Oftast föredrar jag när författare låter läsaren upptäcka saker mellan raderna istället för när de beskriver och förklarar minsta lilla detalj. Jag tycker att det är dötrist att bli skriven på näsan av en författare som tror att varje litet drag och varje liten händelse måste motiveras och förklaras. Därför brukar jag också tycka om när sluten lämnas lite öppna och fria för egna tolkningar. Jag kan rent av tycka att författare som skriver epiloger har misslyckats, eller i vart fall underskattat läsaren.
Trots detta känner jag ibland att jag skulle vilja stanna kvar lite till i berättelsen. Det gäller särskilt när jag har läst en hel serie eller en tjock tegelsten – har man levt ett tag med några karaktärer så kan det bli lite småsorgligt att släppa dem. Någon som känner igen sig?
Det finns också böcker som helt enkelt väcker frågor. Vad hände sedan?! Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja ha en fortsättning eller uppföljare, men här kommer i alla fall några exempel på böcker som jag har haft svårt att släppa. Har du inte läst dem? I sådant fall utfärdar jag en liten spoilervarning nu, för jag kanske kommer att avslöja lite för mycket om handlingen…
Tio över ett är en ungdomsbok om Kirunatjejen Maja, som varje natt ställer alarmet på mobilen för att sedan ligga i sin säng med full ångest över att någonting ska gå fel med sprängningarna i gruvan och att staden ska rasa samman. Rivningen/flytten av Kiruna väcker dock mer oro än den där akuta. I takt med att bostadsområden rivs så flyttar också de familjer som bott där och en av de som är på väg att flytta långt bort (ända till Luleå!) är Majas allra bästa vän, Julia. Maja & Julia är riktiga bästisar, som kan anförtro precis allt för varandra: förälskelser, panikångest, oro över flytten, allt! Och när boken är slut så uppstår såklart frågan: hur ska det gå för Maja och Julia när Julia flyttar? Kommer de att kunna hålla kontakten? Kommer de att få nya, lika betydelsefulla vänner när de inte längre kommer att dela vardag med varandra? Vad kommer hända?! Det är totalt oroande att inte veta.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Den andra kvinnan av Therese Bohman är en extremt fin och pricksäker bok om klass och makt. Den följer ett berättarjag, som jobbar i matsalen på sjukhuset, men som egentligen drömmer om något annat, något större. I boken inleder hon en affär med en gift läkare: en man från ett annat samhällsskikt och en man med makt, vilket kanske ytterligare sätter fingret på vad klass gör med människor. I boken sker händelser som trots allt gör att boken slutar hoppfullt med att berättarjaget slår sig fri, skaffar sig pengar och plötsligt har nya möjligheter. Men sedan då?! Blev hon författare? Tog hon sig någonstans, bort från den sömniga staden där hon inte tycker att hon passar in? Får hon någon rätsida på det här med klass och makt och skaffar sig en partner som ser och värdesätter henne på riktigt? Och hur går det med vänskapen till barndomskompisen Emelie, som hon lite trevande börjar hitta tillbaka lite till i slutet av boken?
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Ester i Lena Anderssons böcker Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är så ingående analyserad i böckerna att hon känns helt transparent, men frågorna uppstår ändå, tycker jag. I de två böckerna berättar Andersson om Esters hopplösa (och långa!) förhållanden med självupptagna män som inte helhjärtat går in i relationerna med henne, t.ex. för att de också har en annan kvinna på sidan om, eller för att de är gifta med någon annan… Helst vill man såklart att Ester ska hitta en livskamrat som har lite mer ryggrad än så, eller så vill man att Ester hittar någon slags ro i sig själv och fimpar det där med relationer (jag tror inte att tvåsamhet är någon slags universallösning som ger mening och lycka åt alla). Efter att ha läst böckerna undrar jag såklart vad som hände sedan. Jag hoppas att hennes väg inte råkade korsas av en tredje douche.
Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson
Efter att ha läst Kristina Sandbergs underbara trilogi om hemmafrun Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris), så kanske jag inte lämnades med en rad konkreta frågor, men däremot uppstod ett tomrum. Jag tycker så himla mycket om Maj och efter att ha plöjt cirka 1500 sidor om hennes våndor, oro och kämpande så känns det SÅ konstigt att bara släppa henne. I trilogin knyter Sandberg ihop det rätt bra, efter att genom böckerna ha följt Maj från 20-årsåldern och genom hela livet. Det kanske inte går att skriva en fjärde bok, inser jag, men ändå! Tomheten!?
Liv till varje pris av Kristina Sandberg
Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken är inte heller en bok som lämnar en helt i ro. Boken följer Arvid och Lydia, som har haft en ungdomsromans, men som sedan har gått helt olika vägar i livet och ingått (olyckliga) äktenskap med andra livskamrater. Släppa varandra kan de dock inte riktigt, eller kanske snarare kan de inte släppa tanken på hur livet hade kunnat vara om inte. Paret hamnar till slut i något av ett vägskäl och boken slutar inte riktigt med att de ”levde lyckliga i alla sina dagar”. Så hur blev deras fortsatta liv egentligen? Hittade de någon slags ro? Separerade Arvid och hans stackars fru? Åh, livet och kärleken alltså! Söderbergs roman är en mästerlig skildring av passion och kärlek och om hur svårt det kan vara med relationer, men vad fint det vore att också få veta om det liksom löste sig för Arvid & Lydia till slut!
Min lilla ”miniserie” om böcker jag dömer efter framsidan fortsätter! Idag tänkte jag blogga om det jag skulle kalla new school tantsnusk eller mer eller mindre kassa kopior på 50 nyanser av honom. Först och främst kan jag erkänna att jag inte ens har läst ”50 shades” – och det beror alltså inte på att jag skulle vara pryd utan på att jag allt som oftast är lite av en snobb när det gäller böcker (obs: inget jag är stolt över!) och jag har hört från säkra källor att de här böckerna är riktigt dåligt skrivna… Eftersom jag nu inte är så peppad på att läsa om mr Gray så kan jag ju inte påstå att jag är superpeppad på att läsa mer eller mindre dåliga kopior på den här våldsamt populära porrtrilogin heller. Så nej, böcker vars formgivning anspelar på ”50 nyanser” gör mig våldsamt ointresserad.
Hur ser de här böckerna ut då? Ja, de liknar ju inte ”old school tantsnusk” i alla fall – de där böckerna som man brukade hitta någonstans i närheten av veckotidningarna på Konsum, Harlequinböckerna med framsidor prydda med tecknade bilder av hunkiga män med generösa urringningar. Fifty shades-kopior pryds av mer diskreta ”sexiga” attiraljer i stil med en liten maskeradmask och sedan någon försiktig titel som ändå på något sätt ska leda tankarna till den här omåttligt populära porrtrilogin. Mörkt och sexigt på ett minimalistiskt sätt är ledorden. Tråkigt, säger jag.
Det är många med mig som har läst den lilla pamfletten Alla borde vara feminister – Chimamanda Ngozi Adichies stridsskrift om varför alla borde vara just feminister (boken delades här om året ut till samtliga elever i årskurs 2 på gymnasiet; bara en sådan sak!).
Adichie fortsätter att skriva ner sina tankar kring jämställdhet. Aktuell på svenska är nu Brev till en nybliven förälder, som tillkom när en av Adichies vänner blev förälder till en liten dotter. Hur ska en dotter som föds idag kunna förberedas för den här världen? I några konkreta punkter ger Adichie med det här brevet/boken några förslag. Jag vill verkligen läsa den!
För den som vill ha ett litet smakprov kan jag tipsa om att DN publicerade några av punkterna här om veckan och de finns fortfarande att läsa på nätet.
Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie
Just nu läser jag ungdomsromanen Tio över ett som utspelar sig i Kiruna och som följer Maja, en ung tjej som oroar sig över flytten/rivningen av staden och som drabbas av panikångest som en konsekvens av detta. Det är en fantastiskt fin bok, tycker jag! Jag kommer att blogga mer om den sedan, när den är utläst.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Det jag tänkte blogga om idag är faktumet att det här är en bok som utspelar sig i Kiruna och att det sannerligen inte är speciellt många böcker som gör det. Nu kanske det inte nödvändigtvis måste finnas så många böcker som utspelar sig just där, men visst finns det någonting väldigt viktigt, bra och intressant med böcker som berättar någonting om platser i Sverige (och världen) där inte alla redan har varit? Till skillnad då mot böcker som utspelar sig i typ… Stockholm? Visst finns det extremt många bra böcker som utspelar sig i huvudstaden, men kanske just därför behövs det väl i någon mening inte ytterligare triljarders med sådana böcker? Väldigt många av oss som bor i Sverige har ju redan varit i Stockholm själva. Om vi dessutom hör till de som prenumererar på någon av de stora, Stockholmsbaserade morgontidningarna, lyssnar på podcasts och följer (livsstils)bloggar så är det troligt att vi redan har gjort oss en bild av hur Stockholm ser ut, vad den har för puls, hur kulturen är där och vad som rör sig i tankarna hos de (medie)personligheter som råkar bo där. Vad finns det för mer att säga?
Att besöka Stockholm behöver inte vara så dumt. Såhär glad (och bländad av solen) var jag t.ex. i somras när jag & min sambo var på väg till Fotografiska.
För inte så länge sedan lyssnade jag på Björnstad av Fredrik Backman. Det är alltså en bok som utspelar sig i en fiktiv småstad där hockeykulturen är stark. Trots att den boken i och för sig utspelar sig i en hitte-på-stad så tyckte jag ändå att den gav mig mer som samhällsskildring än vad Stockholmsskildringar gör nu för tiden. Jag är mätt på Stockholm. Proppmätt. Jag vill läsa mer om hur livet ser ut på andra ställen, vad som är viktigt på andra orter, vilken kultur och puls som finns på andra platser.
Tio över ett är en fantastiskt bra bok, bland annat för att den verkligen ger en inblick i vilka stora frågor som engagerar invånarna i Kiruna och eftersom att författaren verkligen lyckas beskriva hur staden ser ut och hur det känns att vandra runt på gatorna där. Jag vill läsa mer sådant här! Jag vill läsa fler böcker där städer och platser spelar en viktig roll och där den där staden/platsen inte råkar vara t.ex. Stockholm. Har du några tips?!
För er som inte har snappat upp det så kör jag en liten miniserie om tråkiga framsidor just nu. 😉 Hittills har jag bloggat om dussindeckare och dammiga historiska romaner, men det finns fler framsidor som inte lockar mig ett dugg. Idag bloggar jag om den avancerade romanen.
Avancerade böcker och odödliga klassiker förväntas ofta stå för sig själva på ett sätt som gör att de tydligen inte behöver förpackas så ”säljande” – eller snarare så formges de väl för att tilltala en annan läsekrets än den jag själv tillhör. Det finns sjukt många snygga pocketutgåvor av klassiker (där framsidorna många gånger är lite bättre än själva boken 😉 ), men sedan finns också de här inbundna varianterna som ska stå och se lyxiga ut i någon akademikers platsbyggda bokhylla – och de ser inte så himla roliga ut har jag märkt.
”Klassuppsättningen” eller böcker för det seriösa biblioteket
Hos klassiker och andra avancerade böcker brukar det inte slösas med färg eller tjusiga bilder av något slag. Många förlag har genom åren gett ut klassiker från vitt skilda författare och sett till att förpacka dem med en liknande form – kanske av kostnadsbesparande skäl, kanske för att man har avgjort att det är snyggt att bygga sig ett helt bibliotek med böcker med samma form. I min värld känns det här tråkigt och för tankarna till klassuppsättningar och dåliga läsupplevelser från skolan… Som de här böckerna t.ex:
De har fina färger och allt sådant, men har ändå någonting lite tråkigt över sig.
Inte sällan är framsidorna till klassiker och annat ”avancerat” oerhört minimalistiska. Det är väl innehållet som ska tala och inget annat. De här utgåvorna av Hjalmar Söderbergs samlade verk är ett exempel:
Även om just de här utgåvorna har en rätt så peppig röd färg på insidan av pärmarna så är det verkligen inga böcker som drar ögonen till sig. Tanken är väl att man ska skaffa hela serien och låta dem skapa en stor, respektingivande rad i bokhyllan, men när man plockar ut böckerna en och en så ser de lite sorgliga ut, visst?
Några klassiska böcker som trots allt är väldigt färggranna och snygga är de här tjusiga:
Fast visst förstår man omedelbart att det gömmer sig någonting väldigt seriöst och svårt bakom såhär seriösa framsidor? När jag var liten så gick jag ofta till biblioteket och på min lilla folkbibbla fanns det massor av äldre böcker i tjusiga läderinbundna utgåvor. De var fina, såklart, men alla hade bruna ryggar och ”stänkmönstrade” framsidor som kändes smutsiga på något sätt och – framför allt – så kändes de här böckerna avskräckande allihop. Böckerna ovan känns bara som lätt upphottade varianter av den riktigt gamla boken.
Penguin – älska eller hata
Ett förlag som verkligen har dragit det till sin spets att pressa ner alla möjliga och omöjliga klassiker i precis samma form är Penguin. Deras klassikerserie Penguin popular classics går i dassigt gult och de bilder som trots allt pryder framsidorna försvinner i allt det där gula. Så tråkigt, tycker jag!
Penguin också sin mer poppiga klassikerserie med ikoniska färgblock. Gissningsvis gör sig förlaget mer pengar på alla pryttlar med samma fräger ( det finns muggar, magneter, bagagetaggar, paraplyer, t-shirts etc. etc. etc. etc. etc.) än vad det gör på böckerna själva. Jag tycker hur som helst att de här böckerna är rätt så snygga, så som man tycker efter att i åratal ha utsatts för reklam för och ha behövt passera drivor av souvenirer och diverse prylar med det här mönstret på sig.
Det räcker med ett känt ansikte…
Klassiker och ”avancerade” böcker pryds ofta av ett känt ansikte. Jag tycker överlag att porträtt bör undvikas på framsidorna – man har alla skäl att bli misstänksam när det trycks mycket på att en bok är skriven av en viss, populär författare (t.ex. ”av författaren till Gone girl!”). Att gömma bokens titel bakom ett stort porträtt är lite samma sak, tycker jag. Innehåller boken en angelägen berättelse eller är den bara en produkt som kan säljas tack vare ett författarnamn? Nu dömer jag lite orättvist, såklart. Författare bakom klassiker är ju inte kändisar på så sätt att alla känner igen deras ansikte, men ändå! Jag tycker att den här typen av framsidor är oerhört intetsägande. Klassikerserien Delfinserien (utgiven av Bonniers) har kört hårt på porträtten genom åren. Det tycker jag är en ”enkel utväg” faktiskt.
Bonniers har sedan kört vidare på porträtt, t.ex. i nyare ljudutgåvor av diverse klassiker. Det som är extra trist med dessa är att porträtt och allt har tonats in så att absolut ingenting sticker ut. Man får fokusera länge innan man orkar snappa upp vad boken heter och vem författaren är. Sjukt fula framsidor, om du frågar mig!
Och apropå ljudböcker… Avancerade böcker och klassiker pryds som sagt ofta av bilder på författaren själv, men det finns fler än en bok där uppläsaren tydligen är det stora dragplåstret. Nog för att det finns riktigt bra uppläsare och att det alltid är extra behagligt att få lyssna på just dem, men det känns inte rimligt att välja bok endast efter uppläsaren, eller?
… eller ett namn!
Ibland behövs inte ens ett foto. Skriv ut namnet bara!
Jag har bloggat om vårens böcker i flera inlägg (I, II, III, IV), men alltid missar man något! En potentiell ny favoritbok är den nya serieroman som kommer ut i april: Sara Bergmark Elfgren, som har medförfattat den helt briljanta Engelsforstrilogin, och serietecknaren Karl Johnsson är snart aktuella med Vei – bok 1. Själva beskriver de den med orden:
”Berättelsen kan beskrivas som nordisk mytologi möter Game of Thrones möter Gladiator. Mitt i alla strider, maktspel och intriger står Vei, som är en jordnära och lite annorlunda typ av hjälte.”
Det låter ju hur spännande som helst, eller hur?! Nordisk mytologi, Bergmark Elfgren & Johnsson, en ”lite annorlunda typ av hjälte” – allt bådar gott! 😀
Vei: bok 1 av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson
Man ska skilja på väder och klimat, men jag gissar att även de mest envisa klimatförnekarna känner sig överbevisade nu när vi upplever ännu en vinter där snön är bristvara och plusgraderna förvånansvärt ofta når oväntat höga nivåer. Visst, det kanske är så att det just idag är en hel del snö på många håll i landet, men det har varit riktigt dåligt av den varan under större delen av vintern. Vad göra? Ja, förutom att fundera några varv extra kring hur vi transporterar oss, vad vi äter och vilka grejer vi verkligen behöver konsumera, så kan man kanske försjunka i någon riktigt kylig roman. Här kommer några tips på böcker som kan väcka bortglömda minnen om hur det är att frysa om tårna…
För mig är Alberte och Jakob en av de kyligaste böcker jag känner till. Jag fryser lite när jag tänker på den! Boken följer Alberte, som växer upp i en liten ort i Nordnorge. Det saknas inte drömmar och längtan, men vad kan man egentligen uppnå av detta i ett litet samhälle där iskylan tränger in i allt och alla och det enda man som kvinna tycks vara tillåten att ägna sig åt är skvaller? Cora Sandel lyckas verkligen skildra vintern, isen, kylan, landskapet – och ensamheten, längtan bort, drömmarna. Och på något sätt speglas verkligen Albertes livssituation i just det här bistra klimatet.
Alberteböckerna av Cora Sandel
Några som verkligen måste ha frusit är deltagarna i Andrées expedition. Deras tanke var att korsa Arktis i en vätgasballong, men projektet havererade redan vid starten och de kom att kraschlanda och tvingades sedan släpa sin tunga packning på en tröstlös vandring för att försöka ta sig tillbaka till civilisationen. Bea Uusmas prisbelönta bok Expeditionen är härligt nördig och detaljrik. Uusma gör vad hon kan för att förklara vad som sedan hände. Vägen till Vitön har deltagarna själva skildrat i anteckningar och dagböcker, som Uusma har använt sig av. De går omkring i fruktansvärd kyla i issörja och med motvind. Man stannar gärna inne och läser en sådan här bok och gläds åt att slippa vara blöt och kall och strandsatt någonstans på Arktis.
Expeditionen (och Lilla smycket)
I Orhan Pamuks roman Snö inträffar ett snöoväder som heter duga. Poeten Ka åker till ett litet samhälle för att bevaka ett lokalval, men snöfallet stänger av hela stan och han blir kvar – och hamnar dessutom mitt i ett kuppförsök. Pamuk är en skicklig skildrare av Turkiets situation och moderna historia. Snö är en av hans kanske tydligaste politiska böcker. Och läsvärd är den!
Kyra och Sjurik är en ungdomsbok som jag läste i tonåren och fortfarande inte har glömt. Den skildrar den fruktansvärda tillvaron under belägringen av Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad). Under 900 dagar (!!) var staden belägrad av tyskarna och vintrarna var oerhört stränga – temperaturen kröp inte sällan ner under –40-strecket. Åh, vilken hemsk tillvaro. På så många olika sätt, såklart.
Ett sista kyligt tips: Majgull Axelsson skriver SÅ bra om människor och relationer. I Is och vatten, vatten och is, som utspelar sig på isbrytaren Oden, låter hon huvudpersonen göra en slags inre resa medan hon befinner sig i den här lilla mikro-världen, på färd rakt genom polaris.
Såhär kan det se ut på väg från mitt jobb. Fast oftast inte.
Här om veckan bloggade jag om böcker som jag dömer efter framsidan. Närmare bestämt skrev jag att det finns alldeles för många beige och bruna historiska romaner och att dessa inte känns så lockande för mig att läsa.
Fast sanningen är ju att det också finns många framsidor som inte alls känns sådär stereotypa som de där brunmurriga och ”seriösa” framsidorna som jag bloggade om.
Kanske särskilt vill jag applådera Anna Laestadius Larssons Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. De två förstnämnda har, precis som så många andra historiska romaner, äldre målningar på framsidan, men alla tre är också förvånansvärt ”chick lit”. Oväntat! Jag gillar det! Jag har inte läst någon av dem, men sådana här framsidor väcker verkligen min nyfikenhet.
Barnbruden av Anna Laestadius Larsson
Pottungen av Anna Laestadius Larsson
Räfvhonan av Anna Laestadius Larsson
En annan riktigt snygg historisk roman är Miniatyrmakaren. Även här så finns det typiska inslag som man brukar se hos historiska romaner, men framsidan är också oväntat härlig och klar i färgerna. Det glittrar nästan om den! Alldeles snart ska jag förresten börja läsa Miniatyrmakaren, för den blir nästa bok i jobbets bokklubb. 🙂
Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Har du fler exempel på annorlunda framsidor till historiska romaner?
Okej, nu kommer det allra sista bokreainlägget för i år! Man kan ju tro att det här är en bokhandel liksom (läs mina tidigare inlägg här och här)! I alla fall: på onsdag startar bokrean och idag tänkte jag lista några böcker som jag vill läsa. Jag tror att åtminstone ett par av dem kommer att köpas hem. Ge gärna förslag på vilka som är särskilt värda att satsa på! 🙂
Bli som folk är en augustprisnominerad novellsamling av den västerbottniske författaren Stina Stoor. Med andra ord är det en kritikerhyllad bok från en författare från mina egna trakter och bara detta faktum kan ju räcka för att väcka nyfikenheten. Men vad som ytterligare har spätt på min läslust är att Stina Stoor har sommar– och vinterpratat 2016 och hennes avsnitt har verkligen varit så intressanta att lyssna på.
Bli som folk av Stina Stoor
En annan novellsamling som jag mer än gärna skulle läsa är Irakisk Kristus av Hassan Blasim. Även den här boken är en liten kritikerälskling, men vad som är kanske ännu viktigare är att pålitliga läsare i min närhet har tipsat mig om just den här boken!
Irakisk Kristus av Hassan Blasim
Mary av Aris Fioretos bloggade jag om senast här om veckan. Och ja, jag vill fortfarande läsa Mary! 🙂 Den verkar så bra – den har bland annat belönats med Sveriges radios romanpris, vilket talar lite för att det inte bara är en ”bra bok” utan att det också är en bok som ”vanliga läsare”, utöver de som sitter på kulturredaktioner här och där, faktiskt tycker är läsvärd!
Mary av Aris Fioretos
Agneta Pleijels självbiografiska roman, Spådomen, vill jag också läsa! Och eftersom att det kommer en uppföljare till den helt snart så är det ju hög tid att läsa den!
Spådomen av Agneta Pleijel
Det finns även några serier som jag är sugen på också: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera av Sara Granérär jag kanske särskilt intresserad av. Det hörs ju på titeln att den måste vara briljant! Antologin Kvinnor ritar bara serier om mens känns också som att den här hemma i min bokhylla.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera av Sara Granér
Kvinnor ritar bara serier om mens
Så: Några råd?! Vad borde jag köpa?
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.