Nu när pjäsen Harry Potter och det fördömda barnet är aktuell i bokform är det så mycket snack om Harry Potter att det är lätt att missa andra Harry Potter-nyheter. Det gick mig nästan förbi att det i höst väntar 3 nya noveller om livet på Hogwarts. Jösses. Man kan tro att jag har sovit under en sten de senaste åren! Hehe. Jag älskar ju Harry Potter! Vad jag förstår så kommer novellerna att göras tillgängliga som e-böcker på sajten Pottermore.
Jag är inte så inne i genren ”historiska romaner”, men det händer att jag läser dem och roligast tycker jag att det är när de har huvudpersoner som är inspirerade av människor som har levt på riktigt. Det händer också att jag läser romaner där kändisar är med som karaktärer i boken på ett eller annat sätt. De här böckerna utgör en spännande ”genre” tycker jag. Idag tänkte jag blogga om några av mina favoriter.
Den största favoriten är Joyce Carol Oates präktiga tegelsten Blonde. Boken är ren fiktion, men i huvudrollen hittas en viss Marilyn Monroe. Mer än den berättar om Monroes liv så berättar dock boken om en utnyttjad och ensam kvinnas sökande. Det är en oerhört stark roman. Jag brukar inte gilla tjocka böcker, men Blonde tycker jag ändå att alla borde läsa (helst som e-bok antar jag…). Jag skrev inte så superpositivt om boken när den precis var utläst, men det är verkligen en läsupplevelse som har växt på allra bästa sätt.
Påven Johanna är en gammal bestseller, som nog håller än, tror jag! Det är en kittlande berättelse om Johanna, som under namnet Johannes verkar som påve på 800-talet. Har hon funnits på riktigt? Nja..? Såg hennes liv i så fall ut som i boken? Det tror jag inte! Men jag älskar tanken på att kvinnor och, för den delen, människor med en könsöverskridande identitet, även för mycket länge sedan kunde ta sig in i maktens korridorer. Fast man undrar också när något annat än en gubbe får bli påve? Det är 2016 nu liksom.
Drottningen vänder blad är en bok med den engelska drottningen i huvudrollen. Ett oplanerat besök på en bokbuss leder in henne i litteraturens värld och plötsligt önskar hon nog innerst inne att hon kunde sitta och läsa halva dagarna istället för att sköta sina plikter som drottning. Det är en tunn liten bok och den är väldigt lättsmält, men det är onekligen en avkopplande och rolig bok.
Flicka med pärlörhänge läste jag för massor av år sedan och mycket av den har fallit glömska. Den handlar i alla fall om konstnären Vermeer och hans arbete med målningen Flicka med pärlörhänge. Det är tjänsteflickan Griet som får sitta modell, något som kan kosta henne jobbet i och med att Vermeers fru avskyr Griet och är för svartsjuk för att tåla att flickan sitter modell. Boken är delvis en halvlöjlig kärleksstory, men enligt vad jag bloggade om boken så tyckte jag mycket om skildringen av livet på den tiden och om berättelsen om konstverkets tillkomst (även om det är en fiktiv story då!).
Nu händer det. Strändernas svall har följt mig i 6 år. För 6 år sedan hade jag precis börjat exjobba på det som idag är min arbetsplats. Det var en spännande tid. Jag jobbade med ett roligt och tvärvetenskapligt projekt som fick allt jag gjort under studietiden att fogas samman på ett naturligt sätt, trots att jag medvetet valt att göra ett exjobb som låg långt från utbildningens inriktning. Det var en rolig tid också utanför jobbet. Merparten av mina vänner studerade fortfarande, så jag kunde fortfarande njuta utvalda delar av studentlivet utan att det blev alltför awkward. Det var också en jobbig tid. Den våren sökte jag 60 jobb utspritt över hela Sverige, blev kallad till två intervjuer och fick ingen av tjänsterna. Det är den krassa verkligheten för den som utbildar sig inom något så mossigt som kemi. Jag funderade på om jag skulle kunna bo kvar i Umeå. Vågade knappt tro att jag kunde det.
Men kvar blev jag ju. Sedan dess har jag också flyttat tvärsöver gatan till en större lägenhet, som inte bara rymmer mig och mina kläder utan också rymmer min sambo och hans samling av brädspel. Jag jobbar fortfarande på samma ställe, fast jag har även skaffat mig en doktorstitel.
Och till slut läste jag faktiskt ut Strändernas svall, som jag lånade första gången den 2:a september 2010. Jag tänkte läsa den till en bokklubbsträff på jobbet, men hann inte.
Och nu får biblioteket tillbaka den! Tack för lånet.
Har ni sett bokdatum.se? Det är en sajt som samlar bokevenemang runt om i Sverige. Det händer ju väldigt mycket med bokanknytning, inte minst på biblioteken, men det här är vad jag vet det första initiativet att samla allt på samma ställe. Här går det att hitta datum för författarsamtal och annat med litterär anknytning. Bra grej! Förhoppningsvis börjar allt fler lägga in sina evenemang där.
För inte så länge sedan bloggade jag om några bestsellers som jag tycker är förvånansvärt läsvärda. Jag skriver förvånansvärt eftersom jag har en tendens att bli besviken om jag har högt ställda förväntningar – och det är ju lätt att ha höga förväntningar på böcker som det snackas mycket om och som folk rosar till höger och vänster. Idag tänkte jag följa upp med ett taskigare inlägg: 5 inte så läsvärda bestsellers… Förlåt! Smaken är som baken. Men nu kör vi!
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann tyckte jag var hemskt seg. Boken följer en hundraårig man som kliver ut genom fönstret på äldreboendet och drar därifrån. I boken får vi sedan följa honom genom livet, där han som genom en händelse har råkat ramla in i den ena världshändelsen efter den andra. Boken är i allt väsentligt en blek kopia av den fina filmen Forrest Gump (har ej läst boken Forrest Gump dock!).
Shantaram är lite oväntat vad jag skulle vilja kalla för en bestseller. Många har läst den i alla fall. Och jag vet att många tycker att den är fantastisk. Men jag gjorde faktiskt inte det. Jag tyckte att den var alldeles för lång och oredigerad. Boken är typ 900 sidor lång och följer en man som har rymt från fängelset och tagit sig till Indien. Författaren kunde med fördel ha försökt få ihop typ 4 romaner av Shantaram istället…
Livet efter dig är en bestseller som har väckt lite av en romancevåg. Samtliga författarens böcker tycks nu översättas och skeppas iväg i snygg förpackning. Livet efter dig handlar om Lou, som börjar att arbeta som personlig assistent åt en man som har blivit funktionshindrad efter att ha skadat ryggen i en olycka. Nu är han beredd att avsluta sitt liv i förtid genom att åka till en klinik för aktiv dödshjälp. Lou försöker att hindra honom genom att muntra upp honom på olika sätt. På kuppen blir hon förälskad. Jag tyckte att boken var lättläst och hade sina stunder. Inte minst var den rolig. I alla fall bitvis. Men mest tyckte jag att boken var äcklig och inte på ett bra sätt problematiserade det att leva med en ryggskada. Nej, fy. Uppföljaren var snäppet bättre, men inte heller sådär superduper.
Deckare i allmänhet brukar mest göra mig besviken och trött. Hehe. Män som hatar kvinnor och Millennium hör absolut till böcker som jag ställer mig oförstående till. För mig är det dussindeckare. Och karaktärerna i dem är platta och trista. Lisbeth Salander. Kom igen! Hon känns som en standard sexfantasi. Isprinsessan av Camilla Läckberg är dock snäppet värre, för den är till skillnad mot Millenniumböckerna inte skriven med någon vidare finess heller. Jag står inte ut med Läckbergs sätt att ältande skriva ut precis varenda liten grej. Ingenting får stå mellan raderna. Allt ska skrivas på näsan på läsaren. Det känns som att läsa en text skriven av ett barn. Allting förklaras i detalj från början till slut. Jag förstår att hennes böcker kan gå hem hos den som är ny på språket eller är ovan vid att läsa böcker, men herregud ge mig tuggmotstånd!
Och ja, jag inser att jag nu har sågat några av de bäst säljande böckerna och några av Sveriges mest framgångsrika författare, så det är såklart mig det är fel på. 😉
Idag följer jag upp mitt inlägg med barnböcker som jag läste på 90-talet (det vill säga när jag var barn) med ett inlägg om ungdomsböcker på 00-talet. Vad hände när jag började växa ur hästböcker och sådant?
Först hade jag några tweenie-år när jag läste mycket böcker om Andra världskriget, t.ex. Michelle Magorians strålande böcker om evakuerade barn och sådant. Godnatt mister Tom är en riktig pärla.
Bland de svenska skildrarna av Andra världskriget minns jag framför allt Annika Thor och hennes böcker om Steffi och Nelli, två flickor som evakueras till Sverige och växer upp här.
En annan ”genre” som jag gillade väldigt mycket var de här ungdomsböckerna med lite lätt touch av övernaturliga inslag och mysterium. Jostein Gaarder har skrivit flera sådana böcker, t.ex. Julmysteriet, som handlar om en kille med en speciell julkalender. Varje dag faller det ut en lapp som berättar om Elisabeth som får följa med en ängel på en resa i tid och rum. Maria Gripe var också en stor favorit. Tordyveln flyger i skymningen är en av hennes pärlor. Där får man följa några ungdomar som genom gamla brev och mystiska inspelningar på ett kassettband hamnar i ett äventyr som leder till tusenårig egyptisk staty.
På tidigt 00-tal var bokklubbar stort. Jag fick många av mina böcker genom olika bokklubbar. En hel del töntiga ”tjejböcker” ramlade in via Läslusen.
Såhär härligt 90-taliga kunde de se ut ibland ;):
Jag var med i någon annan bokklubb också, men jag kommer inte ihåg namnet eller någonting. Från den fick jag i alla fall Yxan och Vinter i vildmarken och säkert en del andra böcker, som jag inte riktigt kommer ihåg. De här äventyrsböckerna tyckte jag var rätt spännande i alla fall (då). De handlar om en kille som är med i en flygolycka och måste överleva i vildmarken helt själv.
Men framför allt prenumererade jag på böcker från En bok för alla (har skrivit ett helt inlägg om det förlaget btw). Två böcker som jag minns extra väl är Fallet, som handlar om en kille som upptäcker att hans morfar var nazist och han måste då konfronteras med familjehemligheter. Jag tyckte också att boken Eva var väldigt tankeväckande. Det är en science fiction om en tjej som har varit med om en olycka och har fått sin hjärna överflyttad till en apkropp. Många etiska frågeställningar ställs på sin spets när hon blir den länk som förstår både människor och apor.
Av Annika Thor slukade jag inte bara böckerna om Steffi och Nelli; jag läste såklart även snackisen Sanning eller konsekvens. Det är en riktigt bra bok om mobbing. Jag tror att vi såg den fina filmatiseringen på skolan faktiskt!
En annan viktig och bra bok om mobbing som jag läste och blev väldigt berörd av i tonåren var Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson. Två andra ungdomsböcker som jag gillade mycket var Vinterviken och Om livet är dig kärt. De handlar lite mer om kärlek och tonårsliv. De här tre sistnämnda läste jag lite senare i tonåren, kanske i slutet av högstadiet eller i gymnasiet. Då läste jag också Katarina Mazettis böcker om Linnea. Ska jag vara ärlig är det nog mest de catchy titlarna som har fastnat i minnet. Jag minns inte helt vad de handlade om, förutom att hon förlorar en av sina vänner i ett självmord.
Jag slukade en hel del ungdomsböcker, som sagt. Det mesta lånade jag på biblioteket och har därför inte på bild. Per Nilsson är en författare som sticker ut. Det är säkert många med mig som läste Anarkai till exempel? Men vad som verkligen fick mig att dyka ner i ungdomsboksträsket var Peter Pohl. Det började med När alla ljuger, som jag lånade på bibblan. Det var som att öppna dörren till något helt nytt. Om jag ska vara ärlig så är jag inte så säker på att de här böckerna har åldrats med värdighet (?), men då var de verkligen det mest gripande och mest uppslukande jag hade läst. Särskilt minns jag Vi kallar honom Anna, Medan regnbågen bleknar och Jag är kvar hos er. De flesta av hans böcker handlar om utsatta barn och ungdomar och om mobbing. Många av dem skaffade jag mig på diverse bokreor och resten släpade jag hem från biblioteket. Jag har läst nästan allt av Peter Pohl.
I senare tonåren började jag också nosa lite på vuxenböcker av olika slag. Jag hade t.ex. en period när jag läste mycket av John Irving. Inkörsporten var Ciderhusreglerna, som jag köpte på någon bokrea, men sedan slukade jag ”det mesta”. Han har så spännande och udda karaktärer i sina böcker! Favoriten är En bön för Owen Meany.
Men det absolut viktigaste ”vuxenböckerna” som jag läste i tonåren var faktiskt Jonas Gardells böcker. Även där slukade jag det mesta. Jag hade en sådan metod i den åldern, pre-bokbloggar, pre-läsa kultursidor, pre-bokpoddar, pre-bokappar. Det bästa sättet att läsa något som förhoppningsvis var bra var att gå till biblioteket och dammsuga hyllorna på böcker från favoritförfattare. Av Gardell ville jag läsa allt! Jonas Gardell skriver fantastiskt om ensamhet, utanförskap och samhällets marginaliserade. De berörde mig massor och gav mycket igenkänning, särskilt Ett ufo gör entré.
Ja, det var väl ungefär det. Det här inlägget blev inte helt kronologiskt, men här är i alla fall några guldkorn från mina tonår. Fokus hamnade på böcker som jag hade i hyllan, som jag redan har varit inne på så var det här en period när jag var en flitig besökare på biblioteket och de böckerna har jag alltså inte fotat den här gången.
Känner du igen några av böckerna? Vad läste du i den här åldern?
Jag har ju skrivit några inlägg om olika tjänster för att lyssna på ljudböcker i sin telefon eller surfplatta. Det började med en jämförelse av Storytel och Mofibo och sedan utökade jag med några inlägg om Bookbeat och Nextory (tidigare: E2go). Det visade sig dock att de här inläggen snabbt blev inaktuella. Men det är ju så det är. Utvecklingen går framåt och tjänsterna förändras åt olika håll. Jag tänkte uppdatera inläggen när jag får tid/lust, men en grej kan jag ju diskutera redan nu: priset.
Storytel är den ljudbokstjänst som verkligen slog igenom i Sverige och där sattes också ribban för vad det kostar att använda sig av de här apparna. Storytel tar 169 kr/mån för sitt abonnemang. Mofibo dök sedan upp som ett billigare alternativ. De hade till en början endast e-böcker i sin katalog och de har fortfarande inte lyckats bygga upp riktigt samma utbud som de stora konkurrenterna, tycker jag, men för 99 kr/mån kändes Mofibo ändå som ett bra alternativ väldigt länge. Sedan höjdes kostnaden plötsligt till 129 kr/mån. Och nu drar de till med nästa höjning: 169 kr/mån får man betala nu. Priset har alltså gått upp med drygt 40 % på mindre än ett år. De körde säkert med lockpris till en början för att få kunder, men nu börjar det kännas lite väl utjämnat att alla företag ska ta samma pris för sina tjänster. Bookbeat, som dök upp som en Bonnierägd konkurrent tidigare i år tar också 169 kr/mån. Den enda som sticker ut lite när det gäller prissättningen är Nextory, som tar 199 kr/mån för sitt standardabonnemang och blygsamma 99 kr/mån för ett abonnemang som endast ger tillgång till ett mindre ”basutbud”.
I mitt äldre inlägg där jag jämförde Storytel och Mofibo så berättade en läsare att Mofibo är uppköpt av Storytel. Jag har inte hört så mycket om det, men det kan ju förklara ett och annat. Tydligen ska båda tjänsterna finnas kvar i Sverige ”tills vidare”. Men vad ger det egentligen? Om pris (och förhoppningsvis utbud) är detsamma i de båda? Mofibo verkar gå mot mer socialt innehåll, d.v.s. att man kan följa användare. Storytel har lite egna finesser, t.ex. att man kan växla snabbt mellan att läsa och lyssna. De satsar också en del på eget material, vad jag förstår, och har t.ex. en podcast. Men det känns inte som några gigantiska skillnader apparna emellan. Inga som betyder speciellt mycket för mig i alla fall. Tidigare har utbud och pris varit två faktorer som faktiskt har varierat.
Nu har det tydligen cementerats att 169 kr/mån är vad man får betala för att lyssna på ljudböcker i mobilen. Och ja, det är uppenbarligen ett vettigt pris eftersom många betalar det. Själv tycker jag faktiskt att det är lite saftigt. Jag bryr mig inte om t.ex. ”socialt innehåll”, podcasts och annat lullull. Jag vill lyssna på ljudböcker till ett vettigt pris. Jag tror jag ska utforska Nextory mer.
Vilken ljudboksapp föredrar du?
I en del böcker tycker jag så mycket om karaktärerna att jag skulle vilja bli kompis med dem. 🙂 Eller också tycker jag bara allmänt bra om karaktärerna, sympatiserar med dem, ”förstår” dem, vill dem väl. Ni känner säkert igen känslan? Idag tänkte jag lista 5 litterära karaktärer som jag verkligen tycker om och sympatiserar med.
Först ut är Maj i Kristna Sandbergs fantastiska trilogi om hemmafrun Maj. I den första boken blir hon oplanerat gravid med en kille som hon träffar högst tillfälligt. Som en konsekvens finner hon sig snart vara både fru och mamma. Och kämpande för att få komma in i gemenskapen i de lite ”finare” kretsar som hon har gift in sig i. Många som har läst böckerna om Maj tycker att hon är helt fruktansvärd, men jag älskar henne. Jag lider med henne i all hennes oro och ängslan. Jag vill bara ge henne en kram.
Ove i En man som heter Ove har charmat hela Sverige tror jag! Det är åtminstone otroooligt många som har läst boken och/eller sett den finfina filmatiseringen. Boken handlar om kvarterets ”ordningspolis”, Ove, som tinar upp och visar sig vara både öppensinnad och godhjärtad. Det är en fantastisk fin liten resa att få följa med på. Boken är både rolig och sorglig på samma gång, om vartannat.
En annan karaktär som jag kände oerhört mycket sympatier med är Anna i Anna och Mats bor inte här längre. Anna och Mats har precis gått isär och Anna försöker att skapa ett vettigt hem (där barnen tycker om att vara; trots att hon inte har haft råd att köpa datorer åt dem) och ett nytt liv. Boken följer hela resan till den punkt då hon faktiskt kan gå vidare på riktigt. Det är en himla fin bok. Helena von Zweigbergk är oerhört duktig på att skildra människor och relationer.
En fjärde litterär person som jag tycker om är Isabella i Martina Haags feelgoodböcker Underbar och älskad av alla och I en annan del av Bromma. Hon är så skön och peppig och kämpar verkligen på, trots alla dråpliga motgångar när hon försöker att göra karriär på scenen. Ibland är det befriande att få skratta med någon som inte tar sig fram på en spikrak väg här i livet.
Slutligen: Jag tycker hemskt mycket om kvinnorna i Niceville. Allihop är intressanta, faktiskt. Boken handlar om svarta kvinnor som arbetar som hembiträden i den amerikanska södern. Rasismen är utbredd. Det är verkligen beklämmande att läsa. Men porträtten av de här människorna är himla fina, det är de verkligen.
Det som har slagit mig lite när jag har skrivit om mina favoritböcker från när jag var barn och tonåring är att datorernas och de smarta mobilernas intåg verkligen har påverkat hur jag hittar böcker. Att hitta böcker är något helt annat nu jämfört med då.
När jag var liten spelade biblioteken en mycket större roll än idag. Idag går jag till biblioteket om jag vill läsa någon specifik bok som jag inte har hemma och som inte går att få tag på som e-bok på något enkelt/billigt sätt (t.ex. i min app för ljudböcker eller från biblioteket). Då gick jag till biblioteket och botaniserade bland hyllorna. Eftersom jag bodde i ett mindre samhälle med ett ganska litet bibliotek så var utbudet lite ”sådär”. Jag läste många random böcker kan man väl säga: 70-taliga ungdomsböcker, ännu äldre djurböcker och diverse böcker som jag aldrig har hört talas om vare sig förr eller senare.
Bokklubbar spelade också en stor roll när jag var liten. Jag prenumererade på En bok för allas utgivning och var med i bokklubben Läslusen, Pollux hästbokklubb och någon mer bokklubb som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Från de kunde man köpa ”månadens bok” eller ”månadens bokpaket” eller så kunde man beställa böcker från sortimentet. Vilket jag gjorde. Det blev alltså någon slags redaktion som fick inspirera mig till läsning.
Jag köpte också böcker på ett helt annat sätt än idag. När det var bokrea så köpte jag på mig högvis med böcker som verkade intressanta baserat på framsida eller baksidestext eller baserat på att jag läst något från samma författare förut.
Över huvud taget så läste jag ”författare” snarare än böcker på den tiden. Gillade jag en Peter Pohl-bok så gick jag till biblioteket och lånade fler av hans böcker. Tills alla Peter Pohl var utlästa och jag fick hitta någon ny författare att beta av.
Så gör jag inte idag. Som bokbloggare översköljs jag av läsinspiration. Dels läser jag en del andra bokbloggare (och instagrammare, för den delen) och dels blir jag försedd med rätt mycket nyhetsbrev och pressmeddelanden från förlagen. Jag brukar också bläddra igenom de stora förlagens kataloger inför både sommaren, hösten och våren. Vidare lyssnar jag på en drös podcasts med boktema och kollar emellanåt på bokprogram på TV (Babel, alltså) samt läser kultursidorna i morgontidningen (i mitt fall: DN). Det slår mig ofta hur oooootroligt uttjatade specifika böcker kan bli i perioder. Det märks verkligen när ett recensionsdatum har passerat och en viss bok, som marknadsförs massivt, plötsligt poppar upp på alla bloggar, instagramkonton och poddar samtidigt. Och samma författare intervjuas samma vecka både i SVT, Sveriges radio och i tidningen. Vare sig man vill det eller inte så ligger väl de där böckerna och författarna och pockar lite i medvetandet någonstans. Och förr eller senare så läser jag de där böckerna som det surras om. Min fantastiska väninna är en sådan bok. Det känns som att jag till stor del kommer över mina böcker genom marknadsföring snarare än något annat. Det skrämmer mig lite!
Och jag har inte tid att läsa igenom hela författarskap. Jag har bara tid att läsa de där ”guldkornen” som ”alla” snackar om. Faktum är att jag är ganska avigt inställd till att läsa saker ”på vinst och förlust”. Jag vill inte läsa böcker som jag inte ”tror på” och sållar därför bort böcker som jag misstänker är lite medelmåttiga. Jag brukar använda appen Boktipset för detta. Boktipset gissar betyg på olästa böcker. Jag brukar sällan ta mig tid att läsa böcker som har ett uppskattat betyg lägre än 4. Hehe. Debutanter och egenutgivare riskerar helt klart att filtreras bort av mig.
Men vad ska man göra? Jag tycker ändå att jag får till en bra blandning av böcker. Även om jag faktiskt saknar det där med att gå omkring och botanisera på ett bibliotek (fast jag har nog en romantiserad bild av det där – det är nog inte hälften så roligt som jag tror och jag har verkligen ingen lust att läsa mossiga 70-taliga böcker och annat som man kan råka springa över på ett bibliotek). Och även om jag själv tycker att det känns lite trist att läsa samma sak som ”alla andra” hela tiden.
Att vara med i två bokcirklar är väl det som rubbar mönstret lite, i och för sig. Där kommer jag emellanåt i kontakt med böcker som inte har omnämnts i någon av alla ”kanaler” som jag följer för att få boktips. Tur det!
Hur väljer du böcker?
