Tänkte bara tipsa om att Modernista just nu är så generösa att de skänker bort e-boken Matrosen & stjärnan. Kampanjen tar nog slut när som helst, men just nu kostar alltså e-boken 0 kr i deras webbutik. Igår bjöd de på Miss Jean Brodies bästa år. Jag ser fram emot att läsa båda! 🙂
Här om dagen skrev Techradar om e-bokläsarens framtid. En bokförlag-VD menar att konsumenter inte pratar om e-bläck och ansträngda ögon längre, utan vill ha multifunktionella prylar (d.v.s. surfplattor och sådant, får man förmoda). E-bokläsaren beskrivs som en pryl som utvecklats för att ge en mjuk övergång från pappersböcker till surfplattor och som nu inte behövs, då alla nu har vant sig vid surfplattan och dess fördelar.
Jag tycker det där lite dumförklarande och knäppt. I min värld är det troligare att en pryltokig tekniknörd skaffar en läsplatta än att en tekniskt inkompetent litteraturintresserad gör det. Plattor är nämligen bökigare och knökigare att använda än vilken surfplatta som helst och så har det alltid varit. Vem som helst som har försökt köpa ett gäng e-böcker från de stora nätbokhandlarna i Sverige bör veta vad jag talar om. Jag har kritiserat webbutiker för e-böcker i flera tidigare inlägg (1, 2).
Så nej, läsplattan är inte en ”mjuk övergång” i min värld. Det är en specialiserad pryl för den som är teknikintresserad och som också är en rejält nördig boknörd. Det kanske är argument i sig själv för att läsplattan inte har en framtid. Men i någon mening vill jag hellre se det som att läsplattan har en framtid. Plattorna har bara inte blivit upptäckta ännu.
Jag har även en iPad mini (och min kille har en iPad 2, för all del) samt 2 iPhones. Jag skulle inte komma på tanken att seriöst sitta och läsa en bok på någon av dessa enheter någon längre stund. Telefonen kan jag läsa på några få minuter när det uppstår en lucka (t.ex. kö på Konsum). Paddan är en superfin pryl som jag petar på varje dag, men jag orkar inte ligga och läsa på den. Den är mini, men väger minst 3 ggr mer än min läsplatta. Och ja, jag är väl som en gammal kärring, men mina ögon gillar faktiskt läsplatta eller papper mer än en ljusstark skärm… (obs, jag är 27 år).
För min egen skull 😉 önskar jag att fler upptäcker läsplattan och dess fördelar snart. Jag tror man kan behöva öva på en surfplatta först 😉 men när man väl har vant sig vid tekniken så kommer den som testar en läsplatta upptäcka att det är både bekvämt och praktiskt att läsa på dem.
Om fler läste på läsplatta kanske webbutikerna skulle bli bättre… Och då kanske det skulle bli ännu smidigare och roligare att läsa på läsplatta. Hoppas!
Jag har flera gånger varit på väg att läsa John Greens omåttligt populära ungdomsroman Förr eller senare exploderar jag, som handlar om två ungdomar som träffas i en stödgrupp för unga med cancer. De blir förälskade, men samtidigt som de bubblar av den första kärleken måste de också hantera smärta och ångest över den oundvikliga döden. Jag har varit på väg att läsa, som sagt, men jag har inte kommit till skott. Nu har jag i alla fall sett den bioaktuella filmatiseringen. I sällskap av två bokcirkelkamrater, faktiskt.
Jag tycker filmen var bra! Och då ska ni veta att romantiska filmer i allmänhet får det att krypa i hela kroppen på mig… Och ni ska också veta att klichéer och sökta scener känns ganska avskyvärt det med. Den här filmen är inte befriad från vare sig det ena eller det andra, men, jo, jag tyckte ändå att det funkade. Den lyfter från en dussinfilm om kärlek, tack vare att det finns en intressant vinkling när cancersjuka ungdomar är med i bilden. På något sätt är det också befriande att cancersjuka har huvudroller och inte är förpassade till biroller, som i så många andra filmer. Kanske var det därför jag fick tårar i ögonvrån några gånger. Det är ju något så outsägligt fruktansvärt med unga, livfulla personer som drabbas av allvarliga sjukdomar. Från ingenstans. Så orättvist! Och sjukt!
Filmen är inte det bästa jag sett och den hade gärna fått vara mindre tjatigt pratig och vara typ 30 min kortare, men ändå. Jag rekommenderar den! Vad min bokcirkelkompis Anna tyckte kan du läsa på hennes blogg.
Boken pallar jag nog inte läsa nu, tror jag. Nu vet jag ju hur den slutar.
Jag läste i lördagens DN om poesiprojektet Evolution. Poeten Johannes Haldén har tillsammans med Håkan Jonson konstruerat en algoritm som sätter ihop ny poesi av Haldéns texter. Det ultimata målet är att så småningom kunna klara Turingtestet, d.v.s. en människa ska inte kunna avgöra om det är en maskin eller en människa som ligger bakom.
Jag läser väldigt lite poesi och känner inte till Haldén sedan tidigare, men jag måste säga att jag gillar den här idén. Kanske för att jag är ingenjör…
När jag besökte sidan genererades följande:
”runt vintergata
går bender reflekterar en sekund
fortfarande
näraskog löv
grodyngel vardet
ett icke-konstruerad
de sanering”
Med mina kunskaper om poesi är det omöjligt att avgöra om dator eller människa ligger bakom detta… 😉
Eller kanske inte.
Jag läser inte så mycket fantasy, men nu har jag faktiskt shoppat en finfin pocket, som jag har rätt höga förväntningar på. Boken är första delen i trilogin Mörkrets ring och på baksidan kan man läsa:
”Trilogin »Mörkrets ring« är den ryske fantasyförfattaren Nick Perumovs genombrottsverk och skrevs redan på sovjettiden. Med fantasyeposet »Svärdens väktare« har Perumov gjort sig känd för sitt säregna författarskap, där det goda inte alltid går att skilja från det onda.”
Det är för övrigt inte var dag jag läser en ryss, så det här har ju verkligen chansen att bli en bok som ger mig lite nya vyer.
Jag måste också säga att jag verkligen är förtjust över framsidan som går i mörka toner och guld. Jag brukar inte fastna för mörka och murriga omslag, men i det här fallet känns det elegant och snyggt! Det är dock inte helt enkelt att lyckas återge elegansen på bild, men ändå.
Någon som läst?
Såhär i den hetaste sommaren känns hösten minst sagt avlägsen, men den 15/9 känns trots allt som ett datum att se fram emot, för då kommer ett nytt seriealbum av Liv Strömquist. Albumet kommer bland annat att innehålla mens-serien som hennes sommarprat baserades på. Det är för övrigt ett av de bättre program jag hört!
Förlaget skriver också:
”Liv Strömquists nya seriealbum Kunskapens frukt handlar om det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet. Vad är det för något? Och varför har mänskligheten ett så extremt osoft, bordelineartat love-or-hate-relationship med just denna mänskliga kroppsdel?
I en brokig mosaik bestående av gamla greker, stenålderskvinnor, Sigmund Freud, Magnus Uggla, prinsessan Törnrosa, hinduistiska gudinnor, Dogge Doggelito, biologiböcker och Stig Larsson försöker Liv Strömquist knåpa ihop en bild av det organ som Gustave Coubert kallade Världens ursprung.”
Jag tror nog att det kommer bli både tänkvärt, underhållande och provocerande… Precis som man kan vänta sig av Strömquist. 🙂
Boken har knappt gått till tryck ännu, så jag har faktiskt inte hittat någon bild på framsidan eller så. Istället postar jag en bild på en av mina favoriter från Strömquist, Prins Charles känsla. Riktigt bra (och provocerande) bok om kärlek. Jag håller inte med om allt, men tycker ändå att den är briljant!
I lördags såg jag filmen Capote, som kretsar kring tiden när den amerikanske författaren Truman Capote skriver på sin sista bok, Med kallt blod. Med kallt blod är baserad på en verklig händelse: ett fruktansvärt fyrdubbelt mord, utfört av två mördare utan något direkt motiv. De kom sedan att dömas till döden. Boken är verkligen detaljrik och intressant, men när jag läste den först visste jag faktiskt inte att den har dokumentära drag. Jag trodde det var en deckare!
I filmen görs det väldigt tydligt vilken möda Capote la ned när han skrev boken. Dokumentära romaner var då något helt nytt. Författaren följde fallet väldigt nära och lärde också känna en av mördarna.
Jag gillade filmen! Den kanske var lite långsam, men den var ändå bra och intressant. Philip Seymour Hoffman gör en väldigt fin skådespelarprestation som den excentriske Capote. Capote slits mellan det oetiska i att tjäna pengar på andras olycka, det känslomässigt svåra i att lära känna en dödsdömd människa och skuldkänslor över att egentligen inte orka med.
Nästan så att man vill läsa om boken!
Den här veckan uppmanar Tematrio till att berätta om tre böcker om vänskap.
Jag läste en riktig höjdare i genren här om dagen: Grand final i skojarbranschen är en riktigt rolig bok, med många blinkningar till författarens, Kerstin Ekmans, författarskap, men framför allt är den en riktigt fin bok om vänskapen mellan en känd författare och hennes spökskrivare….
Vänskapsskildringen i fantasyserien Engelsforstrilogin tycker jag också är en riktig höjdare. Boken kretsar kring tonåringar med helt olika bakgrunder och status i klassrummet. När de inser att de är häxor inser de att de också måste samarbeta med varandra, trots att de i en normal situation knappast hade sett åt varandra. Spännande vinkling!
Som tredje bok väljer jag Drömhjärta. Boken kretsar kring två barndomsvänner på Kuba. Den ena flyttar med sin familj till USA och den andra blir kvar. Deras vägar kommer dock att korsas igen. Fin och intressant bok om Kuba. Faktiskt så bra skriven att man kan ha lite överseende med allt kärlekstrams och all överdriven beskrivning av USA som de ultimata och mest framstående landet i världen, på alla fronter…
Jag var och hälsade på en kompis i helgen och då fick jag en liten novell, som han redan hade läst. Kul! Jag tycker att Novellix noveller är så himla fina, allihop. Det här är min fjärde i samlingen, tror jag, men jag har inte läst en enda. Knasigt! Jag har åtminstone lyssnat på några i ljudboksformat och de har jag gillat allihop, särskilt Stamtavla och Heder. Jag hade tänkt läsa min nya på hemresan, men den hamnade i en resväska som sedan blev lite bökig att ta fram igen. Hm. Men det kommer nog fler tillfällen att läsa. 🙂
