Jag tycker allt som oftast att pocketutgåvorna brukar vara mycket mer lockande och fina än framsidorna till de inbundna versionerna av samma böcker. Här finns t.ex. ett gammalt inlägg där jag lyfter fram några exempel på mer eller mindre urtrista framsidor och riktigt lyckade pocketutgåvor.
Jag spekulerade då – och jag gör det fortfarande – om det har med målgruppen att göra. Kanske riktar sig de inbundna böckerna till en annan publik än den där jag ingår..? Pocket är oftare färggladare, poppigare och roligare. Inbundna böcker är oftare enkla, stilrena och, i mina ögon, TRÅKIGA.
Plötsligt verkar det dock ha slagit över. 😉 På bokrean köpte jag Den andra kvinnan av Therese Bohman. Jag tycker att nakna kvinnor är ungefär det mest fantasilösa man kan ha på en framsida, i och för sig, men när det är en detaljbild från en tjusig målning så kan jag såklart ha överseende. Jag tycker jättemycket om den här framsidan.
Sedan såg jag pocketen… Den här skulle jag ALDRIG plocka från en hylla. Det ser ut som framsidan till en dammig, historisk roman. Jag antar att benen ska anspela på att kliva ur sängen hos sin älskare, men det ser mest ut som ben från ett lik (gud, förlåt, men de är ju väldigt gulbleka?!). Det är dessutom bara ben, i min värld. Det finns inget sensuellt, inget som antyder att personen flyr eller har bråttom därifrån, ingenting. det är bara två ben. Och en stor limegrön blurb!
Ja, ja… Man ska inte döma en bok efter framsidan och nu är det väl naturligtvis så att även pocketen är snygg, på sitt sätt, även om inte jag gillade den så mycket. Det här är i alla fall den bok som jag hade tänkte välja till bokcirkeln nästa gång. Den förra bokcirkelträffen blev tyvärr inställd, så jag är inte helt säker på hur vi gör nästa gång; om vi ska diskutera förra omgångens bok och/eller diskutera någon ny. Får jag välja en bok redan till nästa gång så blir det i alla fall den här! 🙂
Trogna läsare känner kanske till att jag är mycket förtjust i Hjalmar Söderberg och hans lätta och avskalade språk. Trots att hans böcker har omkring 100 år på nacken så känns de på många sätt modernare och fräschare i språket än det mesta av det som ges ut idag. Det är verkligen en fröjd att läsa Söderberg! Hans romaner Den allvarsamma leken och Doktor Glas är helt otroliga, men hans noveller är nästan bäst, trots allt. Jag har t.ex. läst novellsamlingen Historietter, som jag varmt kan rekommendera som ljudbok eftersom den är så fint uppläst av Krister Henriksson.
Ett annat tips är de helt noveller som Novellix har gett ut i dagarna. Novellix har ju som idé att ge ut små och snyggt förpackade noveller som också ofta kommer med tjusiga askar. Jag kan ju inte påstå att Hjalmar Söderberg-böckerna är fula precis! Jag är ganska säker på att jag har åtminstone en av novellerna (Aprilviolerna) oläst och nu blev jag ju inte precis osugen på att skaffa mig den…
Idag är det torsdag och läge att dyka ner i arkivet (throwback thursday). Idag gör jag ett riktigt djupdyk. Vad läste jag 2003 egentligen? Jo, bland annat blev jag påprackad en del böcker i skolan (gymnasiet). Alla böcker som lästs på svensk- och engelsklektioner är kanske inte angenäma läsupplevelser, trots allt, men en bok som jag verkligen gillade är OrwellsDjurfarmen, där djur får symbolisera spelare i världspolitiken. Boken är en satir som skildrar tillvaron i Sovjet. Tankeväckande bok! Den läses säkert fortfarande i gymnasieklasser runt om i Sverige. Hoppas!
En av alla fördelar med att vara med i en bokcirkel är att man får chansen att läsa böcker som man kanske inte hade hittat till annars. Att bokcirkla och få höra andras tankar kring böcker kan också fördjupa en läsupplevelse och ge nya sidor av en historia. Idag listar jag några av mina favoriter från bokcirkeln: mina 5 bästa bokcirkelböcker.
Först är jag så självgod att jag tar en bok som jag själv har föreslagit 😉 , men jag tyckte verkligen om Utrensning av Sofi Oksanen, så det vore dumt att inte ta med den. Boken utspelar sig i det Sovjetockuperade Estland och följer en kvinna som gömmer sin systers man i ett lönnrum. Det är en fantastisk bok. Mycket utspelar sig mellan raderna i denna gripande och smärtsamma berättelse om hur människor plågas under kommunismen och tvingas att ange varandra. Alla i bokcirkeln gillade inte den här boken (eller läste ens ut den), men hos mig seglade den upp som en riktig favoritbok. Att vi hade lite olika åsikter gjorde också att det fanns mycket att diskutera kring den!
En annan favorit är De förklädda flickorna i Kabul, där Jenny Nordberg berättar om fenomenet bacha posh ? flickor och unga afghanska kvinnor som kläs ut till pojkar/män. Det är otroligt fascinerande med denna kollektiva hemlighet som alla i samhället är med och upprätthåller. Det är också en otroligt intressant bok om Afghanistans historia, om kvinnors ställning och om genus i största allmänhet. Det är verkligen en tankeväckande och läsvärd bok med många intressanta ämnen att diskutera.
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson är en annan favorit. Den är också en av de böcker som har genererat längst boksamtal i cirkeln! Det fanns förvånansvärt mycket att prata om kring den här boken som handlar om några tonårstjejerns liv och längtan bort i 90-talets Kalmar. Språket är som poesi och bara språket gick att prata om (och beundra) länge.
Niceville av Kathryn Stockett är något så ovanligt som en bok som alla i cirkeln gillade (?). 🙂 Nog för att man kan spendera lång tid åt att gemensamt såga en bok 😉 , men det är roligare att få hylla en bok! Niceville handlar om rasism i den amerikanska södern och den är full av fina karaktärer och fascinerande livsöden. Bra bok!
Slutligen måste jag hylla Ru av Kim Thúy. Jag vet inte om just Ru var en bra bokcirkelbok att diskutera, men jag vill ta med den ändå, för jag brukar faktiskt ta alla chanser att lyfta fram den. 😉 Med ett språk som poesi och ett spännande flöde i berättandet skriver Thúy om att vara på flykt och vad en invandrare kan konfronteras med i sitt nya land. Jag älskar den här boken! Det var nog inte alla i bokcirkeln som gjorde det, men ändå ? jag är i alla fall mycket glad att den kom upp i bokcirkeln, för annars hade jag kanske missat denna vietnamesisk–kanadensiska pärla.
Vet ni vad som inträffar på lördag? Jo, det är Världsbokdagen. Svenska bokhandlareföreningen har i år bestämt sig för att stretcha ut det till en hel vecka: 23/4-29/4. Kul grej ändå! I år delar de ut 30 000 böcker till landets 7-åringar. Det här är såklart ett PR-jippo, i någon mening, men när böcker är inblandat så tycker jag om PR-jippon. 😉
Annars är ju Världsbokdagen Unescos dag för att uppmärksamma böckers, författares och upphovsrättens betydelse och för att uppmuntra författare och kämpa mot analfabetism. Självklart värt att fira! 🙂
Jag vill fira genom att tipsa om några av mina favoritböcker från årets läsning:
Idag bloggar jag om att blogga. Hehe. Jag är lite av en veteran och jag vill gärna dela med mig av min erfarenhet. Av flera orsaker. Men först det här: jag har en liten blogg med få besökare (och de blir bara färre 😮 ). En blogg kan vara lite vad som helst idag. Det kan vara en Blondinbella-blogg med hundratusentals besökare i veckan och där företag pumpar in massor av pengar för att få exponering. En blogg kan också vara t.ex. en resedagbok som utspelar sig under några veckor och sedan stängs ned. Bara som exempel. Det jag skriver idag är mina tankar om bloggandet.
När jag började vara närvarande på nätet så var Internet någonting helt annat än vad det var idag. Bloggar existerade inte – den typen av plattformar hade inte uppfunnits ännu och ordet hade inte kommits på. Uppkopplingarna var kassa (= modem; det gick inte att ringa samtidigt och det kostade dessutom pengar per minut, d.v.s. dyrt). Sociala medier var inte alls som idag. Jag var tidigt ute med sociala medier, men Facebook fanns såklart inte när jag var barn, utan då handlade det mer om forum, portaler, chattar och så småningom embryon till dagens stora sociala medier, t.ex. Skunk, LunarStorm med många andra.
Det var en helt annan tid. Bloggar fanns som sagt inte, men en del hade hemsidor. Det var alltså statiska sidor med t.ex. en ”om mig”-sida, några bilder och inte så mycket mer. Det närmsta man kom dagens kommentarssystem och sociala medier-flöden var gästböckerna. Där kunde besökare lämna en liten kommentar. Men de här hemsidorna var verkligen inga levande sidor där det fylldes på med en massa innehåll. Verkligen inte.
Vid den här tiden läste jag om hemsidor i någon tidning – kanske var det Kamratposten. Flera barn som sysslade med hemsidor var i alla fall intervjuade och jag besökte deras hemsidor. Kanske hade jag andra/fler ingångar till fenomenet också; Min pappa prenumererade t.ex. på tidningen InternetWorld. Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur jag fick upp ögonen för webbsidor. Det verkade kul i alla fall. Och sedan körde jag igång! Från början hade inte heller jag en hemsida med en massa innehåll; Det var liksom inte det som hemsidor handlade om på den tiden. Det handlade mer om det tekniska, koden bakom, och grafiken. När man väl hade gjort en hemsida och ville pyssla lite mer så kunde man t.ex. byta utseende/design eller lägga till ny grafik. Själva innehållet var fortfarande en ”om mig”-sida och inte så mycket mer. Gästböckerna gjorde i alla fall att man hittade till andras hemsidor och det fanns faktiskt ganska många sådana, inte bara de där 3 hemsidorna från KP. Det var ett helt litet gäng 11-14-åringar som surfade in till varandra och skrev i gästböckerna. Det gick också att hitta till varandra genom ”ringar” – långa länkkedjor som var populära på typ 90-talet. En ring alltså? De flesta fattar nog inte vad jag menar, men anslutna hemsidor hade alltså länkar till andra sidor i ringen. Genom att klicka på länkarna så kunde man gå till nästa eller föregående hemsida i ”ringen”. När man klickat sig runt kom man tillbaka där man börjat. Internet var inte större än så på den tiden. 😉 Tjejringen var en sådan länkkedja (såhär såg den ut förresten; den finns arkiverad i något slags digitalt museum).
Jag har ingen bild av hur många barn vi var som höll på med hemsidor. Jag hade ingen bild över det då och jag har det inte nu. Jag kommer tyvärr inte ihåg! Det här var ju också en annan tid, då man inte hittade andra så lätt som idag, när vad som helst kan googlas fram eller hittas på sociala medier. Men jag minns det verkligen som en hel liten värld av tjejer som grejade med hemsidor. Det fanns bara en enda kille som någonsin skrev något i min gästbok. Han minns jag enbart för att det var så märkligt med en kille som grejade med hemsidor. Jag hade nog blivit mindre förvånad om en pojke dök upp på ridskolan (det var också en kvinnlig värld på min tid).
Vid någon tidpunkt (år 2000 faktiskt) så började jag lägga upp sidor där jag skrev om böcker som jag hade läst. Hemsidan blev alltså en bokhemsida som uppdaterades genom att jag kodade och la till nya sidor där jag skrivit några rader om de böcker som jag hade läst. Sedan slog bloggarna igenom. Det kom smarta och lättinstallerade publiceringsverktyg och snart hade jag flyttat över materialet till en sådan. Idag programmerar jag ingen webbprogrammering alls och det gör väl inte speciellt många andra bloggare heller. Nu handlar de flesta bloggar och även min blogg om enbart ”content” och allting runt omkring. Intresset har liksom förflyttat sig. Om det en gång var ett nördigt intresse för programmering så är det idag lite mer en plattform för mig att få skriva på. Jag skriver, jag kommer i kontakt med andra som läser böcker, jag utvecklar mitt litteraturintresse och träffar likasinnade. Det är skoj. Men det var alltså inte så det började. I någon mening.
I alla fall. Den senaste tiden har jag funderat över historieskrivning. Kvinnor saknas ju ofta i historieskrivningen, som ni säkert vet. Man har skrivit om mäktiga män som far omkring och krigar, men inte om kvinnorna som blev kvar på godsen och ägorna och basade över stora gårdar och personal. Som exempel. Det är ett extremt och allvarligt exempel, kan jag tycka, men det finns även andra små exempel och ibland kan jag tycka att det här med hemsidor är ett sådant. Det är också en historieskrivning som pågår just nu. Exakt just idag kan vi välja om vi vill prata om hur få tjejer det är som sysslar med teknik eller om vi vill prata om tjejer som sysslar med teknik. Som ett relevant exempel för mig, alltså. Vad vi väljer påverkar hur vi ser världen och i slutändan vad vi tror om oss själva och vad folk kommer att tro om världen sedan. De här HTML-tjejerna har typ aldrig fått syre förutom i typ Kamratposten -99. Istället diskuteras helt andra saker, typ som att tjejer inte är intresserade av teknik.
Varför snackas det så mycket om att tjejer inte är intresserade av teknik? Att tjejer inte programmerar? Att tjejer inte är så duktiga på datorer? Det är ju lögn. När jag var 12 år hårdkodade jag HTML och CSS i något så primitivt som ”anteckningar”. Det var kanske 100-tals tjejer som höll på med precis samma grej. Vi var inne på varandras hemsidor och berömde varandras validerade kod och snygga design, delade med oss av grafik till varandra och peppade varandra att testa php istället för att bygga upp hemsidor med typ frames.
Idag är det bara att titta sig omkring på närmsta bloggtopplista eller bloggportal. Vilka är det som bloggar? Inte är det många män i alla fall. Jag är medveten om att man inte behöver kunna programmera för att ha en blogg idag, men det är inte det som är min poäng. Tjejer har och har alltid haft ett intresse för nätet. Inte alla, naturligtvis, men ni kanske fattar. Att tjejer finns på nätet och har gjort det länge är fakta. Men det drunknar lätt i något slags allmänt ”lilla gumman”-snack och någon slags absurd tanke om att de enda som spenderar tid framför datorn är svettiga tonårskillar som spelar cs och dricker sockerstinn läsk. Den bilden är fel.
Jag har upptäckt att folk inte riktigt förstår min ingång till bloggen. Alls. Men nu har jag i alla fall skrivit om den här. För jag tycker att min berättelse också behövs i någon slags historieskrivning. Annars glöms det väl bort hur webben såg ut pre-bloggen. Pre-bloggen var det statiska hemsidor, animerade gif:ar, hemsidor med frames, tabeller, iframes… Det var teknikfokuserat och inte speciellt mycket ”content”. Och vi var tjejer som höll på (också).
Vad som händer post-bloggen vet inte jag, för jag är för gammal för det. Men jag kan lova att det finns coola 12-åriga brudar där ute och som snickrar på något som jag själv inte ens har förmågan att plocka upp längre. Tjejer finns på nätet. Det är bara så.
Allmänt tips förresten: Internetmuseum. Jag hittade den sidan när jag surfade omkring medan jag skrev det här inlägget. Det är en liten guldgruva för nostalgiker som mig… Vi som växte upp med nätet innan sociala medier och bloggar… Hehe.
Här är förresten en tidig version av min bokblogg (från 2000-2001). Hemsidan hette ”Bokhyllan” då. Jag har ritat grejerna själv. Att framsidan ser så tom ut beror på att jag fyllde på med länkar och text eftersom. Det här är någon slags tom mall… Ganska gullig sida ändå. <3
Nu börjar det bli bråttom för den som vill se miniserien Det mest förbjudna på SVT Play. En dryg vecka är det kvar innan de 3 avsnitten försvinner. Jag har bara hunnit med det första avsnittet än. 😮 Är det någon mer än jag som har haft svårt att hinna med så kommer alltså en påminnelse här!
Serien är en fri tolkning av romanen med samma namn och det var faktiskt inte allt för länge sedan jag själv läste Kerstin ThorvallsDet mest förbjudna, som kom ut 1976 och som rätt tydligt handlar om Thorvall själv: hur hon brottas med relationen med modern, hennes skuldkänslor över att inte vara en god mor och med sitt begär hon inte kan tygla och som inte passar ihop med det att vara en ordentlig kvinna. Jag är svårt förtjust i Thorvalls böcker om Signe, särskilt den första delen, När man skjuter arbetare…. Även Signe-böckerna är att betrakta som självbiografiska och jag kan tycka att de ger en bättre bild och större förståelse för hur allt hänger ihop, medan mycket i Det mest förbjudna hänger lite mer i luften.
Hur som helst är Thorvall en mycket fascinerande författare. Serien har fått ett blandat mottagande, men jag kommer verkligen försöka att se klart. Och för alla er som eventuellt har missat böckerna: läs! När man skjuter abetare… är lätt på min topp 5 över bästa böcker jag läst i hela mitt liv (på riktigt).
Med risk för att låta lite obildad och ”fulkulturell” så måste jag erkänna att jag inte tycker att alla prisbelönta böcker nödvändigtvis är läsvärda. En del hyllade böcker kan både kännas tillkrånglade och svårtillgängliga. Men sedan finns såklart också de där klockrena guldkornen som verkligen förtjänar alla priser man kan komma på!
Nobelpristagare tycker jag ofta flyger över huvudet på mig… Men en Nobelpristagare som jag inte tycker att ni borde missa är Orhan Pamuk. Hans roman Oskuldens museum, som är hans första bok sedan han belönats med Nobelpriset i litteratur, blev en stor läsupplevelse för mig. Boken kretsar kring en man som drabbas av förföljelsemani och börjar förfölja en kvinna. Han samlar prylar från henne; bygger ett privat litet museum, där han tillbringar för mycket tid. Han försummar sitt liv, raserar mycket i tillvaron, men kan inte sluta att tänka på kvinnan. Det är en mångfacetterad och välskriven bok om galenskap, lycka och om Turkiet.
Ett pris som brukar gå till betydligt mer ”folkliga” svenska böcker är Augustpriset. Jag brukar gilla Augustpristagare i största allmänhet, men en som berörde mig alldeles extra är Kristina SandbergsLiv till varje pris. Det är sista delen i en trilogi om hemmafrun Maj, som lever i Örnsköldsvik runt mitten av det förra seklet. Det är verkligen en värdig och fin bok om hemmafrutillvaron. Och Maj… Maj, Maj, Maj… Hon oroar sig, hon fixar, hon håller ordning, håller ihop, slits itu av ångest. Jag vill bara ge henne en kram!
En annan Augustpristagare som jag måste få lyfta fram är Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Med ett lekfullt språk och en perfekt stilkänsla skriver han om tillståndet i samhället just nu: rasism och klass är några viktiga teman i denna kärleksroman. Boken består av ett berättarjags försök att gå till botten med vad som egentligen hände med Samuel, en ung man som har gått bort i en bilolycka. Var det en bilolycka? Berättarjagets efterforskningar leder fram till författarens egen smärta och förlust. Jag har aldrig läst något mer välskrivet.
Ett annat fint pris är Nordiska rådets litteraturpris. En extremt värdig vinnare av detta pris är (den blivande nobelpristagaren 😉 ) Sofi Oksanen, för hennes roman Utrensning. Boken utspelar sig i det sovjetockuperade Estland. I ett samhälle där folk förväntas ange ”störande” medborgare, som inte har anammat Sovjet tillräckligt mycket, slits familjer itu. Aliide gömmer sin systers man (och samtidigt sin omöjliga och olyckliga kärlek) i ett lönnrum. Boken är mästerligt berättad och en smärtsam berättelse om esternas situation under ockupationen. Mycket av boken utspelar sig mellan raderna, vilket är tur eftersom det Oksanen berättar om ofta är så rått och obehagligt att det är svårt att orka läsa om det i klartext.
Jag läser relativt få böcker som främst riktar sig till barn och unga, men några böcker som jag ändå har läst i denna kategori på senare år är Engelsforstrilogin, som utöver att vara spännande fantasyromaner också på ett intressant och snyggt sätt lyckas pricka in ungas liv och villkor i en liten bruksort. Bokens huvudpersoner är ett gäng tjejer med totalt olika livssituationer och status i klassen. Plötsligt får de reda på att de är häxor och att de är utvalda för att bekämpa demoner. Författarna lyckas med stor igenkänningsfaktor måla upp ett gäng starka tjejer som är omöjliga att inte tycka om. Böckerna är fantastiska! Engelsforstrilogin fick ett väldigt fint mottagande när den kom, men det blev inget större prisregn över någon av böckerna, vilket jag faktiskt tycker är lite konstigt! Den första boken i trilogin, Cirkeln, belönades i alla fall med Bokbloggarnas litteraturpris 2011. Priset är tydligen nedlagt och delas inte ut längre, men när det begav sig så kunde bokbloggare nominera och rösta på böcker från årets utgivning. Ett riktigt läsarpris med andra ord!
Jag har bloggat tidigare om några av de böcker som jag ser är mest peppad på från årets utgivning. En av de böcker som gör mig nyfiken är Sandra Beijers (för många känd som bloggaren bakom niotillfem-bloggen) kommande unga vuxna-roman Allt som blir kvar. När jag bloggade om den senast så fanns det ingen framsida att visa upp, men nu skriver Beijer att framsidan är klar. Den har tillkommit genom en studieuppgift på Konstfack. Kul grej! Jag gillar den här framsidan jättemycket. Till synes så sticker den inte ut alls. Här finns inga grälla färger eller något som egentligen drar blickarna till sig, men tittar man närmare så uttrycker den massor. Notera den utsuddade texten i blyerts t.ex. Mycket fint omslag!
Ett helt annat bokomslag som jag gillar är omslaget till barnboken Fantastiska fakta om djur. Jag tycker om det mesta med söta djur på… Hehe. Jag är säker på att jag hade lockats att läsa den här boken om jag hade varit barn. 🙂
Ett foto publicerat av Natur & Kultur (@naturochkultur)
Och en tredje framsida jag gillar, eftersom jag har en tendens att verkligen dras till guldglänsande framsidor, är framsidan till 179 år av ensamhet. Det verkar för övrigt vara en väldigt läsvärd och intressant bok. I den berättar tio kvinnor från Handelshögskolan om vad de har behövt göra för att förhålla sig till den ojämställdhet som råder i universitetsvärlden. Som kvinna i en mansdominerad bransch har jag själv flera gånger hamnar i djupt orättvisa och trista situationer. Jag tror att den här boken kan ge viss pepp (eller så blir man totalt nedslagen, vad vet jag). 😮
Tre helt olika böcker och helt olika framsidor, men fina var och en på sitt sätt. 🙂
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.