Jag är en person som har nära till känslorna. Jag blir lätt rörd och kan inte direkt hålla tillbaka tårarna om jag ser en sorglig film eller läser en bok som behandlar tunga ämnen. Idag tänkte jag blogga om några böcker som verkligen har gjort att jag varit nära till tårarna…
Det här är hjärtat av Bodil Malmsten
Bodil Malmsten är en av de som är särskilt bra på att beröra med sina texter. Hennes dikt Det här är hjärtat, där hon skriver om den stora sorgen när hon förlorar en närstående, går verkligen rakt in i mitt hjärta. Men jag blev kanske ännu mer berörd av loggboken Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Boken är en samling med texter från Malmstens blogg 2010-2013. Den kommenterar samhället och samtiden men berättar också om Malmstens flytt till det som hon säger är hennes sista hem. Hon berör den förlust hon skriver mer om i Det här är hjärtat och genom hela boken finns bara en tung sorg, en tung känsla av hur tiden går och hur åldern sätter sina spår och hur döden finns, oundvikligt väntande. Jag blev verkligen berörd av den här boken. Det blev så tydligt att Malmsten själv tänkte mycket på åldrande och döden. 2016 lämnade hon oss. Det är verkligen en förlust.
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
En annan gråt-bok är helt klart Den osynliga bron av Julie Orringer. Boken följer några judiska ungrare under Andra världskriget. Det är svårt att inte bli berörd av skildringar av de oerhörda fasorna under Andra världskriget, men Den osynliga bron gjorde mig alldeles särskilt ledsen, faktiskt. Jag kan inte riktigt redogöra för vad det är med just Den osynliga bron som gjorde det, men det är verkligen en välskriven och fängslande berättelse, uppenbart färgad av verkliga livsöden.
Den osynliga bron av Julie Orringer
Häxringarna av Kerstin Ekman fick mig också att vilja gråta. Boken handlar om några kvinnors liv och öden i ett stationssamhälle vid det förra sekelskiftet. Dessa starka kvinnor! Deras slit och deras liv! Och deras död… Jag blev verkligen berörd. Jag blev berörd på precis samma sätt när jag läste Kristina Sandbergsböcker om Maj. De handlar om Maj, som är hemmafru och lever i Örnsköldsvik med en man med alkoholproblem och två barn. Att följa henne i hennes våndor och oro, i hennes liv och med hennes uppoffringar… Man blir verkligen ödmjuk och tänker lite extra på alla dessa osynliga kvinnor i historien.
Häxringarna av Kerstin EkmanLiv till varje pris av Kristina Sandberg
När jag var tonåring blev jag väldigt berörd av flera av Peter Pohls böcker. Han skriver så berörande om mobbing, förlust och sorg. Hans kanske bästa är Jag är kvar hos er, som följer Anna och hennes anhöriga när Anna får en hjärntumör.
Mina föräldrar skämmer verkligen bort mig! Jag har varit och hälsat på i helgen i samband med att jag har varit på doktorspromotion (d.v.s. en slags examensceremoni för nyblivna doktorer) och då låg den här och väntade på mig (!!!): Bodil Malmstens Samlade dikter.
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Jag skäms över att jag i ett tidigare inlägg skrev att jag inte gillade framsidan till den här boken. Vad fan snackade jag om? Den här boken är fantastiskt vacker. Det som får den att sticka ut är den underbara detaljen att texten på framsidan är tryckt på omslaget, som är i genomskinlig plast. Jag har inte sett detta på någon bok tidigare, men det känns oväntat lyxigt och fint!
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Jag tycker väldigt mycket om framsidan. Efter en lång tid som har dominerats av guldiga och glittriga framsidor av olika slag, så känns det här cleant, snyggt och nyskapande. Det blir nästan lite 3D-effekt när texten är tryckt på plastomslaget. Mycket fint!
Innehållet får jag återkomma till; Jag har ju inte läst boken ännu… Och jag kommer att njuta av den i mindre doser i taget. Den som känner mig vet förmodligen att jag älskar Bodil Malmsten, så självklart är mina förväntningar höga på den här diktsamlingen. Läs t.ex. vad jag skrev om dikten Det här är hjärtat.
Nu är det nog verkligen sista chansen för den som eventuellt vill se den senaste filmatiseringen av Djungelboken på bio, men jag tänkte ändå skriva några rader om den. Djungelboken hörde ju till en av de filmer som jag bloggade om redan i början av året när jag skrev om filmatiseringar att se fram emot 2016. Och nu har jag sett den (för några veckor sedan… 😉 )!
Vad tyckte jag då? Jo, jag gillar den jättemycket! Jag måste dock erkänna att jag varken kommer ihåg berättelsen så som den berättas i Rudyard Kiplings novellsamling eller minns berättelsen från någon tidigare filmversion. Ärligt talat har jag nog inte sett mer ur den tecknade Disneyfilmen än det som brukar visas på julaftonen?! Själva berättelsen blev därför inte speciellt tjatig, eller vad man ska säga, för storyn var rätt ny för mig. Att en tiger dör i filmen är svårsmält, men bortsett från detta så tycker jag att det är en spännande och bra film. Ungefär allt och alla i filmen är specialeffekter och datoranimerade, men det stör inte på något sätt eftersom det är bra gjort. Att Neel Sethi, som spelar Mowgli, lyckas spela så bra trots att han inte har haft några riktiga motspelare, eller vad man ska säga, är imponerande bara det.
Har ni inte sett Djungelboken så tycker jag att ni borde gå och se! Det är en välgjord familjefilm.
Jag är inte så bra på att läsa om böcker. Varför? Jag har en lista med kanske 100 böcker som jag är sugen på att läsa och jag har cirka 100 olästa böcker hemma (sad, but true). Jag är även med i en bokcirkel och jag brukar alltid prioritera upp de böcker som vi läser i cirkeln. Det gör att den där listan med olästa böcker och den där hyllan med hyllvärmare liksom aldrig krymper. Det känns i det läget svårt att motivera varför en bok som jag redan har läst skulle få en till chans! Dessutom: en del böcker vågar jag inte läsa om. Att en del läsupplevelser känns så storslagna beror ofta på att de passar in perfekt i den livssituation man var i när boken blev läst. Att läsa om samma bok vid ett annat tillfälle kan förmodligen förstöra vilken bok som helst.
Ändå tänker jag ibland att det vore lite intressant att läsa om en bok och se vad som dyker upp vid en andra läsning! En del böcker kanske faktiskt blev lästa vid helt fel tid i livet och skulle må bra av en omläsning? Här är 5 böcker som jag kan tänka mig att läsa om:
1. Mor gifter sig av Moa Martinson blev jag tvingad att läsa i gymnasiet och jag blev inte berörd alls. Nu minns jag inte ens vad den handlar om. Såhär i vuxen ålder känner jag mig dock väldigt nyfiken på Martinsons författarskap och skulle gärna läsa mer. Jag känner mig också rätt säker på att jag skulle bli mer berörd om jag läste just Mor gifter sig idag. Vad jag förstår så handlar boken om både feminism och om klass. Det är två ämnen som ligger mig varmt om hjärtat.
Mor gifter sig av Moa Martinson
2. Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery vill jag gärna läsa igen, för att jag vet att jag har läst åtminstone den första boken flera gånger och att jag då tyckte väldigt mycket om den. Samtidigt minns jag inte riktigt vad den handlade om..? Det vore en kul liten tidsresa (tillbaka till när jag var en tweenie som slukade den här typen av böcker) och en skön nostalgitripp att läsa denna klassiska flickbok om barnhemsbarnet Anne. Boken är första delen i en serie och jag tror inte att jag har läst ut hela serien. Det vore kul att ha som projekt att läsa hela serien (om den håller för omläsning?).
Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery
3. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser ville jag läsa om omedelbart efter att jag hade läst ut den för typ tio år sedan. Haha. Så varför inte..? 😉 Det är en väldigt typisk Nesser-roman: välskriven, fängslande och så har den en del lösa trådar, som en omläsning kanske skulle föra ihop lite bättre. Jag tyckte hemskt mycket om den, men blev förvirrad av slutet. En omläsning skulle kanske förhöja boken ytterligare ett snäpp. Eller? Hoppas!
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser
4. Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött läste jag när den var rätt nyutkommen i pocket. Det var ett tag sedan. Jag har nog utvecklat min läsning en hel del sedan dess och tror säkert att jag skulle uppfatta fler lager i berättelsen om jag läste den idag. Jag älskar allt jag läst av Khemiri och är tämligen säker på att jag inte skulle bli besviken av en omläsning av Ett öga rött. Khemiri skriver alltid så angeläget och fint om rasism och utanförskap. Och i väntan på nästa mästerverk får man väl läsa om hans gamla romaner, antar jag.
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
5. Madame Bovary av Gustave Flaubert är ännu en i raden av klassiker som jag läste i oinspirerat tillstånd i skolan. Jag känner verkligen att den skulle förtjäna en omläsning med tanke på hur lite jag minns av den och med tanke på hur läst och omtyckt den är. Såhär i vuxen ålder tror jag också att jag skulle kunna läsa in mer i berättelsen om Emma, som drömmer sig iväg genom att läsa kärleksromaner och sedan blir besviken över den trista verkligheten.
Att berätta att man läser böcker och/eller att man är bokbloggare kan trissa upp förväntningarna hos folk, har jag märkt. Det finns några saker som förmodligen förvånar en och annan vad gäller mitt bokintresse och mitt bloggande. Här är några typiska kommentarer – och sanningen bakom.
1. Vad få böcker du har! Det här är en vanlig kommentar när folk är hemma hos mig. Jag har en extra smal Billy-bokhylla med böcker och några rader i en Expedit-bokhylla. That’s it! Jag har problem med konsumtion. Jag menar att jag av ideologiska skäl inte tycker att det är så bekvämt att handla och samla på mig grejer. Det är alltså inte av snålhet som jag avstår från att shoppa kopiösa mängder böcker. Sedan har jag såklart böcker i min ägo, trots allt… Och jag älskar dem!! Men var är de? Såhär ligger det till med mina böcker: 1) jag har under många år haft ovanan att dumpa mina böcker hos mina föräldrar (fast nu har jag som projekt att plocka tillbaka en del av dem, hehe) + att i princip alla mina böcker som jag läste när jag var barn och tonåring fortfarande finns kvar där borta. Jag har troligen hundratals (?) böcker hos mina föräldrar. 2) Jag konsumerar en inte direkt obetydlig mängd böcker i min telefon, surfplatta och läsplatta och de tar ju väldigt lite fysisk plats dårå. 3) Bibliotek!
Min bokhylla. På riktigt.
2. Oj, vad mycket du läser! Det är en vanlig tanke hos folk jag känner som har besökt min blogg. Jag förstår vad det kommer ifrån. Jag uppdaterar ju bloggen oftare än vad jag läser ut en bok liksom och jag kan omnämna en och samma bok i typ 10 inlägg på olika teman. Men läser jag ofta? Nej, men gud, vad jag önskar att det vore så. I bästa fall läser jag 15 min per dag innan jag stänger boken, släcker läslampan och försöker att somna. Troligen är klockan så mycket när jag går och lägger mig att jag släcker lampan direkt. Ljudböckerna krigar med podcastavsnitten om att få bli lyssnade på medan jag springer eller lagar mat. E-böckerna i mobilen blir lästa några minuter om dagen när jag typ mikrar min mat på jobbet eller väntar i någon kö. Kanske. Fast eventuellt småpratar jag med en kollega i mikrokön istället. Jag tänker ofta, ofta att jag skulle vilja prioritera upp läsning i mitt liv, ägna mer tid åt det och mindre tid åt annat, men… Hurdå? Tiden finns inte! Jag vill ju fortfarande ha tid till att jobba, umgås med nära och kära, träna, dansa, blogga, se film, gå på utställningar, kolla på föreställningar, spela brädspel, spela tv-spel, kolla på tv, läsa tidningar, hålla hemmet någorlunda prydligt, fylla matlådor till veckans jobbluncher, baka bröd etc. etc. etc. etc. etc. Men det är lugnt! Jag läser rätt lagom, antar jag, även om jag läser ett blygsamt antal titlar med bokbloggares mått mätt.
3. Du läser väl knappast romance/deckare/sci fi/kioskvältare. När böcker kommer på tal är det inte helt ovanligt att folk slänger in någon kommentar om att jag såklart inte kan så mycket om just den populära boken eller ytliga/nördiga/inte så creddiga genren. Nja, nej, jag ser väl ut som en kulturkärring och är på många sätt en kulturkärring modell 1A. Jag läser t.ex. Jonas Hassen Khemiri och Kerstin Ekman och kryddar med ”otippade” namn som Mats Strandberg eller Liv Strömquist. Jag förstår om folk tänker att jag läser pretto grejer. Fast jag tycker verkligen att jag är en allätare. Splittar man upp min läsning i olika genres så brukar deckarna dominera. Fast sedan tycker jag ju iofs sällan att deckare är bra… 😮 Den här typen av kommentarer kan det faktiskt ligga något i ibland. 😮 Och jag skäms över det!! Jag tycker inte om att vara pretto. Jag hatar när jag framstår som den medelklassiga, privilegierade kulturkonsument jag är. What to do? Ingen aning! När man har läst typ 1000 böcker så är det kanske inte så konstigt att man utvecklas och ens smak förfinas lite. Jag tror faktiskt inte att jag skulle få ut något av att läsa t.ex. 50 shades of Grey (eftersom många brukar framhålla att den är taffligt skriven – och jag hatar taffligt skrivna berättelser). Så, jag är väl inte så fruktansvärt duktig på typ deckare och bestsellers. Men OBS: jag läser inte bara klassiker eller nobelpristagare heller!
Gamla nyheter… men Sara Stridsberg har ju tagit plats i Svenska akademien! Det är inte den första gången som en författare som jag har läst får en stol i akademien, men det har inte hunnit hända så många gånger. Så det känns ju lite kul! Inte för att det borde vara något kriterium att folkliga/lästa författare ska få bli ledamöter i Svenska akademien, men ändå! Det känns som att Svenska akademien har en så spännande och rolig värld och att det såklart är lite roligt att känna till något om de som får äran att ta plats där. Ja, typ så.
Av Sara Stridsberg har jag läst den augustprisnominerade Beckomberga: ode till min familj, som jag tyckte var ”lite svår”. 😉 Den var bra och välskriven och intressant och allting, men jag hade svårt att beröras, trots att den handlar om så tunga ämnen som den ändå gör. Den handlar om en ung tjej vars pappa är intagen på mentalsjukhuset Beckomberga och lite vid sidan av berättas flera otroligt hjärtskärande berättelser om människor som levt hela livet på institution. Jag borde ha blivit mer berörd. Men det är väl mig det är fel på. 😉
Jag måste i alla fall säga att jag är sugen på att läsa mer av Sara Stridsberg. Visst borde man läsa Drömfakulteten?
Det är torsdag och jag tänkte dyka ner i arkivet! 🙂 #throwbackthursday
Vad har jag gjort den 19/5 genom åren egentligen? På bloggen alltså. Jag hittade faktiskt många inlägg, inte minst om böcker som jag läst. Men det inlägg som jag tänkte lyfta fram är ett inlägg om att blogga. Det är från 2011, men känns fortfarande aktuellt ur mitt perspektiv. Haha.
Ur inlägget:
”Jag surfar runt rätt mycket på bloggar, både bok- och kulturbloggar och andra, och det finns en sak som irriterar mig ibland: en del har sina kommentarsfält mer eller mindre låsta. Jag undrar faktiskt lite över vad det är för poäng med att stänga ute besökarna eller försvåra för dem att interagera.
[…]
Det som gör bloggar spännande tycker jag är interaktionen med besökarna. Särskilt intressant är det sedan det blivit enkelt att koppla ihop bloggar med sociala nätverk som t.ex. Facebook eller Twitter. Det gör det enkelt att dela med sig av information kopplat till inlägget och folk kan ge tips, hålla med, argumentera emot eller bara höra av sig. Det är kul! Men så plötsligt händer det: man skriver ett inlägg och när man ska posta inser man att bloggaren kräver medlemskap i t.ex. Blogger (Googles bloggverktyg) eller att man anger ett annat OpenID för att få kommentera. Själv kan jag inte kommentera på de här bloggarna, för jag vill inte använda mitt Google-konto eller något annat OpenID till kommentarer, helt enkelt för att de inte är kopplade till min bokblogg utan är privata.”
Ja, vet ni, jag undrar fortfarande! Jag förstår i och för sig att man gör vad man kan för att bli av med skräppost, men ändå. Vem orkar logga in för att kommentera? Inte jag!! Haha. Det är kanske ingen bokbloggare som sörjer över det, men ändå. 🙂
Här om veckan så bloggade jag om några böcker som kommer ut i sommar. Själv är jag inte så bra på att läsa ”det senaste”. Jag kan också erkänna att sommaren inte är min bästa lästid, för då brukar jag spendera mycket tid med nära och kära och springandes i solen och sådant. Det uppstår inte så många bra lässtunder på mina somrar, trots allt. Jag läser mer när jag lever i min vanliga vardag och inte har semester. 🙂 Men något ska jag väl läsa! Idag bloggar jag om fem böcker som jag tänkte försöka läsa i sommar.
Först och främst tänkte jag läsa Förvillelser av Hjalmar Söderberg. Söderberg är en av mina favoritförfattare och jag köpte ett par av hans klassiker på den förra bokrean. Sedan tusen år tillbaka har jag också en omröstning om vad jag ska läsa ”härnäst” (den hittas i högermenyn om du surfar via dator och underst om du läser från en mindre skärm). Som uppmärksamma läsare kanske har upptäckt så har det kommit ”några” böcker emellan. 😮 Men det är alltså ganska många som har röstat på just Förvillelser, så jag gissar att det verkligen är läge nu! 🙂 Det ska bli kul att läsa! Trots att framsidan är så beige att jag blir lite trött i ögonen. 🙁 😮
Förvillelser av Hjalmar Söderberg
Min fantastiska väninna av Elena Ferrante är SÅ söndertjatad att jag blir heeelt matt. Men nu har veckorna gått och den värsta uppståndelsen över den här bestsellern och dess hemliga författare (bara förlaget vet vem som gömmer sig bakom pseudonymen) har gått över. Så nu är jag faktiskt nyfiken och vill läsa. 🙂 Jag såg att den finns som ljudbok i min ljudboksapp, så jag kommer att börja lyssna på den ganska snart!
Min fantastiska väninna av Elena Ferrante
Stora små lögner av Liane Moriarty har jag ju fått från förlaget för ett tag sedan och den vill jag såklart läsa, annars hade jag inte tagit emot den. Boken är en fortsättning på bestsellern Öppnas i händelse av min död, som är en ”butterfly effect”-berättelse som följer några kvinnor i Australien. Jag hoppas att uppföljaren är bra!
Stora små lögner av Liane Moriarty
Nattfilm av Marisha Pessl har jag tänkt läsa sedan den kom på svenska 2014. Jag tyckte verkligen om Pessls debutroman, Fördjupade studier i katastroffysik och Nattfilm har fått bra kritik. Så nu är det väl dags att läsa hennes nyskapande spänningsroman. 🙂
Nattfilm av Marisha Pessl
Bön för Tjernobyl av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj hade jag tänkt läsa i julas, men det kommer tidningar och knäck och sådant emellan. I sommar blir läsningen av, hoppas jag. Jag har förstått att den är tung, så jag kommer nog att läsa den parallellt med annat. Jag tror att den gör sig bäst om man läser den i mindre doser. Men läsa vill jag. 🙂
Tegelstenar alltså… Jag har skrivit om mitt förhållande till tegelstenar förut, men nu gör jag det igen. Jag har ett komplicerat förhållande till tegelstenar. Just nu kämpar jag på med två riktigt tjocka böcker: Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset (860 sidor) och Den femte sanningen av Doris Lessing (tydligen bara 536 sidor, men ljudboken är på över 30 h?!?!?!). Kristin Lavransdotter vet jag inte ens när jag påbörjade, men redan i oktober skrev jag ett lätt uppgivet inlägg om att jag inte visste om det var värt att läsa klart den. Då tyckte jag uppenbarligen att jag hade läst den här boken lääänge. Ja, vad säger man? Det är tur att jag har för vana att ha några böcker att läsa ur parallellt, för annars skulle det inte vara så lätt att fylla den här bloggen med innehåll. Haha.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Kristin Lavransdotter alltså! Den kändes så seg, så seg, så seg och den fick mig inte speciellt engagerad eller intresserad. En smartare person hade säkert slutat läsa efter 50 sidor, men jag har svårt att lägga ned en bok, alldeles för svårt. Så jag fortsatte att läsa. Och någonstans runt sida 700 kände jag: WOW. Det var ingen speciell scen ur boken som gjorde det, utan det var bara det att jag plötsligt kände vilken fin berättelse det är om kärlek och moderskap och hur mycket den här boken har lärt mig om (kvinno)liv på 1300-talet. Kristin känns plötsligt lite som en kompis och jag vill inte riktigt att boken ska ta slut för jag tycker så mycket om henne och vill inte att hon ska försvinna bort. Otroligt.
Jag är egentligen förtjust i korta, tighta berättelser där författaren med få, precist avvägda ord, lyckas måla upp miljöer och berättelser så att man blir helt knockad. Det är inte så många som kan skriva så, men plötsligt står man där med böcker i stil med Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och inser vad som skiljer en riktigt bra författare från andra. Och omvänt: plötsligt sitter man där med en tjatig och oredigerad bok i stil med Shantaram av Gregory David Roberts och undrar varför inte en redaktör krävde att man klippte bort 600 sidor av den där skiten? 😉
Tegelstenar
Det är ungefär så jag brukar tänka inför en läsning. Ändå inser jag verkligen att det är något speciellt med de riktigt tjocka böckerna. Det mest speciella är verkligen tiden. En film tar några timmar i anspråk och en föreställning likaså, men en bok, särskilt en tegelsten, tar verkligen upp tid. På gott och ont. Ibland undrar jag om det är själva utnötningen som gör att jag till slut fastnar för en tegelsten. Det är ju egentligen givet att en bok som tar 700 sidor på sig för att fånga intresset inte kan betraktas som speciellt bra. 😉 Men någonting händer verkligen över tid. Att leva länge med en berättelse är rätt märkvärdigt ändå. Trots kortromanens alla fördelar och briljans så ger den inte samma effekt som de böcker som på något sätt finns lite i bakhuvudet i veckor, månader (år? 😉 ).
Jag är inte beredd att gå över till att läsa fler tegelstenar. Det är nog något jag bara vill stoppa in i min läsning några gånger per år, faktiskt, men jag ska försöka att inte automatiskt känna mig så avig framöver. Tegelstenar kan faktiskt vara riktigt givande; Det är sällan man får lära känna en romankaraktär så djupt som när berättelsen faktiskt har fått svälla ut.
Ännu fler tegelstenar
I en del fall är det centralt att sidantalet får dra iväg. Kristina Sandberg använde t.ex. sidantalet som ett medvetet grepp för att hon ville att berättelsen om hemmafrun Maj skulle få ta plats rent fysiskt eftersom den typen av berättelser inte har fått speciellt stort utrymme genom åren. Karl Ove Knausgård tänkte nog ungefär samma sak när han skrev över 4000 sidor om sig själv. 😉 Eller nä, han tänkte nog mer att det var intressant att skriva så detaljerat och ingående att det behövde bli många tusen sidor. Det nyskapande låg i sidantalet snarare än i biografin i sig.
Ja, författarna kan säkert ha sina olika motiv. En del skriver helt uppenbart för långt för att de helt enkelt inte behärskar att skriva tight. Och de böckerna vill jag helst inte behöva läsa en rad ur. Synd bara att jag är en så lojal läsare att jag kan hänga mig kvar åtminstone 700 sega sidor. 😉
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
