och vad vi uppskattar och ser omkring oss. I De ickesynligas ögon framstår människorna som sorgsna, ensamma och emotionellt fattiga typer, och till viss del är det kanske så vi har blivit. Jag tyckte riktigt bra om boken, men när delarna om Alex och hennes brors trubbel dök upp så tappade jag intresset lite grann. Jag tycker inte att brodern känns så trovärdig och boken fick lite en annan riktning. I det stora hela tycker jag dock att det var en fin läsupplevelse.