Jag hör inte till de som brukar gnälla över översättningar och jag är heller inte den som propsar på att läsa texter på originalspråk. Faktum är att jag allt som oftast tycker att översättningarna är fantastiska. Jag föredrar också att läsa i översättning. Svenska är mitt modersmål och även om jag kan läsa på engelska (och en del på franska) så tycker jag att jag missar viktiga nyanser om jag läser på andra språk än svenskan.
Med det sagt så kan jag ju säga att jag snubblat över en del förvånansvärda översättningar. Det här blir ett taskigt inlägg, men jag tänkte faktiskt lista några av de översättningar som jag tycker är mindre lyckade. Innan listan vill jag dock återigen berömma de översättare som kämpar för att få texter tillgängliga på svenska. Tack för att ni finns och gör ett så bra jobb! Det är ytterst sällan jag stör mig över en översättning. Men ibland så…
Bonjour tristesse är en sådan där bok som skaver lite på svenska. Jag tycker redan att titeln är ett mysterium. En gång i tiden kom boken ut på svenska under titeln Ett moln på min himmel vilket är en passande och fin titel, tycker jag. Ett moln på min himmel upplevdes väl dock inte som tillräckligt exotiskt, för i nyutgåvor heter boken Bonjour tristesse även på svenska. Vad skulle det betyda? Jag känner inte till att Bonjour tristesse skulle vara ett lånat uttryck eller något man liksom säger på svenska? Så vad betyder det? Boken som sådan går i samma stil. En del ord känns inte som svenska ord. Exempel: demimonde, microcefal. Finns det inte mer vardagliga ord man kan använda istället?
Bonjour tristesse av Françoise Sagan
När jag ändå är inne på böcker översätta från franskan så måste jag också ta upp boken Kiffe kiffe imorgon. Jag har inte läst den här ungdomsboken i svensk översättning. Däremot har jag läst Kiffe kiffe demain på originalspråk (bra bok!). Kiffer är ett slanguttryck som betyder ”tycka om någon”. ”C’est kif kif” är ett uttryck som betyder typ ”hugget som stucket”, ”det spelar ingen roll”. I originalspråk är titeln alltså en ordlek som anspelar på kärlek och att vara lite likgiltig inför det. På svenska..? Jag har verkligen ingen aning om vad kiffe kiffe skulle betyda på svenska.
Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène
Några böcker som väl allmänt anses vara märkligt översatta är den första översättningen av Sagan om ringen-trilogin. Vad jag har förstått så har översättaren tagit sig stora friheter med texten och broderat ut den till max. Jag vet inte om det är därför, men jag kan säga att Sagan om ringen inte hör till mina älsklingsböcker. Hehe. Segare böcker får man leta efter! Länge. För den som vill läsa lite exempel på översättningar så har någon gjort en hel Wikipediasida om den. Där finns t.ex. följande exempel på mening på originalspråk:
”Night slowly passed. The sun rose. The hobbits rose rather later.”
Och i översättning:
”Natten svann långsamt mot gryning. Solen gick upp, men hoberna steg ju i allmänhet upp lite senare än så dags.”
Ja, vad ska man säga… Sedan ett antal år finns boken i alla fall i en mer avskalad nyöversättning.
Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien
Slanguttryck och dialekter är svåröversatta och böcker med mycket slang och dialekt tycker jag brukar åldras väldigt snabbt, oavsett om det är i översättning eller ej. Jag vet inte om det är rättvist att lasta översättaren för att t.ex. Dumskallarnas sammansvärjning är så tungläst och seg, men jag tar upp den i alla fall. Det är en av de sämsta böcker jag läst i hela mitt liv och språket hjälper inte upp boken det minsta. Hehe. Det som i original är någon slags sydstatsdialekt är på svenska en daterad och tungläst textmassa som är jobbig att ta sig igenom.
Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole
Jag tänkte bara titta in och önska alla läsare en glad påsk. Jag tog ett tidigt påsklov i år; det kändes att det behövdes några extra dagars ledighet. Nu ser jag fram emot att äta lite extra godis innan jobbet drar igång med full fart igen på tisdag. Jag hoppas att ni också får en trevlig helg!
Jag är inte så himla duktig på att gå teater. Nu är ju jag bosatt i Umeå, så en del spännande föreställningar letar sig aldrig hit, men det är egentligen ingen ursäkt, för det saknas inte föreställningar för den sakens skull. Verkligen inte. Jag borde helt enkelt påminna mig själv lite oftare om att gå på något.
Hade jag bott i Malmö så hade jag pallrat mig iväg till Blod och Eld: ett nyskrivet körverk som är baserat på Liv Strömquist briljanta seriealbum Kunskapens frukt. Föreställningen går redan för fullt på Malmö stadsteater (Intiman).
”Blod och eld är ett nyskrivet, tragikomiskt körverk för tio skådespelare. Det handlar om att åldras. Varför måste Snövit dödas av sin elaka styvmor? Varför fick tidernas största sexsymbol, Marilyn Monroe, aldrig själv orgasm? Och varför vet vi så lite om klimakteriet? Vi rör oss mellan tidlösa och eviga teman, från moderskap och sexualitet till vår tids jakt på evig ungdom.”
En annan teater som jag vill se är Dramatens pjäs om Astrid Lindgren. Premiären är planerad till 2018. Den som väntar på något gott… 😉 Jag undrar lite varför ingen har gjort en pjäs om Astrid Lindgrens liv tidigare? Efter att ha sett dokumentären om henne och läst hennes Krigsdagböcker så inser jag att det verkligen finns mycket intressant från hennes liv att bygga en pjäs på.
Är det någon som har sett filmatiseringen av Yarden? Den har fått väldigt fin kritik, har jag sett, men jag har inte hunnit med att gå på bio och se den ännu. Jag funderar på att läsa ut boken först. Det är en tunn liten bok och jag har haft den hemma länge, länge. Snart är det väl dags att läsa den, hoppas jag. Kristian Lundbergs moderna arbetarroman lär vara väldigt läsvärd.
Yarden av Kristian Lundberg
Jag bloggade tidigare i år om några filmatiseringar att se fram emot. Jag tog inte med Yarden i det inlägget, men det var väl mest för att jag faktiskt inte hunnit läsa boken ännu. En av de böcker som jag faktiskt räknade upp i inlägget är i alla fall Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Nu har det kommit en trailer!
Påsken närmar sig och i vårt grannland, Norge, lanseras det påskekrim såhär års. Det är alltså deckare som passar att läsa under påskens eventuella ledigheter. Fenomenet har inte riktigt slagit igenom här i Sverige, men jag tänkte faktiskt passa på att tipsa om några av mina favoriter i deckargenren, 6 läsvärda deckare.
En av de senaste böckerna jag läste i genren (i juli, whoops) är Den döende detektiven. Jag är inte så bra på att börja från början i serier och jag är inte speciellt bra på att läsa ut serier heller, för den delen. Den här gången kastade jag mig alltså rakt in i den sista boken om Lars Martin Johansson. Den forne Rikskrim-chefen har nu gått i pension och han har dessutom drabbats av en sviktande hälsa; efter en stroke har många av hans glädjeämnen, som jakt och god mat, tagits ifrån honom. Genom sin läkare kommer det sig att han börjar privatspana för att försöka att lösa ett gammalt ouppklarat mord. Själva deckargåtan är rätt ordinär kan jag tycka, men boken är ändå bättre än ”det mesta” jag läst i genren eftersom det är en så fin skildring av en åldrad man och eftersom man känner igen Leif GW Persson mellan raderna på ett kul sätt (förutsatt att man gillar GW alltså!).
Den döende detektiven av Leif GW Persson
Gone girl är en deckare som är så söndertjatad att det känns lite löjligt att skriva om den. Hehe. När jag läste den så visste jag inte om jag gillade den eller ej, men eftersom jag fortfarande minns den (väl) och tänker på den emellanåt så inser jag att den är sjukt bra. Mina första tvivel handlade bara om att den kändes så ny och uppfriskande. Ni har säkert läst och hört massor om Gone girl och ni har förmodligen läst den med… 😉 Om inte: ge den en chans! Det är en annorlunda och överraskande bok, förmodligen den bästa deckare jag läst!
Gone girl av Gillian Flynn
Några av mina favoritdeckare är egentligen inte så mycket deckare som böcker om människor och relationer. Mörk jord av Belinda Bauer är en typiskt bra bok, men inte så mycket för att den delvis handlar om en seriemördare som har grävt ned sina offer på Exmoorheden som att den handlar om de som tvingats överleva med tomrummet efter en mördad älskad. Mörk jord är mycket bra bok om en dysfunktionell familj där en son och bror har fallit offer för seriemördaren.
Mörk jord av Belinda Bauer
Jag ska villigt erkänna att jag brukar tycka att deckare med stort fokus på ultravåld lätt faller in i klichéer. Jag tycker sällan om sådana böcker. Då är jag betydligt mer inne på ”mysdeckare”, det vill säga feelgood-böcker med någon liten deckargåta. En sådan oförarglig bok är Mr Dixon försvinner som kretsar kring bibliotekarien Israel Armstrongs trubbel när han hamnar direkt på brottsplatsen och blir huvudmisstänkt för stöld och kidnappning av en varuhusägare. Boken innehåller mycket biblioteks- och boknördskämt, vilket är skoj.
Mr Dixon försvinner av Ian Sansom
Andra deckare som jag gillar är sådana som känns autentiska. Det kan vara deckare som är baserade på verkliga händelser, men det kan också vara t.ex. någon av Jens Lapidus böcker. Lapidus är ju inte bara författare, utan han arbetar också som advokat – och det märks. Utan att ha någon egen erfarenhet så tror jag verkligen att Lapidus träffar rätt när han skildrar den undre världen. Både språket och karaktärerna känns levande och rätt. Och ja, jag är fullt medveten om att det lite hackiga språket kan uppfattas som fånigt av vissa, men jag hör till de som gillar detta grepp. Snabba cash är en av mina stora favoritdeckare. Missa inte ljudboken, som är uppläst av den fantastiske Morgan Alling!
Snabba cash av Jens Lapidus
Slutligen måste jag ta någon av Johan Theorins böcker. Han har skrivit en väldigt fin ”Ölandskvartett”, som alltså är fyra fristående deckare som utspelar sig på Öland under olika årstider. Nattfåk är tveklöst bäst. Vad som är så fint med Theorins böcker är att han väver in folktro, utan att det för den sakens skull ballar ur helt i övernaturligt och skräck (positivt för mörkrädda stackare som jag).
Jag har inte skrivit något om Stora ljudbokspriset! Det borde jag kanske göra. Ljudböcker är verkligen min grej. I perioder lyssnar jag i princip bara på ljudböcker och läser knappt en sida på en egen hand. Det är ingenting jag är stolt över. Faktum är att jag verkligen kände igen mig i Bengt Ohlssons DN-artikel där han skriver om sina försök att lyssna på ljudböcker och hur han vänder sig emot böcker som något som ska pågå i bakgrunden. Hehe. Det är en läsvärd text, för den som missat! Jag önskade att jag hade tid och ro att läsa mer på egen hand istället för att lyssna, men nu ser det alltså inte ut så hemma hos mig.
Därför älskar jag alltså ljudböcker och jag tycker såklart att det är kul att det finns ett pris som särskilt belönar böcker i det formatet. Sedan något år tillbaka är det Storytel som delar ut priserna, som går till böcker i tre kategorier: Skönlitteratur, Deckare & spänning och Barn & ungdom. Det är läsarnas röster som avgör vilka böcker som blir nominerade, men sedan är det en jury som utser vinnarna. Den här gången gick prisen till Livet efter dig av Jojo Moyes, uppläst av Gunilla Leining, Hämnaren av Dan Buthler & Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk samt till När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, uppläst av Viktor Åkerblom. Jag har läst Livet efter dig (gillade inte så mycket), men har de andra två böckerna olästa. När hundarna kommer finns faktiskt i min ljudboksapp och väntar, så jag hoppas på att få tid till att lyssna på den snart. Jag har velat läsa När hundarna kommer sedan i höstas, när den belönades med Augustpriset. Den måste ju vara bra med tanke på allt prisregn över den. 🙂
Här om veckan gjorde jag om lite på bloggen, som en del kanske har noterat. 🙂 Jag använder publiceringsverktyget WordPress och kodar just ingenting själv nu för tiden. Jag tar helt enkelt tacksamt emot alla färdiga verktyg och teman (bloggdesigner) som finns. WordPressteamet brukar själva släppa ett nytt tema varje år och då brukar jag passa på att uppdatera, vilket jag alltså har gjort nu. Det är inga dramatiska förändringar nu när jag har uppdaterat, men jag insåg i alla fall att egna menyer har en väldigt framträdande plats i just den här bloggdesignen. Nu har jag därför plockat fram de ”taggar”/ämneskategorier som jag har haft hela tiden och som fram till nu har varit väldigt gömda. Nu kanske det blir lite lättare att hitta igen böcker som jag har läst.
Igår bokcirklade vi Dödssynden av Harper Lee. Som jag skrev i min blogg här om månaden så var jag lite tveksam till om jag skulle läsa om den här klassikern. Jag läste den första gången på gymnasiet och föll faktiskt inte pladask för den på den tiden. Det slutade i alla fall med att jag lånade hem Dödssynden som e-bok och hade som ambition att läsa om den. Det var givande att läsa om, faktiskt. Med åren skaffar man sig ju erfarenheter och läsvana som gör att man kan ta till sig böcker på ett annat sätt. Den här andra läsningen reagerade jag verkligen på och tyckte att det var ett fint knep av författaren att berätta historien från ett barns ögon. Ur huvudpersonens, Scouts, ögon skildras rasism, utanförskap och annat obegripligt. Det är briljant skrivet faktiskt. Jag trot inte att jag förstod det riktigt för 10 år sedan…
Dödssynden av Harper Lee
Fast jag kan erkänna att jag inte kom hela vägen i min omläsning. Jag stannade väl på cirka kapitel 6 på grund av tidsbrist och konstiga prioriteringar. 😮 Men å andra sidan hade faktiskt ingen i bokcirkeln hunnit läsa ut boken den här gången. 😉 Vi hade ändå en jättebra och givande diskussion kring boken och många av de ämnen som den tar upp.
Det var inte bara jag som redan hade läst boken under gymnasiet, förresten. Och det var inte bara jag som hade läst den som ung utan att den lämnat något stort avtryck. Det får mig att fundera på vilka böcker som skolan sätter i ungdomars händer och varför. Jag tror att läsare oavsett läsvana kan få ut något av nästan alla böcker, men för att få ut så mycket som möjligt så kan nog böcker i stil med Dödssynden kräva en del livs- och läserfarenhet. För läsupplevelsens skull vinner Dödssynden och andra lite mer avancerade böcker garanterat på att bli lästa senare i livet. Jag önskar för egen del att jag hade sparat på Dödssynden och läst den nu, istället för när jag var 18 år. Men å andra sidan… När ska man utmana sig? Komma vidare i läsningen? Kanske krävs det några obegripliga läsningar innan man börjar uppskatta böcker med lite mer tuggmotstånd.
Jag läser inte bara böcker på fritiden; jag ser också skapligt mycket film. Jag tycker att det är lite slående hur många filmer som bygger på böcker och idag hade jag tänkt blogga om några filmatiseringar som jag gillar.
Det första man kan fråga sig är vad som är en bra filmatisering. Det viktigaste tycker jag egentligen är faktumet att det är två helt olika medier. Jag tänkte lite extra på det när En man som heter Ove började gå på bio och det fanns intervjuer med filmmakarna och skådespelarna i var och varannan tidning. Någonstans läste jag att en del hade blivit förvånade över hur mörk och sorglig filmen är, för de hade främst läst boken som en feel good och inte tänkt så mycket på att den innehåller en del riktigt tunga självmordsförsöksscener. I en bok kan man snabbt läsa sådana avsnitt och ta sig vidare i berättelsen, men när man ser filmatiseringen så går det inte att värja sig på samma sätt. När filmens Ove lägger en snara om sin hals så blir biopubliken knappast oberörd eller ser det som en komedi. Det är som att scener, generellt sett, blir förstärkta på film. Det gör också att det defintivt inte går att plocka alla scener och dialoger direkt från böcker och plocka in dem i filmatiseringen. Det blir så lätt överspeleri och löjligt. I en film måste filmmakare hitta rätt ton, som inte är en direktöversättning av bokens exakta scener, men som ändå såklart är bokens känsla trogen.
En annan viktig grej när det gäller filmatiseringar är såklart också berättelsen som sådan. Att det är så populärt att filmatisera böcker handlar såklart om att det ofta är riktigt bra berättelser. Och är berättelsen tillräckligt bra och gripande så blir det ofta en riktigt bra film och då behöver jag som tittare heller inte fundera så mycket på hur boken är eller om filmen är boken trogen. En del berättelser står på egna ben på något sätt.
Nu till mina filmtips:
Och varför inte börja med En man som heter Ove, som jag redan har nämnt? Det är så många som har läst den här boken och/eller sett filmen, så den behöver knappast någon mer introduktion än så. Men jag kan bara konstatera att man har träffat helt rätt med tonen och att skådespelarnas tolkning känns klockren. Jag hade inte gjort mig en bild av Ove innan jag såg filmatiseringen, men nu ser jag Lassgård framför mig.
Några exempel på bra historier snarare än perfekta filmer är filmatiseringarna av Astrid Lindgrens verk. Jag tar dem i klump nu, vilket kanske är lite konstigt, men det jag vill säga är att trots att skådespelare är dubbade, att en del specialeffekter är riktigt kassa (med dagens mått mätt) och att filmerna har förhållandevis många år på nacken så är de verkligen bra. Och det är ju såklart för att berättelserna är så bra! Jag är svårt förtjust i både långfilmerna och produktionerna för TV; kan inte komma på en enda som är dålig.
En bok som jag tycker är helt krossande bra är Richard YatesRevolutionary road om April och Franks längtan bort, långt från deras medelklassiga bostadsområde och all förutsägbarhet. Boken är ett lite mästerverk. Att jag inte blev besviken över filmatiseringen måste innebära att filmen är oerhört lyckad, men så har den också Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna – två av mina favoritskådespelare.
En bok som jag gillade, men som jag såhär några år senare kan konstatera att den inte lever kvar så mycket i minnet, tyvärr, är Berättelsen om Pi av Yann Martel. Den här berättelsen är ett exempel på en berättelse som jag först tog del av som film. Och filmen… Det här är alltså historien om en pojke som driver omkring i en båt på havet med en tiger som enda sällskap. Kan man göra en film av en berättelse som utspelar sig i en sådan begränsad miljö, eller vad man ska säga? Ja! Och filmen är riktigt bra och fångar verkligen boken. Man har till och med direkt plockat in bokens framsida (så som den ser ut i den svenska utgåvan, och jag gissar i originalutgåvan också) i en scen i boken. Det är en visuellt mycket vacker film.
Som sista bok och film så tar jag faktiskt ytterligare en bok som jag inte riktigt fastnade för till 100, men där filmen verkligen lyckades plocka upp berättelsen och fånga den på ett fint sätt. Jag tror att jag gillar filmen bättre än boken faktiskt. Jag pratar om Timmarna/The hours av Michael Cunningham, som väver ihop tre kvinnors livsöden. Det är kvinnor med helt olika liv och från helt olika tider, men lite löst hänger deras liv ändå ihop genom boken Mrs Dalloway av Virigina Woolf. Woolf är själv en av karaktärerna i boken/filmen. Skådespeleriet är fantastiskt och berättelsen fängslande. Jag vet inte varför jag blev så mycket mer förtjust i filmen. Kanske blev karaktärerna mer levande (skådespeleriet är fantastiskt) och kopplingarna tydligare. Jag vet inte. Men bra är den!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
