Thorvall var, vad jag kan förstå, minst sagt uppmärksammad och rent av utskälld under åren då hon gav ut böckerna om Signe och, kanske särskilt, när hon några år tidigare gav ut Det mest förbjudna, som för övrigt har väldigt tydliga kopplingar till Signetrilogin. Det var förmodligen för starkt att hon skrev väldigt öppet om sex och om sin inte helt oproblematiska relation till sin mor. Läser man hennes böcker framträder en rastlös själ och en karriärkvinna som har svårt att räcka till. Böckerna om Signe ger många ledtrådar till vem Thorvall var och varför hennes relationer, till sina nära, många gånger var problematiska.
När man skjuter arbetare… är den bästa delen i trilogin, om du frågar mig. Den handlar om Hilma, som ”gifter upp sig” en samhällsklass, men som inte får veta innan bröllopet att hennes blivande make lider svårt av manodepressivitet (idag kallas det kanske bipolär?). Det finns flera fruktansvärda scener i boken: våldtäkt, skräck, och också en ton genom hela berättelsen som vittnar om en mindrevärdeskänsla, som många klassresenärer säkert bär på.
Det är en otroligt fin bok. Jag har svårt att förstå att Thorvall kunde skriva den, hur hon kunnat skaffa sig en så tydlig bild av personer och händelser som ligger så nära henne själv.
”Det är 30-talets Sverige och det anses som någonting stort att den enkla skogshuggardottern Hilma får gifta upp sig i klassamhället. Att hennes blivande make, läroverksadjunkten Sigfrid, bär på en sinnessjukdom underlåter svärföräldrarna att nämna, trots att sjukdomen på grund av ärftlighet gör att Sigfrid enligt lag egentligen inte får gifta sig. Det är Hilmas enkla bakgrund som gör att man inte tar så noga på detaljen om Sigfrids sjukdom. Sjukdomen blir dock en tung last för Hilma.” [Läs mer…]
Det var ett tag sedan jag läste något av Susanna Alakoski, men snart ser jag fram emot att börja läsa hennes April i anhörigsverige, som väl kan ses som en fortsättning på Oktober i fattigsverige, som kom för några år sedan. Båda böckerna liknar dagböcker till formen – även bokstavligt talat. Det är faktiskt oerhört snyggt formgivna böcker i ett litet, gulligt format, med skön textur på omslagen och med tjusiga bokmärkesband.
Men det är inte för omslagets skull som jag läser Alakoski, utan det är för att jag verkligen uppskattar att hon ger röst åt de som sällan hörs – de som lever i fattigdom, utanförskap och med missbruksproblematik. Även anhöriga och deras situation är något som Alakoski vågar tala om det märks att hon personligen är både berörd och har erfarenhet. Det behövs författare som Alakoski, som med lätt hand han skriva berättelser som upplyser om vad fattigdom gör med människor och som vädjar till mer medmänsklighet, omtanke och värme. Alla hennes böcker har varit tankeställare för mig och jag tycker att alla borde läsa dem!
Jag såg förresten att Alakoski har hedrats genom att utses till hedersdoktor på Malmö högskola. Fint! Välförtjänt!
För en vecka sedan nåddes vi alla av beskedet att författaren Henning Mankell har somnat in. Mankell har varit öppen med sin sjukdom, som han också har skrivit om i boken Kvicksand, men det var nog många som ändå nåddes av beskedet med bestörtning. Dagens inlägg blir ett inlägg om några av Mankells böcker.
Mankell var en oerhört produktiv författare och jag inser att jag bara har skrapat på ytan av hans bokskatt. För många är han förmodligen mest känd för sina deckare med Kurt Wallander i huvudrollen. För mig är han dock mest en barn- och ungdomsboksförfattare.
Min tidigaste bekantskap med Mankell var hans böcker om den moçambiska flickan Sofia, som förlorar sina ben när hon trampar på en trampmina. Den första boken heter Eldens hemlighet och uppföljaren har jag faktiskt bloggat om och den heter Eldens gåta. Sista delen har titeln Eldens vrede. I Eldens gåta fokuserar Mankell på HIV. Jag tycker det är fint att Mankell har tagit sig an att skriva om såpass tuffa ämnen i böcker som riktar sig till unga. Eldens hemlighet var verkligen en snackis när jag gick i skolan och den öppnade ögonen på många som blev upplysta om hur tillvaron faktiskt kan se ut i krigsdrabbade och fattiga länder.
Mankells starka engagemang mot rasism och starka engagemang för att upplysa om kolonialism, rasism, invandring och integration lyser igenom i många av hans böcker. En av hans romaner riktade till vuxna är Tea-bag, som jag läste i tonåren. I boken visar Mankell sin humoristiska sida och väver ihop berättelser från kvinnor med hjärtskärande händelser i bagaget, med en berättelse om en poet som får i uppdrag att skriva en kriminalroman. Satir om kriminalromanfenomenet blandas med viktigare frågor: gripande berättelser om att fly.
En tredje bok jag gärna tipsar om är Resan till världens ände, som är den sista delen i en svit om pojken Joel. Boken belönades med Augustpriset 1998. Det är en bok om att växa upp och att komma fram till vad man vill göra med sitt liv.
Slutligen måste jag såklart säga något om Wallanderdeckarna. Jag läste min första (och hittills enda) för bara några år sedan. Det fick bli Mördare utan ansikte. När man har läst ett antal deckare så blir en sådan här bok, med över 20 år på nacken, en närmast exotisk upplevelse. Den har en långsamhet och en noggrannhet som ofta har försvunnit i nyare deckare, där allt ska vara spektakulärt och gå snabbt. Jag tyckte att Mördare utan ansikte var en väldigt annorlunda läsning. Om det var länge sedan du läste den borde du överväga att läsa om – du kommer kanske att bli förvånad över hur deckargenren har utvecklats.
Förra veckan hade vi bokcirkelträff igen. Kul! Jag har missat en del träffar den senaste tiden, så nu känns det kul att vara tillbaka. En av mina bokcirkelkompisar påminde oss andra om att vi faktiskt har bokcirklat i 4 år om någon månad. Otroligt! Var tar tiden vägen?
Till nästa gång läser vi en bok som jag har valt. Förr hade vi omröstning bland titlar som vi turades om att välja ut, men nu väljer vi i tur ordning ut en bok, rakt av. Det tycker jag är svårt, faktiskt. Jag tycker att en bra bokcirkelbok ska:
Vara bra. 😉
Väcka en diskussion och vara lätt att prata kring.
Vara lagom lång.
Vara lätt att få tag på, t.ex. att den finns i många exemplar på biblioteket och/eller går att få tag på som pocket.
Inte vara en del av en serie.
Inte vara skriven av en favoritförfattare, för det är för jobbigt om andra ogillar boken i så fall. 😉
Inte vara en sådan bok som alla redan har läst.
Det där är svårare än vad man kanske tror att pricka in, särskilt eftersom de flesta av punkterna är sådana som är omöjliga att lista ut på förhand. Nu när vi inte har omröstning längre, så känns det för övrigt som att man har lite mer ansvar, dessutom. Man vill ju inte pracka på andra en riktig skitbok liksom.
Några av de bokcirkelböcker som jag tycker att vi har haft bäst diskussioner kring är nog:
Gargoylen, kanske för att det var den första boken vi bokcirklade och alla var extra peppade? Hehe.
Metro 2033, för att typ ingen gillade den och det fanns många roliga grejer att såga ;). Samma sak med Dumskallarnas sammansvärjning. Ibland är det skönt att enas kring en riktigt dålig bok. 😉
Morgon i Jenin. Kanske för att den var gripande och handlade om ett (ständigt?) aktuellt/intressant ämne som också kan leda in diskussionen på politik och samhällsfrågor.
Utrensning eftersom vi hade väldigt olika åsikter, först och främst, men kanske också för att den är intressant, gripande och har en del karaktärer som beter sig rätt otippat, irrationellt och som är intressanta att diskutera.
Horn av Joe Hill. Kanske för att många av oss tyckte att den var så otippat bra.
Projekt Rosie eftersom det är en lättsam bok som alla hade läst (det är inte alla gånger som alla i cirkeln har haft tid/lust att läsa, faktiskt) och tyckte var rolig/bra.
Jag tycker också att den senaste bokcirkelboken, Kalmars jägarinnor, var väldigt kul att bokcirkla. Även denna gång hade vi lite olika åsikter, men den handlar också om ett ämne (uppväxt) som är lätt att relatera till. Det fanns mycket att prata om kring den boken: både vad det gäller stilen/formen, tolkningar, karaktärerna, händelserna och vad författaren vill berätta.
Så ja, det är en blandad kompott av böcker som har diskuterats i bokcirkeln, kan man väl säga.
Har du några riktigt bra bokcirkelboktips?
Jag har i alla fall valt Håkan Nessers Levande och döda i Winsford till nästa gång. Jag hade den hemma och har från många säkra källor hört att den är läsvärd.
Fast lite, lite ångrar jag att jag valde just den. Över 400 sidor? Som ska vara utlästa på några veckor. Får se hur det går för mig…
Vad kul att Svetlana Aleksijevitj får årets Nobelpris i litteratur! Med kul menar jag att jag gläds åt att någon så förhandstippad och önskad författare får årets pris. Jag tycker att det har surrats om henne överallt den senaste tiden. Det har snackats så mycket om henne i nobelsammanhang att jag faktiskt började frukta att Svenska akademien skulle välja bort henne bara därför. 😉 Nu jobbar de knappast så, men ändå.
Själv har jag faktiskt inte läst någon av Aleksijevitjs böcker (ännu), men jag vill gärna läsa någon, eller flera, av dem. 🙂 Vilken bok är bra att börja med? Jag har förstått att hon har skrivit en hel svit med böcker om Sovjetunionens upplösning, men man kanske inte måste läsa i någon viss ordning?
Ibland när Nobelpriset går till en för mig helt okänd författare så tänker jag att det är bra och fint att priset kan användas för att rikta strålkastaren mot en författare som borde upptäckas av fler (till exempel mig), men ibland känner jag också att Nobelpriset emellanåt måste gå till just de här författarna som läsarna verkligen längtar efter att få se som pristagare.
Inför priset hade jag ju en (orealistisk) önskelista, men någon seriös gissning satt jag inte inne på. Jag måste ändå erkänna att jag var väldigt peppad och förväntansfull inför tillkännagivandet. Jag brukar bli det. Det är ett sådant stort och häftigt pris och det finns så många fina storys kring priset. I torsdagens DN fanns det flera fina artiklar om detta. Jag älskar särskilt historien om dagen när Tomas Tranströmer fick veta att han var årets pristagare. Jag vet inte vad det är med mig, men allt som rör Nobelpriset och Tomas Tranströmer får mig att gråta (på riktigt och bokstavligt). Det är något med hela grejen om hur det alltid, i många år, fanns ett pressuppbåd utanför hans hus, som en hyllning. Det är så hjärtskärande på något sätt. Och en dag bara hände det. Tio minuter i ett ringde de från akademien. Åh. Att lyssna på tillkännagivandet är lite som att få dela den där förvåningen och glädjen med en författare.
Men jag måste erkänna att jag har varit pepp hela veckan på det här med Nobelpriset och det gäller inte bara litteraturpriset. Jag älskar att kolla på tillkännagivandena! Jag har ett flexigt, lyxigt, fantastiskt jobb och kan allt som oftast ta paus när det passar. Ett undantag var till exempel fysikpriset förrförra året, som tog… ett tag… för vetenskapsakademien att enas kring. Presskonferensen blev fördröjd i timmar. En timme i alla fall? Jag kommer inte ihåg exakt, men jag kommer ihåg att jag var tvungen att jobba i alla fall.
I år har jag ryckts med av alla förhandstippningar och hype kring den franska forskaren Emmanuelle Charpentier och jag satt som på nålar i både måndags och onsdags när priserna i medicin eller fysiologi samt kemi skulle tillkännages. Charpentier, som är en av forskarna bakom ”gensaxen” CRISPR/CAS9, har gjort sina viktigaste upptäcker medan hon gästforskare på Umeå universitet, där jag själv har gått min grundutbildning (i ett helt annat område än Charpentiers, förvisso). Därav peppen. Det vore så sjukt fint om Umeå universitet kunde få lite Nobelpristagarglans. Jag älskar det där stället. Som student var man alltid så inbjuden till att ta del av eller rent av bidra till den aktuella forskningen och trösklarna var låga till att diskutera med forskare. Man fick vara en person snarare än en futtig student. Den hierarkiska strukturen som finns på ”vissa” andra universitet finns inte på UmU vad jag har märkt. Jag vet mycket väl hur hunsade och illa behandlade doktorander kan vara på somliga andra svenska universitet, där det är lite mer prestige och status inblandat i allting. Jag har hört skräckhistorier om hur doktorander snarare förstör för varandra än hjälper varandra i den ständiga hetsjakten efter resultat, publicitet, forskningsmedel, arbetstillfällen och titlar… Och jag har många trista historier om fruktansvärda handledare också. På riktigt är det så det funkar på vissa håll. Men vad jag har sett så är det inte så på Umeå (jag har säkert en onyanserad och romatiserad bild, men…). Där kunde i alla fall jag, som något så futtigt som student på grundutbildningen, bli tagen på allvar. Jag skulle älska om det vore ett universitet som Umeå som skulle få en liten del av nobelprislyckan, snarare än att något av de vanliga, prestigeuniversiteten, där doktorander är piskade snarare än peppade. Jag ser Umeå universitet som ett öppet, vänligt, nytänkande och kreativt universitet. Det vore härligt om allt detta också kunde generera en Nobelpristagare.
Fast nu blev det i och för sig inte så i år. Får hoppas på nästa. 😉
Och jag fortsätter att hoppas på att Oates belönas med Nobelpriset i litteratur en dag..!
Throwback thursday! Jag slumpade fram ett inlägg från mitt arkiv och hamnade på min årssummering för 2012. Där har jag nogsamt plottat hur många böcker jag läst, vilka genrer och ursprungsland. Jag chockeras lite över att jag tydligen läste 83 titlar. Hur hann jag med det? I år hoppas jag på att landa runt 50. Eller något.
Eftersom jag just nu sitter på ett tåg och inte har så mycket roligare för mig och eftersom jag har allt data på min dator så tänkte jag göra en jämförelse av min läsning 2012 (till och med september) med årets läsning (hittills).
För mig, som jobbar med data till vardags (jag är ingenjör) är sådant här rena terapin/underhållningen. 😉 Bara så att ni vet och så att ni inte ska oroa er över min mentala hälsa för att jag gör grafer över min läsning. 😉
Som sagt: jag läste fler böcker 2012 än vad jag har gjort i år. Fast man kan se att jag då, liksom nu, är rätt ojämn i mitt läsande. Vissa månader slukar jag böcker och ibland gör jag inte det… Framför allt läser jag böcker av väldigt olika längd, kan jag väl avslöja, men det syns ju inte här.
Mitt ljudbokslyssnande har exploderat på senare år, sedan jag började lyssna strömmat i telefonen. Det syns verkligen i statistiken! Jag har även läst lite mer e-böcker i år.
Jag läser mest svenska författare. Det gällde 2012 och det gäller nu. Min läsning är bara lite svagt kryddad med författare från andra länder. Det känns lite enkelspårigt när man ser det såhär, men så är det.
Det kanske är dags för lite fler snygga framsidor? Jag såg att det finns en tävling i grafisk kommunikation och att det finns en bokkategori bland många andra kategorier. Jag vet inte exakt hur just dessa böcker har nominerats eller valts ut, men det finns i alla fall 8 titlar att rösta på. Av dessa tycker jag att det finns en som sticker ut och det är kokboken Facing heaven, där Erik Videgård skriver om sichuanesisk mat. Framsidan är genial i all sin enkelhet. Det är självklart att den handlar om ett asiatiskt kök, men boken vågar ändå stå ut från mängden genom att varken ha en kändiskock eller lockande mat på framsidan. Snygg, snygg!
Under en längre tid har jag haft som idé att läsa ut de böcker som jag har hemma. Jag har ju en gång köpt varje bok med en tanke om att läsa dem, men sedan har det inte blivit av och jag har nu fått ihop en imponerande samling hyllvärmare, som de brukar kallas. Till slut nådde jag en punkt när jag kände att jag behövde pusha mig själv till att läsa ut mina böcker genom att slumpa fram vilka titlar jag ska påbörja härnäst. Det har slunkit emellan ganska många bokcirkelböcer och bokklubbsböcker och så har jag lyssnar på en hel del ljudböcker och läst e-böcker från en app som jag har på telefonen, men annars har jag hållit mig till detta. Det har funkat bra. Jag har läst ut massor av böcker som varit stående ett tag, däribland mitt riktigt skämslånga lån (5 år), Det mest förbjudna.
Jag har dessutom läst flera guldkorn ur min egen hylla. I år läste jag till exempel hela underbara trilogin om Maj (mittenboken lyssnade jag på som ljudbok i och för sig). Den första boken hade jag haft i läsplattan i evigheter!
Trots att det här arrangemanget har funkat fint så måste jag erkänna att jag saknar den där lustbetonade läsningen. Nu tar jag en paus från mitt eviga hyllvärmarprojekt. Min nya läsplan är att läsa precis just de böcker som jag är sugen på för stunden. Jag kommer så fort som möjligt låna hem en massa godis från biblioteket, däribland Mãn av Kim Thúy eftersom jag föreställer mig att hon kan vara min favoritförfattare i hela världen, men jag har hittills bara hunnit läsa Ru och jag har inte Mãn bland mina hyllvärmare. 😉 Jag minns knappt när jag var på biblioteket och lånade senast!! Jag är så pepp bara på det att gå till biblioteket att det är lite löjligt. Hehe. Och det ska bli så roligt att låna hyfsat aktuella böcker. Mina hyllvärmare är ju allt som oftast lite smågamla, såklart.
Projekt hyllvärmare återstartar i januari tror jag… Jag vill fortfarande läsa alla mina böcker, annars skulle jag inte ha dem.
Jag har sett att det har kommit en nyutgåva av Sju sorters kakor. Det är en väldig klassisk bakbok som finns i mångas kök. Själv fick jag den i julklapp av min mamma ett år. Samma år gav jag henne en likadan av en slump… Det var lite lattjo. Nu är den alltså ute i butik igen och den här gången med uppdaterade recept, t.ex. donuts istället för flottyrkransar. Det är inte bara en del recept som är utbytta utan en del befintliga recept har även uppdaterats lite här och där. Det är t.ex. smör istället för margarin som gäller nu 2015. Och det verkar ju vettigt, Den första utgåvan av Sju sorters kakor kom 1943 och det hinner ju hända en hel del med både kostråd, trender, influenser från andra kulturer, och så vidare och så vidare, under årens lopp.
Den nya versionen är provbakad och uppdaterad av Mia Öhrn, som bland annat har skrivit den snyggt retrodoftande bakboken Klassiska kakor på nytt vis. Jag har haft den i min ägo en gång, men jag måste ha sålt av den eller gett bort den. Jag tror jag konstaterade att den inte var så intressant för mig längre sedan jag fick diagnosen celiaki. Att jag en gång köpte den berodde i alla fall mycket på att fotot var så härligt och inspirerande med ett härligt ljus, vackra uppläggningar på äldre serviser och mysig känsla. En stor grej med den nya Sju sorters kakor är att man har satsat på nytt foto. Det tror jag är ett stort lyft, ärligt talat, för min utgåva känns inte så lyxig ur det perspektivet. Där är det mer spalt på spalt med recept liksom och inte speciellt stora bilder.
Med böcker i stil med Klassiska kakor på nytt vis i bagaget så har jag fullt förtroende för att Öhrn har lyckats revidera boken på ett bra, kunnigt och respektfullt sätt. Om det inte vore för den där lilla grejen med glutenintolerans så skulle jag säkerligen önska mig den nya utgåvan av Sju sorters kakor (jag tvivlar i och för sig inte på att den innehåller en massa glutenfria recept, men det känns ändå lite overkill för mig).
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
