Sandra har ägnat några år åt att resa runt i Thailand, men efter en tids sjukdom börjar hon definitivt att längta hem. Pengarna räcker dock inte till biljetten hem och hon lockas av ett erbjudande om att få pengar för att smuggla heroin. Hon bestämmer sig för att gå med på erbjudandet och det visar sig bli ett ödesdigert val. Hon åker fast i tullen och döms till Thailands lägsta straff för smuggling av narkotika – fängelse i 25 år.

Sedan följer en berättelse om hur Sandra lever i ett primitivt utformat thailändskt fängelse, där smuts, äckel och grymt våld är vardag, och efter det får läsaren följa Sandra i de brittiska fängelser, dit hon förflyttas. De är egentligen inte på något sätt trevligare än det Thailändska fängelset och Sandra får p.g.a. sitt långa fängelsestraff sitta av sin tid tillsammans med de ofta psykiskt sjuka människor som har begått de mest allvarliga brotten i Storbritannien.

Boken är en sann historia och det gör den ganska lätt att ta till sig. Självklart tycker man som läsare synd om Sandra, som får sitta så länge i fängelse för ett brott som hade krävt ett mycket mindre straff om hon hade dömts för det i Storbritannien, men ändå poängterar Sandra att hon förtjänade ett straff. Det tycker jag är bra, för det är på ett sätt ganska självklart att brottslingar ska straffas. Däremot kan boken väcka en debatt kring hur fängelser ska fungera och hur länder ska se på domar som har fällts i andra länder med helt andra straffskalor. I boken skildras fängelselivet som både brutalt och nedbrytande och det kan man såklart uppröras över. Det här är ju en dokumentär, så den är på det sättet väldigt intressant. Dock märks det att det inte är en ”riktig” författare som har skrivit boken. Dispositionen kan ibland vara lite underlig och över huvud taget känns det att språket inte är vad det kunde vara. Det hindrar mig lite från att sätta ett högt betyg på den här boken. Boken är bra och som skildring av verkligheten är den bra, men som spännande eller gripande skönlitteratur fungerar den sämre.