Det här med att blogga som hobby… Ibland kommer inspirationen och inläggen forsar fram, men sedan kommer perioder när man i och för sig kanske har inspiration, men när man eventuellt inte har någon tid att författa några inlägg. En sådan tid har jag haft i januari, som mest har ägnats åt födelsedagsfirande faktiskt (jag har fyllt 30 och har firat det tre helger i rad 😉 ). Därför har mitt lilla förråd med tidsinställda inlägg försvunnit! Det gör ju inte så mycket, såklart. Men min sambo tyckte ärligt talat att det var lite tråkigt för mig. Och vad mer: han hade en lösning. Han föreslog att jag skulle börja läsa Pixiböcker. 😉 De går ju fort att läsa ut, menade han, och då skulle jag ha mycket att blogga om.
Det roliga är att det inte alls är konstigt för en vuxen att läsa Pixi i dessa dagar. Kartago förlag är nämligen precis nu aktuella med Pixi för vuxna. Det finns både en box med Nina Hemmingsson-böcker och en box med böcker av Martin Kellerman. Så… jag kanske får kasta mig över dem, helt enkelt! 😉
Här om veckan bloggade jag om intetsägande deckarframsidor. Jag konstaterade att ”alla” deckare har framsidor i mörka färger och att det är extremt populärt att pryda omslagen med fotomontage, pålagt ”blurr” (gärna regn!) och att ha titel och författarnamn i stela typsnitt och med stor text. Jag påpekade också hur svårt det kan vara att ens se skillnad mellan de här böckerna, särskilt om de är del i en serie.
Finns det några alternativa framsidor? Ja, faktiskt! Idag tänkte jag blogga om några deckarframsidor som jag faktiskt gillar (eller åtminstone tycker bättre om än framsidorna till dussindeckarna!). Och självklart är det här min smak det handlar om. 🙂
Feelgooddeckaren
Det finns en hel rad underkategorier till deckaren. En sådan kan man kanske kalla för feelgooddeckaren. Det är lite lagom läskiga böcker med stort inslag av humor eller allmänt mys. Hit skulle jag räkna t.ex. Damernas detektivbyrå-böckerna, Israel Armstrong-böckerna, Les gens du Balto (Sista beställningen på Balto) av Faïza Guène och Katarina MazettisTyst! Du är död!. Såhär förhållandevis glada och knasiga kan de se ut:
Det är något helt annat än dussindeckarens mörka färger.
Deckare light (roman med lite deckarinslag)
Det finns en uppsjö av böcker som inte är ”traditionella deckare”. Det sker kanske ett brott och/eller så kanske det är några personer som sysslar med någon form av privatspaning, men böckerna är ändå inte direkt ”polisromaner”. Sådana böcker kan mycket väl se ut som vilken roman som helst, så att säga. Hit räknar jag t.ex. Nattfilm, Fröken Smillas känsla för snö och Dödskänd.
”Tjejdeckaren”
Det finns en viss typ av deckare som inte på något sätt ”måste” läsas av just kvinnor, men som på något sätt ändå känns tydligt riktade till kvinnor. Det är något med typsnitt och bilder som gör att t.ex.Livets och dödens villkor känns lite mer ”mjuk” än ”action”. Samma sak med Mörka platser av Gillian Flynn och Mörk jord av Belinda Bauer. De snirkliga teckensnitten i titlarna leder inte alls tankarna till ”typisk deckare”. Och jag gillar det (fast önskar såklart att lika många män som kvinnor lockas att läsa!).
Till den här genren måste man också räkna in de lite mer ”oblyga” tjejdeckarna, om man får säga så, t.ex. Unni DrouggesBerit Hård-deckare, som skulle kunna passera som ”chick lit”. Fasligt tjejiga är också de våldsamt snygga framsidorna i Norstedts nyutgåvor av Maria Langs deckare. Jag älskar de här ljusa, pastelliga och stiliserade framsidorna! Obs: det finns till och med en katt på en av dem och det är alltid pluspoäng. 🙂 Skulptrisen av Minette Walters känns förresten också rätt ”tjejig”, kanske för att även den här framsidan är ljus glad i färgerna.
Helt vanliga deckare som har belönats med framsidor som sticker ut
Ja, det finns faktiskt ”typiska deckare” med framsidor som sticker ut (mer eller mindre). Hur snygga är inte de lite art deco-doftande framsidorna (eller okej, det kanske bara är ögonen på framsidan till Farlig sanning som leder mig lite ditåt, men ändå! 🙂 ):
Camilla Läckberg är ingen favoritförfattare hos mig. Jag tyckte faktiskt att Isprinsessan visade prov på sällsynt dålig gestaltning… Men framsidan! Det här fotot och de ljusa färgerna tycker jag är helt förtrollande. Och det ser så kallt och hårt ut. Bravo!
Paradisoffer är också snygg. Till skillnad från den stora massan så hittas inget ”blurr” på den här framsidan. Här finns tvärtom både titel och författarens namn i en prydlig ruta. Det klart blå känns heller inte speciellt deckaraktigt, utan som en färg som skulle kunna pryda framsidan till vilken roman som helst.
I tystnaden begravd och Mördare utan ansikte är två exempel på deckare med ljusa framsidor. Någonting så enkelt kan verkligen få böcker i den här genren att sticka ut. Snyggt!
Japp, det finns faktiskt en hel del deckare som inte är förpackade i samma trista förpackning som ”alla andra”. Det här blev till och med ett riktigt långt inlägg… Jag hoppas att förlagen fortsätter att våga ge lite roligare form till deckare och att de kanske vågar sig på att göra det oftare. Jag tycker att det är SÅ tråkigt när alla deckare ser likadana ut!
Finns det böcker med konst i någon av birollerna (eller huvudrollerna?). Ja, absolut! Det finns helt tydligt författare som har blivit så djupt berörda av konst att de också har velat skildra en del av den fascinationen i sina böcker. Här kommer tips där målningar spelar en stor roll!
En av mina självklara favoriter på temat är Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt. Det är en fantastisk bok om två systrar som har förlorar sin morbror. Året är 1987 och morbrodern har dött i aids, men det är något som ingen vill prata högt om. Morbrodern, som var en etablerad och mycket uppskattad konstnär, lämnar bland annat efter sig en del konst, som nu rusar i värde. Det porträtt som han har målat av de två systrarna får flytta in i ett bankfack, dit systrarna får gå när de vill titta på sin tavla. När allt runt omkring är rörigt och sorgtyngt och när den äldre av systrarna är på väg att börja high school och skaffa sig ett eget liv, så blir sittningarna i bankfacket på sätt och vis den enda mötesplats de har, trots att de alltid är där var och en för sig. Det finns otroligt mycket att tycka om i den här boken, för det är en oerhört fint fångad skildring av hur det kan vara att lämna barndomen bakom sig och det är även en väldigt fin bok om systerskap, familjehemligheter och sorg. Och på något sätt är det som att tavlan får liv i berättelsen och finns framför mig som läsare.
En annan bok där en viss tavla är helt central är tegelstenen Steglitsan av Donna Tartt. I bokens början befinner sig huvudpersonen, Theo, på Metropolitan museum of art när museet plötsligt skakas av ett terrordåd. Han kommer att förlora sin mamma och hela livet slås på så sätt i spillror. Själv klarar han sig därifrån och med sig har han det ovärderliga konstverket Steglitsan, som han sedan kommer att bära med sig genom livet. Jag tycker att Steglitsan är en alldeles, alldeles för lång bok, men det finns delar i den som är helt briljanta och trots att det var länge sedan jag läste den här boken, så tänker jag fortfarande på den ibland – och det är ju ett gott betyg! Något av det som berörde mig mest med den här boken var just berättelsen om tavlan och hur den drabbar och påverkar alla om kommer i dess väg. Tartt lyckas på ett oerhört fint sätt berätta om hur konst kan bygga broar över tid och rum och påverka oss.
En bok som kanske inte handlar om en specifik tavla, men som ändå berör konst och som dessutom råkar vara en av mina favoritböcker 🙂 är Aftonland av Therese Bohman. Boken följer Karolina som är nyseparerad och som arbetar som professor i konsthistoria. Hon har precis börjat handleda en doktorand som har ett provocerande stort självförtroende. Nu menar han att han har gjort årets scoop – han har upptäckt ett viktigt konstnärskap som kommer att rita om svensk konsthistoria. För Karolina handlar livet ganska mycket om att hitta tillbaka till ett liv utan tvåsamhet, vilket också leder in henne på funderingar över vad hon egentligen kommer att lämna efter sig här i världen, hon som inte har fått några barn. Aftonland är en helt fantastisk bok, om ni frågar mig. En av de bästa sakerna är att Karolina är så befriande annorlunda jämfört med så många andra kvinnor i liknande romaner. Hon är inget offer, ingen stackare, men inte heller är hon ett geni utan fläckar – hon är både mänsklig och gör misstag, gör fel och gör bort sig. Boken är dessutom förvånansvärt rolig, inte minst för att doktoranden är en så komisk sprätt och för att Bohman skriver så träffande om lunken i universitetets korridorer och om akademikernas manér. Och det där förbisedda konstnärskapet, scoopet…
En bok som verkligen handlar om en tavla är Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier. Den här boken var lite av en bestseller när den kom ut första gången 2002. Boken följer Griet, som arbetar som hembiträde åt konstnären Vermeer och som kommer att få sitta modell för målningen Flicka med pärlörhänge. Vermeers fru är inte nöjd över arrangemanget. Jag tycker väl inte själv att det är en krossande bra bok, men läsvärd är den! Särskilt om man vill få en liten dos 1600-tal och läsa en fiktiv berättelse om en känd målnings tillkomst.
Slutligen skulle jag vilja tipsa om en novell: Stamtavla av Karin Ström. Huvudpersonen i Stamtavla har alltid haft lite svårt för sin uppmärksamhetstörstande syster, men sedan hittar hon sin egen arena: konstvärlden. Och då slår även systern igenom som konstnär… Det är en insiktsfull och fint skriven berättelse om svårigheterna att förhålla sig till sina syskon.
… vad har man dem till? Jag brukar ta av dem så att de inte ska repas sönder eller nötas ut medan jag läser, trycker ned boken i väskan etc., men kanske ska man egentligen ha omslagspapper runt inbundna böcker för att skydda själva boken? 😮
Det här är fånig fundering faktiskt, men jag har aldrig fattat vad de där skyddspappren ska vara bra för! Ofta döljer de ingenting annat än en enfärgad pärm utan något speciellt mönster eller text, så för mig känns det som att framsidan liksom utgörs av skyddspappret runt omkring och då vill man ju vara rädd om det. Det gäller inte minst omslaget till Bodil MalmstensSamlade dikter, för just detta skyddsomslag är i genomskinlig plast och det är på den som titel, författarnamn etc. finns tryckt. Jag tycker att skyddsplasten verkligen gör hela formen i det fallet!
Sedan finns det i och för sig böcker som Svetlana AleksijevitjsBön för Tjernobyl med flera. De är i någon mening lika fina med som utan skyddsomslag! 🙂
Hur gör du med skyddsomslagen? Är du rädd om dem eller rädd om boken? 😉
Igår skrev jag ett taskigt inlägg där jag hängde ut deckarframsidor som tråkiga och intetsägande… Så idag väger jag upp genom att posta ett inlägg med några snygga böcker som jag har fått upp ögonen för på sistone. 🙂
Först ut är Roxane GaysI vilt tillstånd, som stod på snabblånshyllan när jag var på bibblan för ett tag sedan. Alla böcker borde ha infärgade sidor, eller, ännu bättre: mönstrade sidor!! Det är verkligen en snygg detalj. Dessutom har den här boken den perfekta smutsrosa färgen. 🙂
Katter är livet. Min sambo hävdar att jag gillar allt med katter på. Det kanske är sant? Nog är väl framsidan till Ingerun Sjösvärds Kattguden, med sina stiliserade missar, hemskt fin i alla fall!
Jag gillar djurmönster i allmänhet egentligen. Jag fastnar i och för sig sällan för bruna och beige framsidor, men Giraffens hals av Judith Schalansky alltså..! Jag tycker att det är skitsnygg att den är så prydlig och seriös, som en gammal skolbok, och att man får se giraffens skelett! Det livar upp på något sätt.
Brombergs förlag har gett ut Pär Lagerkvist i ett antal löjligt snygga nyutgåvor. Jag har redan bloggat om dem och hyllat guldet, färgerna och de snygga mönstren. Nu hyllar jag dem igen! Så snygga, särskilt när man ser dem tillsammans! 🙂
Några andra böcker som jag redan har hyllat, men som jag vill hylla igen, är bokförlaget Tranans sjukt snygga nyutgåvor av Roberto Bolaño. Den första boken jag fastnade för var Noveller 1: Telefonsamtal. I Tranans nyutgåva har den en fantastisk minimalistisk design där den stora ettan som pryder framsidan också får spilla ut över bokens sidor. Nu har även Noveller 2: Horor som mördar kommit ut i samma snygga form.
Jag brukar blogga lite då och då om fina framsidor, men vad är en fin framsida egentligen? Ja, om jag tittar bakåt i arkivet så kan jag konstatera att det här med infärgade boksidor, guld & glitter, djurmotiv och poppiga färger är något som går hem hos mig. Det är dock inte superviktigt för mig att framsidan & formen är dödssnygg, särskilt inte när jag läser e-böcker och lyssnar på ljudböcker, för då har jag ju inte ens den där framsidan framför mig. Däremot så vill jag helst att boken ska ge något slags löfte om att vara bra och på så sätt locka mig att börja läsa. Nu tänkte jag blogga om några böcker som kanske inte direkt har fula framsidor, men som av en eller annan anledning inte får mig att känna mig superpeppad på att läsa. Först ut är *trumvirvel*: dussindeckaren!
Deckare brukar man känna igen när man ser dem. Det här är tydligen inte böcker som ska stå ut från massan. Tvärtom så vill man uppenbarligen att läsaren redan från början ska veta precis vad det är frågan om. Deckare känns nästan aldrig som något som kan stå för sig själv eller som något som har ett värde i sig själv – de är bara en del av något som jag själv uppfattar som förlagens förhoppning om köpfest. Och det gör mig så uttråkad. Deckare osar nästan alltid någonting billigt och dåligt i mina ögon. Jag har förmodligen gått miste om tusen häftiga läsupplevelser för att framsidorna har känts så intetsägande och trista.
Typiska deckarfärger är svart, brunt och möjligen rött (som blod). Om det ska ges lite mer actionkänsla kan någon slags mörkblå få gå, men mörkt ska det vara. Alltid!
Ganska ofta får man titta noga för att orka se bortom författarens namn och titeln, men om man gör det så brukar man hitta generiska arkivfoton föreställande t.ex. regnig stadsmiljö eller någons stirrande blick (eller rädda blick för den delen). Ibland har man tagit bilder från en filmatisering eller klippt ihop lite bilder på folk för att det ska se ut som om det är scener tagna från en filmatisering (som kanske inte ens finns). Det anses inte direkt vara en nackdel att boken också går på tv, helt enkelt. Tvärtom är det såklart bra om läsaren redan är bekant med karaktärerna och de grova dragen i storyn, så att de kan kasta sig rakt in i berättelsen.
Helst ska fotona på framsidan vara arrangerade i ett litet collage, lite som vinjetten till tv-serier, och över arrangemanget får man gärna lägga på ett lager som får bilden att se lite mer ruffig och smutsig ut. Det får jättejättegärna se ut som att det regnar. Helt oblygt kan man också slänga in lite kulhål t.ex., fast vanligare är ett mer diskret blurr, ibland koncentrerat till själva titeln eller så.
Det är dock inte givet att foton eller ”blurr” alls behövs. Ibland är det absolut viktigast att mata ut ett populärt författarnamn och/eller en titel. Räkna med att det i sådant fall är ett författarnamn och/eller en boktitel presenterad i ett stramt och seriöst teckensnitt och att bakgrunden är mörk (givetvis). Mjuka former och glada & gulliga färger hör inte hemma här.
Den där bakgrunden verkar inte vara så noga. Det kan vara någon liten diskret föremål, ett nedtonat foto eller någonting heeelt obegripligt. Huvudsaken är att det syns vem som har skrivit boken och/eller vad boken heter.
Etablerade författare kan föräras en återkommande form som används som mall till samtliga delar i deckarserien. Att kunna särskilja de olika delarna verkar inte vara så viktigt, men att visa vilka böcker som hör ihop förefaller helt centralt.
Nja, nej, man blir sällan överraskad över att bok innehåller spänning eller är en kriminalhistoria. Det gömmer sig sällan en deckare mellan pärmarna i en bok som inte ser ut just såhär som jag räknade upp. Eller okej, det finns några undantag. Jag tänkte blogg om de i något annat inlägg, faktiskt.
Vad tycker du om de typiska deckarnas framsidor? Hör du till de som gillar att man vet vad man får? Eller tycker du, liksom jag, att det har blivit lite tjatigt med alla dessa böcker som är så till förväxling lika?
Jag har postat ett antal inlägg om böcker (I och II) och nyutgåvor som kommer ut i vår och som jag är lite extra nyfiken på. Dock inser jag att jag har missat minst en bok att längta till! I vår kommer nämligen en uppföljare till Tove FolkessonsKalmars jägarinnor och Sund. Jag läste Kalmars jägarinnor för ett par år sedan och tyckte att det var en av de bästa böcker jag läste det året. Det är en poetiskt berättad historia om ett tjejgäng vars kanske enda gemensamma nämnare egentligen är deras utanförskap. Det är för övrigt inte ett gäng prydliga och ”ordentliga” flickor, utan några tjejer som både är lite småkriminella och strular till det med för mycket alkohol. Just detta kändes faktiskt nyskapande på något vänster och det kanske bidrog till att jag föll så mycket för den där boken.
Hur som helst, jag har inte ens hunnit läsa Sund ännu, så jag gissar att uppföljaren,Ölandssången kommer att få vänta ett tag på att bli utläst av mig. Men tids nog! Tids nog! Jag har höga förväntningar. 🙂
I höstas rasade många över att en nitisk reporter har snokat reda på vem som troligast är personen bakom pseudonymen Elena Ferrante. Efter månader av efterforskningar så ringades en italiensk översättare in efter att bland annat ha följt pengatransaktioner kopplat till förlaget. Vad jag vet har dock varken Ferrante själv eller förlaget bekräftat någonting, men många blev i alla fall oerhört provocerade av avslöjandet. Själv är jag lite mer neutral. Jag tror att det är närmast oundvikligt att pseudonymer avslöjas. Vi lämnat spår efter oss överallt och om någon vill ta reda på någons identitet så är det förmodligen lättare nu än någonsin att göra det… Det känns ur mitt perspektiv lite naivt att tro att ens riktiga identitet skulle gå att hemlighålla någon längre stund om man uppträder under ett påhittat namn.
Idag tänkte jag hur som helst blogga om 5 böcker som har skrivits under pseudonym. Och ja, jag får kanske börja med Ferrante, när jag nu redan har tagit upp henne. Under namnet Elena Ferrante har alltså en okänd författare skrivit en svit om två kvinnors uppväxt och liv i Neapels fattigare kvarter. Böckerna har gjort braksuccé, i Sverige liksom i många andra länder. Själv har jag läst den första boken, Min fantastiska väninna och tyckte att den var ganska bra, men lite väl lång. Jag har hört att nästa del i serien, Hennes nya namn, är snäppet bättre, så jag är inte helt avigt inställd inför att fortsätta läsningen.
Den senaste boken jag läste som har författats under pseudonym är Jane Eyre av Charlotte Brontë. Ärligt talat visste jag inte att Brontë skrev under pseudonym, men när boken kom ut första gången så använde hon faktiskt namnet Currer Bell. Kanske var ett manligt namn en förutsättning för att få ge ut en sådan här berättelse år 1847? Så himla sorgligt i så fall! Boken är hur som helst en mycket läsvärd klassiker. Det är inte bara en kärlekshistoria utan också en förvånansvärt rolig berättelse och så är det peppigt och härligt att Jane Eyre är så modig och står på sig och står upp för sina ideal hela tiden.
Några andra väldigt läsvärda böcker är böckerna i Alberteserien: Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte. Böckerna är skrivna av Sara Fabricius som skrev under pseudonymen Cora Sandel. Det är helt suveräna böcker om en kvinna som kämpar hårt för att få ihop kärleksliv, moderskap och konstnärskap. Jag blev mycket berörd av att läsa böckerna, särskilt den första delen, som utspelar sig i en iskall, norsk stad. Jag fryser nästan bara jag tänker på den! Och där lever Alberte, instängd mellan omgivningens förväntningar och begränsningar… Varför Fabricius valde att skriva under pseudonym känner jag inte till. Kanske ville hon skapa lite avstånd till sitt konstnärskap? Jag spekulerar bara, men Fabricius försökte alltså att slå igenom som konstnär, utan att riktigt lyckas.
Just det att skapa lite distans till sina andra karriärer är kanske en av de vanligaste anledningarna till att välja att skriva under pseudonym. Själv minns jag mycket väl alla spekulationer kring Hans Koppel, på den tiden det inte var allmänt känt att barnboksförfattaren Petter Lidbeck står bakom namnet. Han ville helt enkelt ha ett annat namn på sina böcker som riktar sig till en vuxen publik – och det kan man kanske förstå! Bland Koppels böcker har jag bara läst Vi i villa, men jag är sugen på att läsa mer. Även om jag inte föll pladask för Vi i villa när jag läste den så måste jag säga att den har växt med tiden och att jag fortfarande minns den såhär X antal år senare är ju ett gott betyg, antar jag. Boken kretsar kring en krisande man i ett typiskt villakvarter och jag minns den som en bok fylld av vassa och roliga formuleringar – och mycket sorg och svärta mellan raderna. En annan av hans böcker, Medicinen, har jag förresten sett som film och den tyckte jag också var bra!
En av de roligaste pseudonymerna i mitt tycke använder Håkan Nesser på en bok som jag faktiskt inte har läst, men Nesser gillar jag och när han skriver Paula Polanski på framsidan till boken Straff och låtsas att han själv är översättare, ja, då drar jag verkligen på munnen. Paula Polanski är ett så typiskt nesserskt namn; det är precis så hans språk brukar låta. Och hela grejen är precis sådär mystisk och knäpp som saker och ting brukar vara i Nessers berättelser. Det blir som ett extra lager att även själva författaren är lite lätt höljd i dunkel!
Nytt år innebär inte bara att det finns en massa nya böcker att se fram emot. Det innebär också att en massa filmer rullas upp på biograferna och bland dem brukar det finnas generöst med filmatiserade böcker. Men… I år verkar det faktiskt vara ovanligt glest med filmatiseringar på biograferna, särskilt bland böcker som jag har läst och bland svenska böcker. Jag hittade nästan ingenting! Efter en efterlysning i sociala medier så fick jag lite hjälp på traven av läsarna Sara och Cornelia. Trots deras hjälp så måste jag väl erkänna att jag inte direkt hittade någon film som just jag kommer att rusa till biograferna för att se, men ändå! Här är några filmatiseringar som kommer till svenska biografer under 2017:
En film som många garanterat kommer att gå och se, men som jag absolut inte känner mig speciellt nyfiken på är del två i E. L. James porrtrilogi ”Fifty shades” som följer oskuldsfulla Anas relation (och BDSM-sex) med en ultrarik man med sadomasochistiska böjelser. Böckerna lär enligt många säkra källor vara taffligt skrivna, så jag känner absolut inte för att spilla någon tid på att läsa dem. Filmerna klarar jag mig också utan skulle jag tro. 10 februari kan ni andra, som kanske är intresserade, gå och kolla, för då är det i alla fall biopremiär för del två i trilogin, Fifty shades darker.
Jag vågar inte titta på skräckfilmer, men en klassisk skräckis som kommer på bio i år är Stephen KingsDet, som får svensk biopremiär den 8/9. Stephen King skriver ju också böcker som kan sorteras in i andra genrer. Föredrar man annat än skräck så kanske det är läge att gå och se The Dark tower, som är filmatiseringen av den första delen i Kings fantasyserie Det mörka tornet. Den här serien beskrivs som Kings livsverk, så det är kanske lite sorgligt att jag inte har läst någon av böckerna! Jag vill nog inte se The Dark tower utan att ha gett böckerna en chans först, men filmen får i alla fall svensk biopremiär den 28/7.
Som ni hör så har jag inte läst ett skit av de böcker som blir film i år. 🙂 Det närmsta jag kommer är förmodligen The Snowman, som kommer på bio den 13/10. Det är filmatiseringen av Jo NesbøsHarry Hole-deckare Snömannen. Den har jag inte heller läst dårå, men jag har åtminstone läst Rödhake av samme författare och med samme polisman i huvudrollen… 😉
Några böcker som jag har läst och som blir film 2017 är t.ex. Undret av R.J. Palacio och Mordet på Orientexpressen, men de går tydligen inte upp på bio i Sverige. Lite synd, kan jag tycka! Undret är en fin liten bok om att vara annorlunda och om att vara snäll. Och Mordet på Orientexpressen är ju en Agatha Christie-klassiker! I den här filmversionen har dessutom Johnny Depp och Penélope Cruz två av rollerna och det hade man ju velat se!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.