Jag älskar kärleken, men jag gillar faktiskt sällan böcker och film som handlar om den. De tenderar att förvrida den till något den inte är, något helt paranormalt och något som inte kan kännas igen för oss som inte lever i en Hollywoodfilm. Kärleken förvandlas från att handla om att hysa varma känslor till någon, till att handla om att bli besatt, att bortom sitt eget förstånd dras mot någon som ofta är en främling, men som ändå är menad att dela hela livet med. Det är onaturligt och jag kan inte med det. Därför kan jag inte precis säga att jag älskar den här boken heller.

Huvudpersonen är en man som under rehabiliteringen efter en allvarlig brännskada lär känna en kvinna som antingen är schizofren och/eller har känt honom i ett tidigare liv. Hon menar att de älskade varandra och levde tillsammans i 1300-talets Tyskland. Nu försörjer hon sig genom att hugga fram skulpturer, gargoyler, ur sten. Under sjukhusvistelsen berättar hon historier för den brännskadade mannen och han tinar upp mer och mer från den bittra tillvaro han befunnit sig i. När han är skrivs ut flyttar han också in hos henne och historierna, som till stor del utgör en kärlekshistoria från deras tidigare, gemensamma, liv, fortsätter att rullas upp. Den brännskadade mannen, som har ett förflutet som porrfilmsskådis, och som aldrig har känt någon riktig kärlek, börjar känna att den svåra olyckan och brännskadorna trots allt har lett honom till något bra: den här kvinnan.

Behållningen för mig är att boken på ett väldigt öppet sätt berättar om livet som brännskadepatient. Om man aldrig har reflekterat över vilket organ huden faktiskt är, hur mycket den betyder för vår känsel, vårt utseende, men såklart också för att hålla ihop hela kroppen och dess vätskebalans, så gör man det nu. Jag tycker att boken skildrar brännskaderehabilitering på ett oerhört bra sätt, inte bara hur det rent praktiskt går till med intensivvården i början, de många och smärtsamma hudtransplantationerna efteråt och sjukgymnastiken, utan framförallt den process som patienten kan gå igenom: tacksamhet över att överleva, rädsla för att inte kunna bli älskad mer, bitterhet, ilska… och att ta sig ut på andra sidan.

Resten av boken… Inte min kopp te. Alls.