Det här är en gripande historia om en flickas svåra förhållande till sin mamma och hennes svårigheter att finna trygghet och ett sammanhang i en värld utan föräldrar.

Bokens huvudperson heter Astrid och hon är tolv år gammal när mamman döms till livstids fängelse efter ett mord. Då hon inte har någon som helst kontakt med sin pappa tvingas hon att flytta från fosterhem till fosterhem och för varje ny familj hon hamnar hos råkar hon ut för nya problem.

För varje år som går och för varje nytt fosterhem hon hamnar i inser hon nya saker och svårigheter i sin och sin mammas förhållande och hon tvingas också att förändra sig själv och att bryta sig loss från mammans tidigare starka grepp om henne.

Det här är en vacker och ganska rå berättelse om en flicka, vars liv inte är speciellt enkelt. Boken har fått mycket bra kritik och har blivit väldigt omtyckt, men själv kan jag inte komma ifrån att jag tycker att den är lite för orealistisk. Det är alldeles för amerikanskt och sentimentalt för att det ska falla mig riktigt i smaken. Jag har svårt att ta boken riktigt på allvar eftersom mamman är så klyschigt beskriven och fosterföräldrarna allt för obehagliga. Jag vill bara inte tro att vem som helst kan skaffa fosterbarn, vilket verkar vara fallet i boken.

Jag ska inte avfärda boken helt. Verkligen inte! Det här är en fantastisk bok skriven med ett nästan poetiskt språk, fyllt av metaforer och stämningsfulla miljöbeskrivningar. Den är bra, men inte överraskande bra.