I somras/höstas bloggade jag om böcker att se fram emot den här andra halvan av året. Dock missade jag en del, såklart. Bland annat missade jag att Modernista har gett ut en himla fin bok om Astrid Lindgren. Astrid Lindgrens böcker har nära nog klassikerstatus och därmed är hon såklart en odödlig författare som är ständigt aktuell. Med det sagt så kan man väl ändå våga påstå att hon har fått extra mycket uppmärksamhet de senaste åren, bland annat som huvudperson en mycket fin dokumentär, som har gått på SVT i flera delar, och med en utgivning av hennes Krigsdagböcker, som inte tidigare har funnits publicerade. Med den här boken presenteras Astrid Lindgren och hennes liv till barn och unga i en vackert illustrerad bok. Den blir man ju sugen på att bläddra i!
Astrid Lindgren av Agnes-Margrethe Bjorvand och Lisa Aisato
Apropå att bläddra i så har jag sett att Max Ström, ett förlag som brukar vara väldigt duktiga på att ge ut vackra (foto)böcker har gett ut en bok om Dag Hammarskjöld. Här om året gav de ut en liknande bok om Olof Palme, vilket jag också bloggade om. Jag gillar att de berättar om stora politiker med den här typen av böcker. Det kan för min del kännas tungt och segt att läsa om politiker; det är någonting med själva ordet politik som känns lite dammigt. 😉 Men sådana här böcker sänker tröskeln må jag säga! Boken om Dag Hammarskjöld är en biografi som är rikligt illustrerad, så det är ingen fotobok på samma sätt som t.ex. Palme-boken, men den ser onekligen fin ut och bara det att det finns foton kan ju verkligen addera något.
Dag Hammarskjöld: Att bära världen av Henrik Berggren
Ja, det var två böcker som har kommit ut nu under hösten och som jag gärna skulle läsa! De andra höst-böckerna har jag bloggat om här (I, II, III). En av de författare och böcker som jag nämner i dessa inlägg är Sandra Beijer och hennes nya roman Allt som blir kvar. Som ett bonustips för er som har missat å kan jag tipsa om att en av hennes noveller finns att läsa på hennes blogg! Novellen Det händer nu publicerades tidigare i en norsk antologi, men kan nu också läsas på svenska på Sandra Beijers blogg.
Jag tänkte att det kunde vara dags att inspireras av ”throwback thursday” och dyka ner i arkivet. Vad gjorde jag den här dagen år 2012 egentligen? Ja, bland annat postade jag ett blogginlägg om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag brukar ha ett visst motstånd till att läsa tjocka böcker och det här är alltså en riktig tegelsten. Men jag minns verkligen än idag vilket himla flyt det var i läsningen! En så otroligt fängslande bok! I En halv gul sol skriver Adichie om några livsöden under inbördeskriget i Nigeria och det är verkligen en mångbottnad och välskriven bok. Har du inte läst, gör det! Och är du som jag lite tveksam till tegelstenar, ge den en chans ändå!
För ungefär ett år sedan bloggade jag om ett gäng hyllvärmare som funnits länge hemma hos mig utan att bli lästa. Jag måste poängtera att jag har en lång, lång lista över böcker som jag är nyfiken på och jag har liksom inte för vana att samla på mig böcker som jag inte vill läsa. Det är bara det att flödet av nya böcker är tämligen konstant, så den där listan fylls ju bara på… Och detsamma gäller hyllorna. Att en bok har stått länge och värmt mina bokhyllor betyder med andra ord ingenting speciellt. Just den boken har bara… eh… inte blivit läst ännu.
I alla fall! I mitt tidigare inlägg så bloggade jag om Strändernas svall och Hon älskade, som jag dessutom hade lånat på bibblan (år 2009). Och nu kan jag stolt meddela att jag har läst båda två! Och att jag har lämnat tillbaka dem! Strändernas svall smög jag ner i bokinkastet (eftersom biblioteket var stängt), men Hon älskade fick jag lämna tillbaka över disk. Biblioteket har ju liksom hunnit byta system för sina böcker sedan jag lånade de här böckerna en gång i tiden och Hon älskade behövde således märkas med en tagg för att kunna stoppas in i återlämningsautomaten… Och ja, jag fick frågan om jag har haft den länge…
Strändernas svall och Hon älskade
Andra gamla hyllvärmare i mitt gamla inlägg är Yarden, Middlesex och Lasermannen. Lasermannen är ju förresten lite nyaktuell nu, eller vad man ska säga, eftersom författaren, Gellert Tamas, är aktuell med något som är lite av en uppföljare, Det svenska hatet. I samband med det har Lasermannen kommit i nyutgåva. Jag har inte hunnit läsa vare sig Yarden, Middlesex eller Lasermannen det här året, så om jag även i år ska lista fem ”hopplösa hyllvärmare” så får de stå kvar. Samtidigt borde jag väl fylla på med två nya:
L’occupation är en liten bok på franska. Jag har pluggat franska en gång i tiden och på den tiden brukade jag också köpa böcker på franska lite nu och då. Jag hade en tanke om att hålla igång franskan på det sättet. Just nu känns det dock vääääldigt avlägset att läsa böcker på ett språk som jag behärskar så dåligt som franska! Det känns som ett helt annat liv när jag köpte sådant här… Och det var det ju också! L’occupation köpte jag 2010 (och att jag vet detta kan jag tacka bloggen för! 😉 ). I alla fall; det är klart att jag kommer att läsa L’occupation förr eller senare. Och när jag har gjort det så är mitt förråd med olästa böcker på franska tomt och således kanske, kanske jag kan klicka hem den lilla boken Billie? Den har ju så söt framsida!
Vad mer har jag oläst? Ja, herregud, Den felande länken fick jag i recensionsexemplar 2012, på den tiden då jag fortfarande tog emot sådana lite nu och då och på allvar trodde att jag skulle ha tid att läsa. Det har jag ju uppenbarligen inte. Den här boken är del tre i en trilogi och jag har naturligtvis inga skarpa minnen av de två tidigare böckerna i serien (Vredens tid, Nirvanaprojektet). Jag har ju dessutom blivit så jävla pretto på sistone 🙁 att jag inte riktigt kan med deckare… Det känns därför högst oklart om jag någonsin kommer att läsa Den felande länken. Nu när jag skriver det så blir jag dock sugen på att ge den en chans.
Jag har fått några av de titlar som har nominerats till Augustpriset i år. I kategorin Årets svenska skönlitteratur är följande titlar nominerade: Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och de Polyglotta älskarna av Lina Wolff (de nominerade i alla kategorier kan du hitta på Augustprisets hemsida).
Jag fick önska böcker och med tanke på min lästakt så bad jag inte direkt om En dramatikers dagbok 20132015 med sina 1600 sidor… 😉 Jag är ju också generellt sett mycket mer intresserad av korta, tighta berättelser. Sådan tur då att jag fick hem några andra titlar istället, bland annat Aftonland med sina 229 perfekt avvägda sidor. 🙂 Boken kretsar kring Karolina, som är professor i konstvetenskap och som nyligen har separerat. Nu har hon installerat sig i en liten lägenhet, fylld med böcker, och med tanke på den vändpunkt som hon har hamnat i så finns det kanske anledning att fundera över livet och vad det har blivit av detta. I Aftonland snuddar Bohman vid teman som klassresor och den distans det kan skapa att bli akademiker när man kommer från en enklare bakgrund . Vad är det värt att lämna ursprunget bakom sig? Och vad ger man själv vidare här i världen när man som Karolina dessutom har valt att inte skaffa barn?
Aftonland av Therese Bohman
Boken är sprängfylld av fint formulerade tänkvärdheter och Bohman lyckas verkligen med att fånga vemodet och att få sorgen att bryta igenom. Det är en oerhört fint komponerad roman med många lager.
Ur Aftonland av Therese Bohman
Men det kanske bästa med den är något så oväntat som humorn. Med oväntat menar jag att det är en bok med viss tyngd och med sorgliga stråk och jag hade faktiskt inte väntat mig att en bok med sådana teman också skulle vara rolig. Roligt är det i alla fall! I sitt jobb handleder Karolina en doktorand, som Karolina misstänker för att ha spenderat en längre tid i Berlin utan att ha skrivit en rad. Doktoranden hävdar däremot att han har ett verkligt scoop på gång och när han också berättar för Karolina om vad det handlar om så rycks hon med. Boken följer Karolina i arbetet och för mig, som också är forskare, gav boken faktiskt en del igenkänningshumor. De där gubbarna som tar sig själva och sin forskning på rörande stort allvar… Ah. Jag tyckte att de här delarna av boken var sjukt roliga, faktiskt.
Ur Aftonland av Therese Bohman
En annan oerhört fin och på sätt och vis rolig sak med den här boken är att Karolina är en sådan sammansatt person. Författaren låter henne både vara smart och samtidigt fatta dåliga beslut och Karolina får både ha mindre smickrande sidor och vara en person som man vill krama om. Karolina blir både levande och mänsklig och jag älskade verkligen att få läsa om henne och följa henne i den här livssituationen.
Ur Aftonland av Therese Bohman
I mitt tycke har Aftonland allt som en riktigt bra roman bör ha. Utan att ha hunnit läst de andra nominerade står det för mig självklart redan nu: det här bör bli årets Augustprisvinnare, så bra är den!
Ibland undrar jag vem som läser bokbloggar. Det är inte självklart för mig. Jag gör ju det, men jag är ju också bokbloggare själv. Det känns många gånger som att bokbloggare är en egen liten grupp som sysslar med något internt, typ twittrar bara med varandra på Twitter, kommenterar på varandras bloggar och gillar varandras bilder på Instagram.
Ibland känns den där världen väldigt liten, t.ex. när många små bloggare erbjuds att läsa samma bok och recensera den ett visst datum (även tidningar har recensionsdatum). Jag vet inte om läsare som själva inte har en bokblogg märker av det, men jag som bokbloggare noterar ju när en sådan bok har skickats ut. Plötsligt står det om en och samma bok överallt. För mig, som följer många bokbloggare och i många olika kanaler så blir det lätt lite tjatigt.
Jag menar inte det här som kritik mot någon eller något särskilt. Jag konstaterar bara att det är så. Att plötsligt skriver alla om Stoner, om Odinsbarn, om Djupa ro, om någon annan bok som har åkt iväg i något utskick.
Fast egentligen kunde man som läsare lika gärna läsa om just de där böckerna i en tidning, t.ex. en morgontidning eller ett livsstilsmagasin. Det är samma böcker som roterar överallt – i tidningar, i poddar, på tv och i bloggar. Grejen med bloggar skulle kunna vara något helt annat än att skriva om de vanliga och aktuella böckerna som det tjatas om på alla håll och kanter. Vi är ju cirka ingen som faktiskt tjänar pengar på det vi gör och med det kommer också friheten att göra precis som man vill, skriva om precis vad man vill. Det tycker jag personligen är skönt.
Sådant man älskar som bokbloggare 🙂
Nu menar jag inte det här som något slags fånigt skrytinlägg eller något. Jag kände bara för att blogga om detta. I en tid när det ofta pratas om ”bloggens död” och liknande så borde en bloggare också fundera någon gång på vad en blogg egentligen är och varför, vilken nisch en bokblogg faktiskt kan utgöra. Personligen har jag bloggen som en plats där jag kan skriva helt kravlöst om sådant som faller mig in. Det är en kul hobby och jag har lärt känna många genom den. Jag varken undviker eller kastar mig över böckerna som det bloggas om överallt, men jag brukar i alla fall vara väldigt restriktiv med att ta emot recensionsexemplar. Om jag hela tiden läste och skrev om de böcker som förlag och PR-firmor föreslår för mig så skulle jag aldrig ha tid att läsa de gamla guldkornen som jag går till bibblan och lånar idag. Tänk vad mycket böcker det finns! Och hur många det är som faktiskt inte kom ut precis nyss.
Det var inte jättelänge sedan som jag tipsade om bokpoddar som jag gillar. Dock blev den listan i princip omedelbart lite inaktuell, för jag missade ju faktiskt några poddar som jag brukar lyssna på. Så här kommer tre bonustips!
Augustpodden har återuppstått! Hittills har jag lyssnat på försnack inför presentationen av årets nominerade, men det poppar upp nya avsnitt lite nu och då nu inför prisutdelningen som är i slutet av november. Jag är ju ytterst förtjust i Augustpriset och ser med spänning fram emot prisutdelningen (som jag tänker följa via webbsändning). Jag hejar på Therese Bohman!
Är man förtjust i Therese Bohmans böcker så är hon intervjuad på rätt många ställen, såklart, men bland annat så dyker hon upp i ett gammalt avsnitt av podden Text+1. Jag avprenumererade den här podcasten för ett tag sedan eftersom att jag trodde att den var nedlagd, men det var dumt gjort! För det har fyllts på med ett gäng nya avsnitt nu i höst. I Text+1 samtalar Mats Almegård med författare om skrivande (och något bonusämne, d.v.s. ”+1”). Det är en jättehärlig podd att lyssna på faktiskt. Den är lugn och seriös och författarna får prata till punkt.
Slutligen har jag precis börjat lyssna på ny bokpodd, Bokpodden machete, där Sanna & Sanna, pratar ”vitt och brett om allt och inget i böckernas värld” – allt från varför man ska plugga litteraturhistoria till tips på dystopier.
Ja, och just det, Ordfront förlag har en podcast med författarintervjuer. Ordfronten heter den. Och den kan också vara kul att lyssna på, särskilt om man har läst någon av deras aktuella böcker.
Katter är livet! Om det inte vore för min (lättare) allergi så skulle jag förmodligen vara lite av en crazy cat lady… Men nu får jag alltså nöja mig med att gosa med andras katter (vilket jag gör så fort jag får chansen). Den här knasbollen t.ex:
Bosse
Det saknas inte böcker om katter. Bland några lite nyare titlar som jag inte har hunnit läsa själv än finns t.ex. Gubbe och katt av Nils Uddenberg och Gästkatten av Takashi Hiraide. Bland bestsellers som jag har oläst finns t.ex. böckerna om Gatukatten Bob av James Bowen. Och vill man läsa en nobelpristagare så kan man läsa Om katter av Doris Lessing. Det har dock inte jag vågat göra, för jag blev så avskräckt av att läsa en annan av hennes böcker… 😮
Gatukatten av James BowenGubbe och katt av Nils UddenbergOm katter av Doris LessingGästkatten av Takashi Hiraide
Idag tänkte jag tipsa om böcker där katter har en stor roll och nu har jag alltså räknat upp en hög böcker som jag inte ens har läst själv. Hehe. Har jag läst några? Ja! Men förvånansvärt få!
I tonåren läste jag finfina Krigskatt, som handlar om en katt som vandrar mot sin människa, rakt genom ett bombdrabbat Storbritannien under andra världskriget. Han tassar rakt in i historiska händelser, men kommer han någonsin att hitta fram?
Krigskatt av Robert Westall
I ungefär samma ålder så läste jag också Lloyd Alexanders kärleksfulla bok Mina fem tigrar, som kort och gott handlar om författarens katter. Den innehåller mycket igenkänning för oss som själva har haft katt.
I Haruki Murakamis världar så kan det mycket väl hända att katter börjar prata, som i den fantastiskt fina boken Fågeln som vrider upp världen. Boken kanske inte har pratande katter som huvudsakliga tema… Men det är i alla fall en mycket läsvärd bok, inte minst för att Murakamis knäppa och mystiska världar alltid är spännande att få vara i en stund. Jag måste dock varna kraftfullt för Kafka på stranden, som trots en katt på framsidan inte alls är en bra bok att läsa för en kattälskare. Helt enkelt. 🙁
Fågeln som vrider upp världen av Haruki MurakamiKafka på stranden av Haruki Murakami
Många författare är uppenbarligen kattvänner. Och det kan man ju förstå. Änkans bok av Joyce Carol Oatesär en slags semi-biografi där Joyce Carol Oates berättar om tiden när hon blir änka. Det är en oerhört fin berättelse; att läsa den är som att få ta del av ett förtroende. Och Oates katter saknas inte i boken! Ja, det är ju ingen kattbok såklart, men jag tipsar om den ändå.
Änkans bok av Joyce Carol Oates
Det finns många barnböcker som innehåller katter. Som 80-talist minns jag särskilt Pettson & Findus-böckerna (Findus är en så sjukt härlig karaktär by the way), klassikern Pelle Svanslös (extra kul när man själv är uppvuxen i en stad nära Uppsala!) och Katten som älskade sitt täcke av Nicola Bayley & William Mayne (har ingen bild på den, men googla den; det är för bilderna som jag tycker att en är så underbar!).
Känner du Pelle Svanslös av Gösta KnutssonTomtemaskinen av Sven Nordqvist
För ett tag sedan läste jag klassikern Strändernas svall, där Eyvind Johnson återberättar myten om Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Vad som överraskade mig mycket var att författaren genomgående använde ordet ”röck” i texten. För er som inte förstår vad det betyder 😉 så är det alltså en dialektal böjning av verbet rycka. Jag har vuxit upp i Uppland och jag vet faktiskt inte på vilka fler platser man pratar så (Johnson är i alla fall från Boden). Jag böjer i alla fall de flesta verb som har ett y i sig på samma sätt. Jag vet att dessa tre ord inte ska böjas såhär på rikssvenska, men för mig är det alltså
rycka – röck,
trycka – tröck och
klippa – klöpp (ej ett ”y-verb” dårå, men i alla fall)
som gäller. Vad gäller andra ”y-verb” så hör jag inte själv när man ”ska” böja med ö eller ej. Nypa – nöp? Dyka – dök? Stryka – strök? Ah, rättstavningsprogrammet protesterar inte i alla fall… Hur som helst; det gladde mig att Johnson böjer på samma sätt som jag.
Ur Stränderas svall av Eyvind Johnson
Men varför gör han det? Jag har faktiskt ingen aning. Andra författare kan få för sig att använda dialekt i dialog. Vi är väl t.ex. rätt många som har tagit oss igenom Vilhelm MobergsUtvandrarböcker och till en början fått kämpa lite för att få det att flyta. Där ”pratar” alla karaktärer småländska, kanske för att göra dem mer levande och få fram vilken lång resa de står inför när de ger sig av till Amerika. Sedan finns det böcker i stil med Jonas Hassen KhemirisEtt öga rött, där hela boken leks fram med ett fantasifullt språk som när boken var ny gärna omnämndes som ”rinkebysvenska”. I Ett öga rött är ”dialekten” så mycket mer än bara lite geografiskt färgad dialog. Språket blir en del av berättelsen och beskriver verkligen huvudpersonen och hans liv. Det behöver ju heller inte alltid vara dialekt det handlar om. I Khemiris fall handlare det kanske snarare om sociolekt; språkvariationer som utmärker olika klasser eller andra sociala grupper.
I en del böcker vill författaren också skildra en plats och inte bara några människor. I Mikael NiemisPopulärmusik från Vittula blir det t.ex. naturligt att spränga in dialekt och tornedalsfinska eftersom det är en bärande del av berättelsen att berättelsen utspelar sig i just Pajala.
Sara Lidman använder rikligt med dialekt i t.ex. Jernbanesviten som utspelar sig i Norrlands inland under 1800-talet. Just hennes böcker hade jag dock lite svårt för. Jag tog mig knappt igenom den första boken (Din tjänare hör) och har heller inte vågat mig på att läsa övriga delar i serien. Visst kan dialekt tillföra mycket till en berättelse, men det är helt klart också så att dialekter kan göra att man som läsare tappar flytet. Jag tror att dialekter i böcker är lite av en vattendelare. Själv tycker jag oftast att det är härligt när författare vågar ta ut svängarna och låta karaktärerna prata lite mer som människor faktiskt pratar. Men det finns uppenbarligen en gräns också. Hm.
Nåja, Strändernas svall? Varför använder Johnson ordet ”röck”? Jag skulle så gärna vilja veta! Någon som har en teori? Och pratar man verkligen så i Boden?
Har ni läst Kvinnan på tåget? Boken handlar om en alkoholiserad och arbetslös kvinna som varje dag sätter sig på tåget och åker mot sitt gamla jobb. På vägen fantiserar hon om människorna i husen som hon passerar. Och sedan inträffar ett brott och hon vet inte exakt vad hon vet och vad hon själv har gjort. Det är en bra bok!
Och nu har den blivit film! Kul tycker jag! Särskilt kul att Emily Blunt är så porträttlik bokens huvudperson. Jag menar, hon ser ju precis ut så som man tänker sig att en alkoholiserad, sjavig och krisande kvinna ser ut. SKOJA. Jag vet inte alls hur man tänkte faktiskt?
Nåja. Filmen som helhet kanske är bra, även om jag är fundersam över casting och styling…
Apropå filmatiseringar… Jag läste ju Alice Munros novellsamling På fri fot för ett tag sedan. Tre av novellerna i den handlar om Juliet och nu har de här novellerna blivit film – av ingen mindre än Pedro Almodóvar som ju brukar vara så himla bra på att skildra kvinnoöden av olika slag. Den här filmen vill jag se! Boken hade jag lite svårt att hänga med i eftersom jag lyssnade på den som ljudbok och det blev himla rörigt för mig att hålla isär berättelserna. Jag tror på sätt och vis att jag skulle få ut mer av fimen. Julieta heter den i Almodóvars tappning.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
