I början av förra året postade jag ett inlägg där jag tipsade om filmatiserade böcker med biopremiär under året. När jag i år försökte följa upp med någonting liknande så hittade jag inte mycket..! Det visade sig att oerhört få filmatiserade böcker har biopremiär 2017 – och det kan väl vara nog så bra, i och för sig, för det finns i min mening någonting tråkigt med att gå på de där enkla bollarna och göra film av berättelser som redan har gjort succé i ett annat format. Det finns trots allt någonting spännande med att göra riktigt bra film och redan från början ha just filmformatet för ögonen (årets bästa film, Moonlight, är förvisso en filmversion av en pjäs..! Som en parentes så tycker jag verkligen att ni borde se den!).
Nu har jag i alla fall hittat en filmatiserad bok – en bok som jag dessutom har läst 😉 – som kommer ut under 2017, nämligen Den odödliga Henrietta Lacks/The immortal life of Henrietta Lacks. Det blir dock ingen biofilm, utan en HBO-produktion, så den som är intresserad får väl signa upp sig för en prenumeration på HBOs streamingtjänst, antar jag. Premiären är i april.
Den odödliga Henrietta Lacks är en biografi som berättar om Henrietta Lacks och hennes anhöriga. Lacks var en färgad kvinna som drabbades av cancer i 50-talets USA. Hennes läkare tog cellprover från henne utan hennes medgivande (förmodligen) och lyckades med konststycket att få cellerna att överleva i odling. Lacks själv avled i sviterna av den aggressiva cancer som hon hade drabbats av, men cellerna lever ännu. De blev lite av en revolution och cellerna har använts och används alltjämt i ett enormt antal forskningsprojekt. Vill man som forskare köpa ett litet rör med HeLa-celler för att använda i sina provrörsförsök så kan man köpa det för ca $600. Hur mycket har Lacks anhöriga fått av de enorma summor som cellerna har dragit in? Ja, inte speciellt mycket, faktiskt… Den odödlige Henrietta Lacks är en väldigt rörande och störande berättelse om rasism och oetisk forskning. För mig, som själv är forskare, så var den en väldigt intressant läsning och jag tycker att alla forskare, särskilt de som jobbar kliniskt, borde läsa och ta del av den här berättelsen.
Jag hoppas att filmen blir bra! I rollen som Deborah Lacks (en av Henrietta Lacks döttrar och en av huvudpersonerna i boken) hittar vi Oprah Winfrey, vilket jag tycker känns spännande!
Så har Torgny Lindgren somnat in och jag känner att det nästan vore lite konstigt att bara låta det passera här på bloggen. Det är ju så att när man bor i Västerbotten så är det Torgny Lindgren, Per Olov Enquist och Sara Lidman som omedelbart kommer på tal när lokala författare diskuteras och med det sagt så förstår var och en att det är en stor röst härifrån som har tystnat. Betydelsen av Torgny Lindgrens författarskap har såklart många, många journalister och andra uttryckt på fina sätt i tidningar och texter, särskilt nu i dagarna.
Men vad har då Torgny Lindgren betytt för mig? Ja, det började bra genom att jag läste Pölsan, som inte liknande någonting annat jag hade läst. Jag var inte så gammal när jag läste den, så vad den egentligen handlade om var nog lite svårgripbart, men berättelsen gjorde ändå avtryck och jag tyckte om boken. På den följde bland annat Ormens väg på hälleberget, som delvis skrämde iväg mig med sitt omständliga språk och alla bibliska referenser (som såklart flög över huvudet på mig som icke-kristen). Jag bloggade ändå väldigt positivt om Ormens väg på hälleberget, så det måste ändå ha funnits någonting fängslande i den, trots allt. Klingsor, Lindgrens sista verk, har jag också läst. Jag tyckte om Klingsor, men inte heller handlingen i Klingsor känns enkel för mig att redogöra för såhär i efterhand. Det verkar vara så Torgny Lindgrens böcker fungerar för mig: de väcker känslor, upplevs på många sätt som lite obegripliga, men när jag lägger dem ifrån mig så är det ändå med en känsla av att ha läst någonting riktigt fint. Det är ovanligt. Jag brukar bli irriterad och tappa intresset när böcker känns krångliga och gåtfulla.
Varje Torgny Lindgren-bok är lite som en gåta med flera lager. Det märks att litteraturvetare och kulturskribenter verkligen hittar de där lagren och berörs av dem. Jag kan inte läsa så. Men jag läser ändå och det finns någonting i rösten som värmer och håller mig kvar. Om Torgny Lindgren har skildrat det Västerbotten jag känner igen? Nej, nej. Om Torgny Lindgren berättar om människor och händelser som jag kan relatera till? Nej, inte det heller egentligen. Det måste verkligen finnas någonting magiskt i Lindgrens sätt att berätta. Om man, som jag, har haft förmånen att lyssna på honom i författarsamtal så vet man också hur fängslande hans berättelser även var när han talade. Otroligt. Det är verkligen en speciell röst som har lämnat oss.
(Ja, sedan har vi Hummelhonung förresten… Den vill jag inte blogga om idag…)
Podcasten Bakom boken har dragit igång igen! Jag tänkte därför passa på att tipsa om de bokpoddar och litteraturrelaterade poddar som jag lyssnar på just nu. Alla tips är kanske inte superduperdagsaktuella, men det fina med bra poddavsnitt är att de tål att lyssnas på även långt efter den dag de faktiskt kom ut!
Bakom boken är Norstedts och Rabén & Sjögrens ambitiösa poddcast där briljante Daniel Sjölin intervjuar författare. Podden innehåller också fler inslag: förra säsongen bjöds det på skrivarskola och den här säsongen kåserar Tone Shunnesson. Bara Shunnesson gör podden lyssningsvärd! Men det bjuds verkligen på intressanta intervjuer och samtal också. I det senaste avsnittet intervjuas till exempel Lena Fries Gedin och Jessica Gedin om sitt arbete med att översätta Harry Potter. Jag tycker det är superspännande att höra om hur översättningar går till. Jag tänker att det är lite som att skriva en helt ny bok..!
Bokbanditerna är en podd där Tom och Nisse turas om att berätta om en bok de läst. Jag gillar den här podden för att den känns ärlig och avslappnad och eftersom de verkligen blandar friskt bland genres och böcker. Jag kan ibland känna mig totalt proppmätt på de här bestseller-böckerna och snackisarna som det pratas om överallt. Då kan det vara skoj att plötsligt höra ett boksamtal om en så otippad bok som I bunkerläkarens våld eller Harlequinromanen Kärlek på öppet hav.
Bokpodden Machete är en podd där Sanna och Sanna pratar om böcker och litteraturrelaterade ämnen. Första avsnittet handlar t.ex. om varför man pluggar litteraturvetenskap och därefter har de t.ex. avhandlat Tvillingarna (på Sweet Valley High), dåliga böcker och fackböcker vs. romaner.
Dagens dikt är en långkörare i Sveriges radio P1 (80-årsjubileum i år!). Det har dock dröjt till nu innan jag insåg att programmet också finns som podd. 😉 Programmet är vad det heter: en dikt! Så enkelt, så genialt!
En förbannad podd är en rolig och uppfriskande boktipspodd där Sofia och Katarina pratar om böcker de läst och om sådant de är förbannade på (vattkoppor t.ex…). Här fås tips på aktuella böcker, ofta YA (young adult), men egentligen alla möjliga genres och, framför allt, böcker som man blir sugen på att läsa. Jag tycker om En förbannad podd för att det känns att det är två pålästa och engagerade personer som gör den och för att podden trots detta inte är speciellt pretto.
Ett eget rum har jag inte lyssnat på sedan i somras! Men jag hoppas såklart på att det kommer fler avsnitt någon gång, för den här podden, där Marcus, Tuva och Helena samtalar om böcker är så himla fin och personlig. Man tycker verkligen om de här människorna när man lyssnar på deras genomtänkta och intressanta snack om böcker de läst.
Konversation är ingen bokpodd eller ens en podd där det har kommit några avsnitt i år, men eftersom jag inte har upptäckt den förrän nyligt så tipsar jag om den i alla fall. 🙂 Idén bakom podden är att två ”kreativa röster” träffas och samtalar. Jag älskar hur de har matchat ihop de där rösterna. Hanna Hellquist & Martina Haag, Tone Schunnesson & Sandra Beijer, Therese Bohman & Geir Gulliksen… Det finns en hel del författare i den här podden – och intressanta samtal blir det!
Lundströms bokradio. Jag brukar alltid tipsa om Sveriges radio P1:s litteraturprogram Lundströms bokradio, men det känns konstigt att sluta tipsa om den. Det är trots allt någonting speciellt med ”riktig radio”, som ju har lite bättre förutsättningar för att få till riktigt intressanta reportage och sådant (i och med de lite större musklerna, menar jag).
Mellan raderna är en av mina favoritpodcasts! Här pratar Karin & Peppe om böcker de läst och de brukar nästan alltid ha någon slags feministisk vinkling. Det tycker jag om! Det här är en smart, rolig och allmänt bra podcast. Det är sällan jag inte håller med dem för övrigt och det är ju alltid skönt när man hittar folk med någorlunda synkad smak, faktiskt.
Speaking of stories är Bonnierförlagens podd som har kommit i 9 avsnitt på engelska och som precis har haft premiär med ett avsnitt på svenska. Upplägget är likt upplägget i Konversation: här möts två kreativa personer (författare) och pratar om sitt författarskap. Även i den här podden har man matchat ihop personer som har någon slags gemensam nämnare, vilket är skoj.
Språket är Sveriges radio P1:s språkprogram och ett program jag har lyssnat på i åratal utan att tröttna. Hur kan någonting så nördigt som språk bli roligt och intressant? Vet ej, men jag tycker i alla fall att det här programmet är kul och lärorikt. Det kanske inte är självklart att lägga till Språket till en lista med bokpoddar, men böcker, litteratur, språk… På något sätt hänger det väl ihop! 🙂
Oftast föredrar jag när författare låter läsaren upptäcka saker mellan raderna istället för när de beskriver och förklarar minsta lilla detalj. Jag tycker att det är dötrist att bli skriven på näsan av en författare som tror att varje litet drag och varje liten händelse måste motiveras och förklaras. Därför brukar jag också tycka om när sluten lämnas lite öppna och fria för egna tolkningar. Jag kan rent av tycka att författare som skriver epiloger har misslyckats, eller i vart fall underskattat läsaren.
Trots detta känner jag ibland att jag skulle vilja stanna kvar lite till i berättelsen. Det gäller särskilt när jag har läst en hel serie eller en tjock tegelsten – har man levt ett tag med några karaktärer så kan det bli lite småsorgligt att släppa dem. Någon som känner igen sig?
Det finns också böcker som helt enkelt väcker frågor. Vad hände sedan?! Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja ha en fortsättning eller uppföljare, men här kommer i alla fall några exempel på böcker som jag har haft svårt att släppa. Har du inte läst dem? I sådant fall utfärdar jag en liten spoilervarning nu, för jag kanske kommer att avslöja lite för mycket om handlingen…
Tio över ett är en ungdomsbok om Kirunatjejen Maja, som varje natt ställer alarmet på mobilen för att sedan ligga i sin säng med full ångest över att någonting ska gå fel med sprängningarna i gruvan och att staden ska rasa samman. Rivningen/flytten av Kiruna väcker dock mer oro än den där akuta. I takt med att bostadsområden rivs så flyttar också de familjer som bott där och en av de som är på väg att flytta långt bort (ända till Luleå!) är Majas allra bästa vän, Julia. Maja & Julia är riktiga bästisar, som kan anförtro precis allt för varandra: förälskelser, panikångest, oro över flytten, allt! Och när boken är slut så uppstår såklart frågan: hur ska det gå för Maja och Julia när Julia flyttar? Kommer de att kunna hålla kontakten? Kommer de att få nya, lika betydelsefulla vänner när de inte längre kommer att dela vardag med varandra? Vad kommer hända?! Det är totalt oroande att inte veta.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Den andra kvinnan av Therese Bohman är en extremt fin och pricksäker bok om klass och makt. Den följer ett berättarjag, som jobbar i matsalen på sjukhuset, men som egentligen drömmer om något annat, något större. I boken inleder hon en affär med en gift läkare: en man från ett annat samhällsskikt och en man med makt, vilket kanske ytterligare sätter fingret på vad klass gör med människor. I boken sker händelser som trots allt gör att boken slutar hoppfullt med att berättarjaget slår sig fri, skaffar sig pengar och plötsligt har nya möjligheter. Men sedan då?! Blev hon författare? Tog hon sig någonstans, bort från den sömniga staden där hon inte tycker att hon passar in? Får hon någon rätsida på det här med klass och makt och skaffar sig en partner som ser och värdesätter henne på riktigt? Och hur går det med vänskapen till barndomskompisen Emelie, som hon lite trevande börjar hitta tillbaka lite till i slutet av boken?
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Ester i Lena Anderssons böcker Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är så ingående analyserad i böckerna att hon känns helt transparent, men frågorna uppstår ändå, tycker jag. I de två böckerna berättar Andersson om Esters hopplösa (och långa!) förhållanden med självupptagna män som inte helhjärtat går in i relationerna med henne, t.ex. för att de också har en annan kvinna på sidan om, eller för att de är gifta med någon annan… Helst vill man såklart att Ester ska hitta en livskamrat som har lite mer ryggrad än så, eller så vill man att Ester hittar någon slags ro i sig själv och fimpar det där med relationer (jag tror inte att tvåsamhet är någon slags universallösning som ger mening och lycka åt alla). Efter att ha läst böckerna undrar jag såklart vad som hände sedan. Jag hoppas att hennes väg inte råkade korsas av en tredje douche.
Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson
Efter att ha läst Kristina Sandbergs underbara trilogi om hemmafrun Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris), så kanske jag inte lämnades med en rad konkreta frågor, men däremot uppstod ett tomrum. Jag tycker så himla mycket om Maj och efter att ha plöjt cirka 1500 sidor om hennes våndor, oro och kämpande så känns det SÅ konstigt att bara släppa henne. I trilogin knyter Sandberg ihop det rätt bra, efter att genom böckerna ha följt Maj från 20-årsåldern och genom hela livet. Det kanske inte går att skriva en fjärde bok, inser jag, men ändå! Tomheten!?
Liv till varje pris av Kristina Sandberg
Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken är inte heller en bok som lämnar en helt i ro. Boken följer Arvid och Lydia, som har haft en ungdomsromans, men som sedan har gått helt olika vägar i livet och ingått (olyckliga) äktenskap med andra livskamrater. Släppa varandra kan de dock inte riktigt, eller kanske snarare kan de inte släppa tanken på hur livet hade kunnat vara om inte. Paret hamnar till slut i något av ett vägskäl och boken slutar inte riktigt med att de ”levde lyckliga i alla sina dagar”. Så hur blev deras fortsatta liv egentligen? Hittade de någon slags ro? Separerade Arvid och hans stackars fru? Åh, livet och kärleken alltså! Söderbergs roman är en mästerlig skildring av passion och kärlek och om hur svårt det kan vara med relationer, men vad fint det vore att också få veta om det liksom löste sig för Arvid & Lydia till slut!
Min lilla ”miniserie” om böcker jag dömer efter framsidan fortsätter! Idag tänkte jag blogga om det jag skulle kalla new school tantsnusk eller mer eller mindre kassa kopior på 50 nyanser av honom. Först och främst kan jag erkänna att jag inte ens har läst ”50 shades” – och det beror alltså inte på att jag skulle vara pryd utan på att jag allt som oftast är lite av en snobb när det gäller böcker (obs: inget jag är stolt över!) och jag har hört från säkra källor att de här böckerna är riktigt dåligt skrivna… Eftersom jag nu inte är så peppad på att läsa om mr Gray så kan jag ju inte påstå att jag är superpeppad på att läsa mer eller mindre dåliga kopior på den här våldsamt populära porrtrilogin heller. Så nej, böcker vars formgivning anspelar på ”50 nyanser” gör mig våldsamt ointresserad.
Hur ser de här böckerna ut då? Ja, de liknar ju inte ”old school tantsnusk” i alla fall – de där böckerna som man brukade hitta någonstans i närheten av veckotidningarna på Konsum, Harlequinböckerna med framsidor prydda med tecknade bilder av hunkiga män med generösa urringningar. Fifty shades-kopior pryds av mer diskreta ”sexiga” attiraljer i stil med en liten maskeradmask och sedan någon försiktig titel som ändå på något sätt ska leda tankarna till den här omåttligt populära porrtrilogin. Mörkt och sexigt på ett minimalistiskt sätt är ledorden. Tråkigt, säger jag.
Det är många med mig som har läst den lilla pamfletten Alla borde vara feminister – Chimamanda Ngozi Adichies stridsskrift om varför alla borde vara just feminister (boken delades här om året ut till samtliga elever i årskurs 2 på gymnasiet; bara en sådan sak!).
Adichie fortsätter att skriva ner sina tankar kring jämställdhet. Aktuell på svenska är nu Brev till en nybliven förälder, som tillkom när en av Adichies vänner blev förälder till en liten dotter. Hur ska en dotter som föds idag kunna förberedas för den här världen? I några konkreta punkter ger Adichie med det här brevet/boken några förslag. Jag vill verkligen läsa den!
För den som vill ha ett litet smakprov kan jag tipsa om att DN publicerade några av punkterna här om veckan och de finns fortfarande att läsa på nätet.
Brev till en nybliven förälder av Chimamanda Ngozi Adichie
Just nu läser jag ungdomsromanen Tio över ett som utspelar sig i Kiruna och som följer Maja, en ung tjej som oroar sig över flytten/rivningen av staden och som drabbas av panikångest som en konsekvens av detta. Det är en fantastiskt fin bok, tycker jag! Jag kommer att blogga mer om den sedan, när den är utläst.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Det jag tänkte blogga om idag är faktumet att det här är en bok som utspelar sig i Kiruna och att det sannerligen inte är speciellt många böcker som gör det. Nu kanske det inte nödvändigtvis måste finnas så många böcker som utspelar sig just där, men visst finns det någonting väldigt viktigt, bra och intressant med böcker som berättar någonting om platser i Sverige (och världen) där inte alla redan har varit? Till skillnad då mot böcker som utspelar sig i typ… Stockholm? Visst finns det extremt många bra böcker som utspelar sig i huvudstaden, men kanske just därför behövs det väl i någon mening inte ytterligare triljarders med sådana böcker? Väldigt många av oss som bor i Sverige har ju redan varit i Stockholm själva. Om vi dessutom hör till de som prenumererar på någon av de stora, Stockholmsbaserade morgontidningarna, lyssnar på podcasts och följer (livsstils)bloggar så är det troligt att vi redan har gjort oss en bild av hur Stockholm ser ut, vad den har för puls, hur kulturen är där och vad som rör sig i tankarna hos de (medie)personligheter som råkar bo där. Vad finns det för mer att säga?
Att besöka Stockholm behöver inte vara så dumt. Såhär glad (och bländad av solen) var jag t.ex. i somras när jag & min sambo var på väg till Fotografiska.
För inte så länge sedan lyssnade jag på Björnstad av Fredrik Backman. Det är alltså en bok som utspelar sig i en fiktiv småstad där hockeykulturen är stark. Trots att den boken i och för sig utspelar sig i en hitte-på-stad så tyckte jag ändå att den gav mig mer som samhällsskildring än vad Stockholmsskildringar gör nu för tiden. Jag är mätt på Stockholm. Proppmätt. Jag vill läsa mer om hur livet ser ut på andra ställen, vad som är viktigt på andra orter, vilken kultur och puls som finns på andra platser.
Tio över ett är en fantastiskt bra bok, bland annat för att den verkligen ger en inblick i vilka stora frågor som engagerar invånarna i Kiruna och eftersom att författaren verkligen lyckas beskriva hur staden ser ut och hur det känns att vandra runt på gatorna där. Jag vill läsa mer sådant här! Jag vill läsa fler böcker där städer och platser spelar en viktig roll och där den där staden/platsen inte råkar vara t.ex. Stockholm. Har du några tips?!
För er som inte har snappat upp det så kör jag en liten miniserie om tråkiga framsidor just nu. 😉 Hittills har jag bloggat om dussindeckare och dammiga historiska romaner, men det finns fler framsidor som inte lockar mig ett dugg. Idag bloggar jag om den avancerade romanen.
Avancerade böcker och odödliga klassiker förväntas ofta stå för sig själva på ett sätt som gör att de tydligen inte behöver förpackas så ”säljande” – eller snarare så formges de väl för att tilltala en annan läsekrets än den jag själv tillhör. Det finns sjukt många snygga pocketutgåvor av klassiker (där framsidorna många gånger är lite bättre än själva boken 😉 ), men sedan finns också de här inbundna varianterna som ska stå och se lyxiga ut i någon akademikers platsbyggda bokhylla – och de ser inte så himla roliga ut har jag märkt.
”Klassuppsättningen” eller böcker för det seriösa biblioteket
Hos klassiker och andra avancerade böcker brukar det inte slösas med färg eller tjusiga bilder av något slag. Många förlag har genom åren gett ut klassiker från vitt skilda författare och sett till att förpacka dem med en liknande form – kanske av kostnadsbesparande skäl, kanske för att man har avgjort att det är snyggt att bygga sig ett helt bibliotek med böcker med samma form. I min värld känns det här tråkigt och för tankarna till klassuppsättningar och dåliga läsupplevelser från skolan… Som de här böckerna t.ex:
De har fina färger och allt sådant, men har ändå någonting lite tråkigt över sig.
Inte sällan är framsidorna till klassiker och annat ”avancerat” oerhört minimalistiska. Det är väl innehållet som ska tala och inget annat. De här utgåvorna av Hjalmar Söderbergs samlade verk är ett exempel:
Även om just de här utgåvorna har en rätt så peppig röd färg på insidan av pärmarna så är det verkligen inga böcker som drar ögonen till sig. Tanken är väl att man ska skaffa hela serien och låta dem skapa en stor, respektingivande rad i bokhyllan, men när man plockar ut böckerna en och en så ser de lite sorgliga ut, visst?
Några klassiska böcker som trots allt är väldigt färggranna och snygga är de här tjusiga:
Fast visst förstår man omedelbart att det gömmer sig någonting väldigt seriöst och svårt bakom såhär seriösa framsidor? När jag var liten så gick jag ofta till biblioteket och på min lilla folkbibbla fanns det massor av äldre böcker i tjusiga läderinbundna utgåvor. De var fina, såklart, men alla hade bruna ryggar och ”stänkmönstrade” framsidor som kändes smutsiga på något sätt och – framför allt – så kändes de här böckerna avskräckande allihop. Böckerna ovan känns bara som lätt upphottade varianter av den riktigt gamla boken.
Penguin – älska eller hata
Ett förlag som verkligen har dragit det till sin spets att pressa ner alla möjliga och omöjliga klassiker i precis samma form är Penguin. Deras klassikerserie Penguin popular classics går i dassigt gult och de bilder som trots allt pryder framsidorna försvinner i allt det där gula. Så tråkigt, tycker jag!
Penguin också sin mer poppiga klassikerserie med ikoniska färgblock. Gissningsvis gör sig förlaget mer pengar på alla pryttlar med samma fräger ( det finns muggar, magneter, bagagetaggar, paraplyer, t-shirts etc. etc. etc. etc. etc.) än vad det gör på böckerna själva. Jag tycker hur som helst att de här böckerna är rätt så snygga, så som man tycker efter att i åratal ha utsatts för reklam för och ha behövt passera drivor av souvenirer och diverse prylar med det här mönstret på sig.
Det räcker med ett känt ansikte…
Klassiker och ”avancerade” böcker pryds ofta av ett känt ansikte. Jag tycker överlag att porträtt bör undvikas på framsidorna – man har alla skäl att bli misstänksam när det trycks mycket på att en bok är skriven av en viss, populär författare (t.ex. ”av författaren till Gone girl!”). Att gömma bokens titel bakom ett stort porträtt är lite samma sak, tycker jag. Innehåller boken en angelägen berättelse eller är den bara en produkt som kan säljas tack vare ett författarnamn? Nu dömer jag lite orättvist, såklart. Författare bakom klassiker är ju inte kändisar på så sätt att alla känner igen deras ansikte, men ändå! Jag tycker att den här typen av framsidor är oerhört intetsägande. Klassikerserien Delfinserien (utgiven av Bonniers) har kört hårt på porträtten genom åren. Det tycker jag är en ”enkel utväg” faktiskt.
Bonniers har sedan kört vidare på porträtt, t.ex. i nyare ljudutgåvor av diverse klassiker. Det som är extra trist med dessa är att porträtt och allt har tonats in så att absolut ingenting sticker ut. Man får fokusera länge innan man orkar snappa upp vad boken heter och vem författaren är. Sjukt fula framsidor, om du frågar mig!
Och apropå ljudböcker… Avancerade böcker och klassiker pryds som sagt ofta av bilder på författaren själv, men det finns fler än en bok där uppläsaren tydligen är det stora dragplåstret. Nog för att det finns riktigt bra uppläsare och att det alltid är extra behagligt att få lyssna på just dem, men det känns inte rimligt att välja bok endast efter uppläsaren, eller?
… eller ett namn!
Ibland behövs inte ens ett foto. Skriv ut namnet bara!
Jag har bloggat om vårens böcker i flera inlägg (I, II, III, IV), men alltid missar man något! En potentiell ny favoritbok är den nya serieroman som kommer ut i april: Sara Bergmark Elfgren, som har medförfattat den helt briljanta Engelsforstrilogin, och serietecknaren Karl Johnsson är snart aktuella med Vei – bok 1. Själva beskriver de den med orden:
”Berättelsen kan beskrivas som nordisk mytologi möter Game of Thrones möter Gladiator. Mitt i alla strider, maktspel och intriger står Vei, som är en jordnära och lite annorlunda typ av hjälte.”
Det låter ju hur spännande som helst, eller hur?! Nordisk mytologi, Bergmark Elfgren & Johnsson, en ”lite annorlunda typ av hjälte” – allt bådar gott! 😀
Vei: bok 1 av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
