Snart är det jul och det innebär också att vinterversionen av Sommar i P1 börjar sändas. Det är goda nyheter för en poddälskare som jag! Till vintern är det lyssnarna som får rösta fram värdarna i programmet och i år, som alltid, är det några författare som har fått äran. En av de är Lars Lerin och en annan är Mustafa Can. En annan är Sara Danius, medlem i Svenska Akademien. Ser verkligen fram emot årets Vinter!
Kategori: –
-
Bokliga julklappstips, del 1
Om ni frågar mig så finns det få saker som är så roliga att få som hårda klappar, innehållandes böcker! Det kluriga med böcker är ju dock, tyvärr, att bokmalen är svår att överraska med en bok. Risken finns ju att 1) boken redan är läst 2) inte uppskattas av den kräsne. Det andra kluriga med att ge bort böcker är att mottagaren kanske inte ens är speciellt intresserad av att läsa (svårt att förstå, jag vet, men en del människor läser inte böcker!!). Så, när jag satte mig ner och funderade på boktips till den som vill ge bort böcker i jul, så började det stå rätt still…
Däremot har jag en del tips på bokrelaterade prylar!
En läslampa t.ex! Jag har god nytta av min. Min kille somnar nästan alltid före mig och då passar jag på att smygläsa lite på kvällarna. Jag har nog inte den mest praktiska varianten, men… Den är ganska söt i alla fall! Min är från Coolstuff, om någon undrar.
Tjusiga bokmärken är också roligt att ha. Jag har en superfin med inskription! Den har jag fått i present, så jag vet inte var man får tag på något liknande. Utöver den har jag en mängd andra varianter också.. Och det är ju tur, för jag har nästan alltid 3+ böcker på gång samtidigt… 😉
Bokstöd är egentligen överflödiga för bokmalen, för förmodligen finns det så många böcker att bokhyllorna sprängs och det inte behövs något bokstöd som håller uppe böckerna.. 😉 Men om det mot förmodan skulle behövas ett stöd, så finns det galet många fina. Själv har jag en enkel uggla från Åhléns. Skulle dock inte tacka nej till den här taxen från Ellos eller den här pingvinen från Svenssons i Lammhult (om jag hade behövt någon, men det gör jag inte :o):
Bokhyllor är kanske en knäpp sak att ge bort. Det är ju inte säkert att det finns plats för en sådan. Men låt oss säga att det gör det. I sådant fall tycker jag att Selfshelf är rolig. Och Bokomaten! Praktisk pryl… Jag skulle behöva en sådan, så kanske det inte blev så många böcker som förblev outlästa år efter år.. 😮
Sedan finns det ju typ oändligt många bokprylar där ute för den som vill vara nördig. Penguins bokmuggar är förmodligen mer sålda än böckerna själva 😉 Men fina är de! Vet ej var de finns att köpa i Sverige, dock.
Jag skulle heller inte tacka nej till någon av dessa smycken (från The literary gift company; ett brittisk företag, som jag faktiskt inte har testat att köpa från).
Feelgoodbibliotekarien har förresten en svensk shop med bokprylar, Bokbutiken!Här finns det också potentiella julklappar till boknörden! Som tröjor och muggar med boknördiga tryck.
-
Engelska är inte min grej (och lite nytt i hyllan)
Jag älskar verkligen att läsa och skriva. Älskar! Jag kan inte tänka mig att inte ha böcker i mitt liv och jag har jättesvårt att tänka mig att vara utan bloggen. Jag behöver läsa och skriva! Till vardags jobbar jag som ingenjör och en stor del av mitt jobb handlar således om att läsa vetenskapliga artiklar och att själv skriva artiklar och andra rapporter. Även detta är underbart. Fast… Jag kan inte komma ifrån en grej och det är att jag verkligen avskyr engelska!
Jag har aldrig haft lätt för engelska. Förmodligen spelar det in ganska mycket att vi till största delen saknade engelsklärare på högstadiet och fick ägna oss åt självstudier. Som ni förstår har jag inga bra grunder med mig från grundskolan och det där gigantiska kunskapsglappet som jag hade med mig när jag började gymnasiet har liksom stannat kvar. Chocken var ganska stor när jag började på universitet och insåg att svenskan inte var ett speciellt gångbart språk längre. Förutom några spridda kurser de första terminerna så gavs resten av utbildningen helt på engelska. Ibland var man rent av ensam svensktalande. Först år fyra kom en ny andningspaus med en kurs som oväntat gavs helt på svenska. Den kursen var… underbar. Att få uttrycka sig fritt, kunna sväva ut i rapporterna, våga ställa frågor när som helst och hur som helst utan några språkliga begränsningar. Jag älskade den kursen. Den hade nog kunnat handla om vad som helst.
Jag lärde mig att ta sig fram, men jag vande mig aldrig och jag tror aldrig att jag kommer att kunna tala engelska helt obehindrat heller. Jag kan verkligen inte småprata och skämta på engelska. Det står still! Det står också stilla när jag måste skriva. Om det tar mig några minuter att knattra ned en sådan här text så tar det mig säkert 20 min att författa något liknande på engelska. En gång när jag skrev på svenska så stannade en kollega, helt paff, utanför mitt kontor och frågade ”Skriver du nu? Jag kan inte ens skriva sådär snabbt om jag sitter och låtsasskriver och bara trycker ner tangenter på måfå!”. Ja, jag är snabb på svenska, men jag är också frustrerande långsam och osäker på engelska.
Jag har kollegor som vägrar att skriva rapporter på svenska, även om kunder och uppdragsgivare uttryckligen önskar att få rapporten på det språket. Jag är ganska ensam om detta, men jag ser noll begränsningar när jag får skriva på svenska. Visst, ibland kanske man får tänka några varv innan man kommer på en bra översättning till knepiga facktermer, men det är ingenting mot den begränsning jag känner när jag sitter och ska författa något på engelska. Då blir det helt blankt.
Jag fattar att det är nödvändigt att kunna engelska. Men jag kan inte komma ifrån att det känns trist också. Jag älskar ju som sagt att skriva, att ha flyt, att bara låta fingrarna dansa över tangenterna. Det där tillståndet infinner sig aldrig när jag sitter där med mina engelska rapporter…
Jag känner mig mer avslappnad inför franskan, faktiskt, trots att jag rent krasst kan mycket mindre franska än engelska. Det är väl just det att man som svensk förväntas vara ”flytande” på engelska och när man inte är det så får man typ skämmas. Den som pratar franska flytande kan ju briljera mer den kunskapen, liksom, men att vara superduktig på engelska är en underförstådd baskunskap, ungefär som att man som svensk förväntas vara läs- och skrivkunnig.
Långt inlägg. Kände bara för att bekänna detta. 😉 Det finns säkert fler därute som känner sig osäkra på engelska, även om det är något som ingen pratar om. Det är så himla fint att som svensk tala om att vara ”flytande på engelska”, att tanka ner amerikanska filmer utan textning, att läsa böcker på engelska och tvärsäkert säga att så mycket försvinner i översättningen att det inte är någon idé att läsa i svensk översättning. Men det är ingen som frågar om vi ska översätta engelska facktermer till svenska eller om det möjligen är ett problem att högre utbildning i Sverige ges på språk som gör att många studenter är tystare än vad de egentligen skulle vilja vara…
Nu har jag i alla fall köpt in denna bok och jag hoppas att den blir till någon hjälp… Ibland är ju engelskan tyvärr oundviklig. Köpte även en liten bonusbok. På svenska. 😉
Gissa vilken som känns mest inspirerande?
Köpte även en julklapp. Men den får ni inte se.
-
Har nominerat till Bokbloggarnas litteraturpris
Det har blivit dags för Bokbloggarnas litteraturpris igen. Tävlingen, som anordnas av Breakfast book club, går till så att alla med en bokblogg får nominera titlar som kommit ut på svenska under året. I januari sammanställs de nominerade och då startar en omröstning bland de som fått flest nomineringar.
Bland tidigare pristagare hittar vi:
2010 – Vyssan lull av Carin Gerhardsson.
2011 – Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
2012 – Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell
2013 – Förr eller senare exploderar jag av John GreenJag är inte speciellt bra på att läsa nya böcker, men några böcker från året har jag ändå läst och av dem har jag valt att nominera:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Naturlära av Lars Lerin
Förra gången jag skrev om det här priset och vilka böcker jag läst/nominerat/röstat på fick jag en spydig kommentar om att jag var lat och att det var helt oacceptabelt av mig att nominera och rösta utan att ha läst allt/en stor del av utgivningen. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på idiotin det skulle innebära om jag som hobbybloggare skulle känna ett så starkt ansvar över det här priset att jag la ner den tiden det skulle krävas att läsa hundratals (tusentals) böcker. Håhå, jaja.
Jag kommer aldrig nå den punkten att jag ens läser 10 eller fler böcker från årets utgivning. Jag läser blandade titlar och allt som oftast böcker med några år på nacken. Då har man förhoppningsvis hört en massa saker om dem och fått sig en känsla av om de är läsvärda. Jag har inte tid och lust att läsa osäkra kort bara för att vara först på bollen med nya böcker.
Så är det med det.
Och apropå det. Det vore roligt med ett pris som ligger några år efter. Typ att nu i januari utse bästa bok från 2012. Det skulle, på riktigt, vara intressant att se vilka böcker som folk skulle nominera till ett sådant pris. Vilka böcker var bara tomma snackisar? Vilka seglade upp till läsupplevelser som fortfarande sitter i minnet?
Jag ska leta upp min 2012-favorit, tror jag. Återkommer om detta…
-
Nostalgitorsdag: En fin hästbok
I dagens nostalgitorsdag tittar jag tillbaka till en bok som jag recenserade för typ 15 år sedan, nämligen Drömmen om en ponny. Det var dock inte första gången jag läste boken, för liksom som så ofta i den åldern så lästes varje bok om och om igen. Det fina med just Drömmen om en ponny är och var att den inte handlar om någon direkt drömponny, utan en ganska besvärlig och envis rackare. Boken är en skön motvikt till mycket annat i genren, som handlar om diverse topphästar och hittehästar och annat som förmodligen står långt ifrån verklighetens upplevelser för medelhästtjejen…
Här hittar du inlägget från 2000.
-
Grattis Majgull!
När jag läste Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam kändes den så läsvärd, viktig och gripande att jag nästan förutsatte att den skulle nomineras till, och kanske till och med belönas med, Augustpriset. Jag hade fel! Det måste ha varit stor konkurrens i år, helt enkelt. För visst är Axelssons bok om Miriam bra! Och viktig. Den handlar alltså om en kvinna som överlevt förintelsen och som sedan i resten av sitt liv har dolt sitt romska ursprung. Tills hon en dag börjar berätta.
Nu har Majgull Axelsson belönats med ett annat fint pris, nämligen Ivar Lo-priset, som årligen delas ut till en betydande arbetarförfattare. Välförtjänt!
-
Pelle 75 år!
Det har varit en del jubileum i år och främst har kanske Tove Janssons 100 årsdag uppmärksammats. En jubilar som har hamnat lite i skymundan, tycker jag, är Pelle Svanslös 75 år. Hade jag inte läst om det hos Barnboksprat så hade jag missat det! Jag älskade dessa böcker när jag var liten och lånade hem alla de hade på bibblan. Jag hade också flera faksimilutgåvor med de underbara illustrationerna av Lucie Lundberg. För mig, som haft Uppsala som närmsta stad under uppväxten, så var det extra kul att läsa böcker med anknytning till platser jag kände till.
I samband med jubileet har det kommit ut en samlingsutgåva med Pelleböcker. Jag är inte riktigt kompis med den ”nya” Pelle, men det är väl en smaksak vilka illustrationer man föredrar. De nya har ju också sin charm. Jag har förstått att man över huvud taget har ryckt upp och moderniserat berättelserna om Pelle och även introducerat nya karaktärer. Jag har ingenting speciellt att säga om det. Jag kan inte minnas att jag tyckte att originalen var svårlästa när jag var liten och jag kan inte minnas att de innehåller föråldrade och pinsamma saker heller. Eller gör de det? Det är väl en svår balansgång det där med att bevara och att förnya… I det här fallet har man tydligen valt att förnya och det kanske är nog så bra… Huvudsaken att barn fortsätter att läsa om Pelle, som ju är så snäll. Snällt ska det vara!
-
Turist som bok
Det är ju väldigt vanligt att bra böcker filmatiseras, men det händer också att bra filmer utökas i böcker. Nu i december kommer en bok innehållandes manus och extramaterial för Ruben Östlunds hyllade film Turist. Jag är lite skeptisk till att läsa manus (mest för att det är ovant; jag brukar inte läsa den typen av texter), men för den som vill gillar filmen och vill ha en fin bok om den så är det säkert något att lägga till samlingen.
Själv såg jag filmen när den var aktuell på bio och jag tyckte det var riktigt bra. Den kretsar kring en familj som är på semester i Alperna när de är nära att hamna i en lavin. Alla får panik och pappan i familjen springer därifrån. När snöröken lägger sig visar det sig att lavinen aldrig skulle ha nått fram till dem; det var aldrig någon fara, men för mamman i familjen bli besvikelsen stor över att maken valde att springa och lämna henne med barnen. En konflikt uppstår och pappan kan inte erkänna vad han gjorde.
Jag tycker filmen på ett bra sätt belyser mansrollen på olika sätt och så tycker jag att filmen var oväntat rolig (faktiskt). Jag kan verkligen rekommendera den för den som missat!
Tjusig framsida, förresten!
-
Egenmäktigt förfarande som teater
I höst blir Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande teater! Det är Uppsala stadsteater som ska sätta upp relationsdramat som teaterpjäs. Det blir säkert intressant!
Det är sällan en bok får ett sådant odelat positivt mottagande från alla håll och kanter, som just Egenmäktigt förfarande. Även uppföljaren, Utan personligt ansvar, som kom tidigare i år, har hyllats överallt. Jag har fortfarande inte läst den, men Egenmäktigt förfarande gillade jag. Eller, såhär: jag hade faktiskt ganska svårt för språket, som är otroligt akademiskt och stelt, men berättelsen, situationerna och karaktärerna är verkligen på pricken fångade och det finns mycket att känna igen från sig själv och ens omgivning. Otroligt insiktsfulla böcker!
