Här om dagen bloggade jag om att bokcirkeln Picket & pocket har firat 6-årsjubileum. Det är kanske ett märkligt jubileum att fira, kom jag på sedan, men vi har inte lyckats komma ihåg att fira speciellt många jubileum tidigare, så nu gjorde vi slag i saken. När vi äntligen kom ihåg att fira så blev jag också inspirerad till att blogga om vår bokcirkel. 🙂 Kanske kunde det vara kul att följa upp med ett inlägg om mina bästa bokcirkelböcker från de här åren? Här kommer ett sådant!
Vi har läst 53 böcker varav 23 är skrivna av kvinnor. 24 av våra bokcirkelböcker är skrivna av svenska författare och 20 är författade av amerikaner eller britter, men vi har också läst böcker av författare från Egypten, Argentina, Australien, Nigeria, Palestina, Kanada, Finland, Ryssland och Tjeckien och säkert något mer…
Själv har jag helt slumpartat lyckats få in två böcker som utspelar sig på Exmoorheden (Mörk jord, Levande och döda i Winsford). I övrigt har jag försökt välja böcker som jag har haft hemma och som känts lagom långa.
Vilka har varit bäst då? Bland mina egna val finns faktiskt två av mina favoriter från de här åren 😉 : Utrensning och Den andra kvinnan. Några andra solklara 5 av 5-böcker är En halv gul sol, Ru, Kalmars jägarinnor, De förklädda flickorna i Kabul och I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Ja, det är mina 7 största favoriter! Någon gemensam favorit vågar jag inte peka ut. De böcker som någon upplever som helt fantastisk brukar någon annan tycka är förfärlig… 😉 Ibland är det heller inte riktigt det som spelar någon roll. Det finns ofta helt andra aspekter som gör att en bok leder till långa, intressanta diskussioner. En bok som många av oss tyckte var bra, samtidigt som den gick att diskutera länge är faktiskt en av våra senaste böcker: En droppe midnatt av Jason Diakité. Det är vinnande när en bokcirkelbok också behandlar engagerande samhällsfrågor, t.ex. rasism, som Diakite berättar om i sin ”familjebiografi”.
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Något som är lätt att peka ut är vilken bok som är sämst… Dumskallarnas sammansvärjning är en bok som blev totalt sågad. En annan bok som de flesta bokcirkeldeltagare hatade är Kära Liv och Caroline (som jag tyckte var svinbra!). Den stulna romanen upplevde väl de flesta som en ”mindre bra” bok, men en bokcirkelkompis tyckte att den var bland det mäktigaste och bästa hon läst.. Ja, det är väl det som är en del av charmen med att bokcirkla: att tycka olika gör också att det brukar finnas mycket att prata om. 🙂
Förra veckan firades ett jubileum, nämligen vår bokcirkels, Picket & pockets, 6-årsdag. Den 7/11 2011 var vi ett gäng som träffades hemma hos Anna (Med näsan i en bok) och pratade om Gargoylen. Under de här åren har mycket hunnit hända, såklart. Några i bokcirkeln har blivit föräldrar, några har flyttat, bytt jobb, slutfört studier – livet har pågått, med andra ord! En del saker med bokcirkeln har ändrats genom åren: några har slutat och andra har börjat, men då, liksom nu, är vi cirka 8 personer som är med. Från början träffades vi på vardagskvällar och hade knytkalas med en massa fika, men nu för tiden träffas vi på söndagsmornar och äter frukost ihop. En gång i tiden hade vi omröstningar om vilka böcker vi skulle läsa, men nu för tiden turas vi om att helt odemokratiskt välja vad vi läser. Under en period träffades vi var femte vecka, men nu kör vi var fjärde.
En del saker är däremot bestående, och en framgångsfaktor, om man kan prata om det i sådana här sammanhang, är att vi faktiskt i alla år har pratat om böcker. 😉 Det kanske låter fånigt, men jag har förstått att många bokcirklar tappar tråden och stannar av, vilket alltså inte våran har gjort. Ibland har vi haft middag ihop (även om vi har pratat om det oftare än vad det faktiskt har blivit av), ibland har vi diskuterat att göra resor tillsammans (som absolut inte har blivit av, ännu 😉 ), ibland har vi sett biofilmer tillsammans eller gått på författarsamtal, men kärnan är och har verkligen alltid varit böckerna. Det behöver inte vara mer komplicerat än så, antar jag.
Suddig och hemsk bild från en fin liten artikel om Picket & Pocket i Books & dreams 2014 🙂 TRE ÅR SEDAN!!
Jag tycker att det är himla fint att vara med i en bokcirkel. Genom den har jag träffat ett gäng härliga människor som jag knappast hade lärt känna annars och dessutom känner jag helt klart att det har blivit lättare att prata om böcker (och kanske också att blogga om dem?). Det är utvecklande att reflektera och sätta ord på det man läser och en bokcirkeln pushar en verkligen till att göra just detta. Det är också slående hur olika en bok kan uppfattas och att få ta del av andras läsupplevelser är kul och kan vara ögonöppnande. Jag tycker att min läsning har utvecklats av bokcirkeln. På gott och ont 😉 har jag också fått läsa en massa böcker som jag inte hade valt själv.
Jag har så mycket bra att säga om bokcirklar! Om du vill gå med i någon så tycker jag att du ska leta upp någon – eller ta saken i egna händer och starta en! Några random tips på vägen:
Ät frukost ihop! Om man är ett gäng där flera jobbar på dagarna och/eller kanske försöker pussla ihop en tillvaro som involverar en massa andra fritidsaktiviteter, barns fritidsaktiviteter etc. etc. etc. så är det egentligen rätt givet att det blir stressigt och svårt att ses på kvällstid.
Läs lagom bra böcker. Ni kommer att tycka helt olika om böckerna ni läser. Det hör till. Undvik bråk 😉 och läs inte böcker av dina favoritförfattare (någon kommer att tycka att de är pissdåliga).
Minnet. Jag är allt som oftast dålig på att tajma in min läsning så att böckerna finns färskt i minnet precis den dagen vi ska bokcirkla. Det är dumt! De bästa diskussionerna är de som uppstår när alla har boken i färskt minne. Jag har inga råd att ge här, eftersom jag är så kass själv. För en del kanske minnesanteckningar eller bokmärken kan vara en bra idé. För egen del borde jag lära mig hur lång tid det tar att läsa ut en bok egentligen…
Jag är en skeptisk läsare. När böcker hyllas överallt, hela tiden, så brukar jag tveka och tänka att de inte kommer att leva upp till de höga förväntningarna, men ibland har jag faktiskt ingen anledning att vara så misstänksam. Ibland är faktiskt böcker precis så bra som alla säger och ibland är böcker oväntat bra. Jag har redan bloggat om en del sådana titlar (inlägg 1 och 2), men det var något år sedan senast, så jag tänkte följa upp med 5 nya: 5 oväntat bra böcker.
När Min fantastiska väninna av Elena Ferrante kom ut i Sverige så diskuterades boken och författaren precis överallt, precis hela tiden. Jag undrade ofta om det var boken eller hemlighetsmakeriet kring pseudonymen Elena Ferrante som gjorde att alla ville diskutera och hylla den. När jag sedan läste Min fantastiska väninna så tyckte jag att den var ”helt okej”, men ärligt talat så var den inte så mycket mer än så. Boken är första delen i en kvartett där läsaren får följa vännerna Elena och Lila genom livet i Neapel (och en del andra platser i Italien) och visst var det fint skrivet och en intressant bok, men Min fantastiska väninna kändes också lite väl lång. Sedan fortsatte jag ändå att läsa de senare delarna i serien och oj vad berättelsen växte. Det kändes faktiskt riktigt sorgligt att lägga den avslutande delen, Det förlorade barnet, åt sidan. Det blev rent av tomt att inte ha Lila och Elena i närheten något mer.
Det förlorade barnet av Elena Ferrante
Hemmet av Mats Strandbergblev en snackis när den kom ut och det kändes som att precis alla läste denna den här skräckromanen, som utspelar sig på en så oväntad plats som ett äldreboende. Jag var lite orolig för att det skulle kännas töntigt med en skräckberättelse förlagd till en sådan miljö, men jag hade fel! Författaren har verkligen fått ihop det och vid sidan om själva spänningsromanen så är det också en väldigt fin bok om demens och om att vara anhörig.
Hemmet av Mats Strandberg
Fördomarna brukar flöda friskt när jag är på väg att sätta tänderna i en nobelprisbelönad bok. Det finns mer än en nobelpristagare som gjort sig skyldig till böcker som flyger flera meter över huvudet på mig. När jag hörde flummiga beskrivningar om Svetlana Aleksijevitjs dokumentärromaner med ”mångstämmiga röster” så kände jag mig rätt matt. Det lät verkligen komplicerat och svårt. Jag hade dock helt fel! Bön för Tjernobyl gick rakt in i hjärtat och är ett av de mest drabbande verk jag har läst. Jag fullkomligt älskar den här boken och vill läsa mer!
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Feelgoodböcker brukar inte imponera på mig. I den genren finns det allt för många fällor att falla i och många böcker känns väldigt ”mallade” och töntiga. En positiv överraskning från förra året var Hundra omistliga ting av Lucy Dillon. Det är den första och hittills enda boken som jag har läst av henne och jag har förstått att hon hör till de författare som har ”knäckt koden” och hittat ett fungerande recept som hon upprepar i roman efter roman. Dillon skriver alltså feelgoodböcker om kärlek och trassel – och hundar. Jag kanske inte skulle ha älskat den här boken om den var den tredje Dillon-romanen jag läste på rad, men när jag läste Hundra omistliga ting så blev jag i alla fall genuint glad. Den innehöll så himla mycket fint, inte minst karaktärer att vilja vara kompis med. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken!
Uppföljare är svårt. Jag läste och bokcirklade Projekt Rosie av Graeme Simsion och vi var många som tyckte väldigt mycket om den här annorlunda kärleksberättelsen där huvudrollsinnehavaren är en person som, helt okommenterat, har en del typiska autistiska drag och som med sin speciella syn på livet börjar att söka efter en livskamrat. Jag behöver kanske inte göra en spoilervarning när jag säger att han hittade en partner till slut. Så kom uppföljaren: Rosieeffekten. Skulle det bli upprepande? Ointressant? Skulle det bli en bok om oproblematisk förälskelse och olidligt mycket ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Nä, författaren lyckades faktiskt följa upp med en bok där allting faktiskt inte fungerar helt smärtfritt. Humorn och värmen kändes igen i bok nummer 2, men här fanns också nya vinklar och en ny berättelse. Så bra!
Ibland pratas det om att bloggen är död. Som jag har bloggat om förut så tror jag inte riktigt på det påståendet. Däremot är det uppenbart att boksamtal främst förekommer i andra kanaler, t.ex. på Instagram. Idag tänkte jag tipsa om några Instagramkonton jag följer. Om du vill följa mig på Instagram så heter jag (surprise, surprise!) @bokblomma på insta. 🙂
@alskaromanerär ett konto där jag ärligt talat inte har förstått vem/vilka som ligger bakom. De är i alla fall en av Sveriges kanske proffsigaste bookstagrammare, både bild- och innehållsmässigt.
@edwinsbocker är en boksamlare som brukar visa upp sina fynd från antikvariat och loppisar. Fantastiskt kul att se vilka pärlor till böcker som kan hittas för nästan ingenting!
@eliandbooks är en bibliotekarie som bland annat instagrammar om böcker och om vad som händer på bibblan. Hon har också bloggen Eli läser och skriver, som är en av mina favoritbokbloggar.
@lundin_johanna är en flitig twittrare, bloggare och instagrammare som brukar hålla mig och många andra uppdaterade om aktuella & intressanta böcker, bokfrukostar, bokmässor och författarsamtal.
@mednasanienbok är bokbloggare och en bokcirkelkompis till mig. Hon har också ett instagramkonto som bland annat är fyllt av böcker, ofta från skräckgenren.
Ett inlägg delat av Anna Danielsson (@mednasanienbok)
@saraottoe är en av de som jag har följt mer eller mindre sedan jag själv började med hemsidor och bloggar för decennier sedan. På Instagram har hon ett konto som hon fyller med böcker och julen. Två härliga grejer tycker jag!
Det finns en del teman som tenderar att återkomma i feelgoodböcker. Kanske har du någon gång läst en feelgoodbok som utspelar sig i en bokhandel eller på ett café..? Jag började nästan skratta för några veckor sedan när jag lyssnade på Förlagspoddens avsnitt där Kristoffer Lind och Lasse Winkler intervjuar förläggaren Pia Printz, som driver förlaget Printz Publishing med inriktning på underhållningslitteratur. Där berättar hon bland annat att de gett ut boken Strandcaféet, som har en framsida som Printz beskriver som ”härligt, nästan inställsamt […] ett väldigt lockande, karamelligt omslag”. Tydligen hade förlaget råkat skicka dubbel leverans med böcker till en bokklubb och när Printz ringer och frågar om bokklubben vill att de ska ta tillbaka böcker så får hon till svar: ”Nej, nej, det behöver du inte. Alltså, jag har ju inte läst den eller så, men med den här titeln och det här omslaget kommer den ju sälja hur mycket som helst.”.
Strandcaféet av Lucy Diamond
Behöver böcker ens innehålla något om de levereras med ett karamelligt omslag och har en titel som avslöjar att de utspelar sig på ett café eller en bokhandel? Jag har inget svar på detta, men det är något speciellt med en här gruppen av böcker, kan man väl säga. Folk älskar att läsa dem!
När det gäller just caféböcker har jag inte plöjt så många, så jag lämnar dem åt sidan. Bokhandelsböckerna har jag lite större erfarenhet av. Och ja, jag förstår att böcker och boklådor kan tänkas vara mysiga grejer att skriva om i en feelgoodbok. Finns det någon minsta gemensam nämnare hos alla läsare av feelgoodböcker så är det väl att de tycker om att läsa böcker. Kanske är det dessutom många som också drömmer om att ha en egen liten bokhandel (eller ett café). Jag förstår att just detta är tacksamma miljöer att lyfta till framsidan och bokens titel.
Jag har ingenting emot det här, egentligen, men visst känns det väl lite sökt?! Och varför är de här bokhandlarna (och caféerna, antar jag) så oproblematiskt mysiga och härliga att hålla igång? Det finns inga bokhandelsfeelgoodböcker där ägaren sliter sitt hår över redovisningar, försöker att förstå hur hen ska göra sig av med alla böcker som hamnat på lagret eller oroar sig över att Amazon snart kommer till Sverige och börjar leverera böcker till alla och envar med hjälp av drönare. Dålig lönsamhet, mördande konkurrens från näthandelsjättar och långa arbetsdagar är ingenting som avhandlas i bokhandelsfeelgoodböcker. Och det ska vi såklart vara glada över, för de vore ju inte feelgoodböcker annars..!
Det känns bara så verklighetsfrånvänt allting. I feelgoodböcker kan kvinnor smälla upp ett blomstrande antikvariat i amerikansk glesbygd utan problem (Läsarna i Broken Wheel rekommenderar) eller kasta loss med sin flytande bokhandel och använda böcker som betalmedel på resan (Den lilla bokhandeln i Paris). Känns det trovärdigt? Den lilla bokhandeln i Paris råkar dessutom bara vagt ha något med bokhandel att göra och är främst en bok om en resa till Provence. Där har man valt att lyfta in buzz-ordet ”bokhandel” i titeln till den svenska översättningen. För att sälja. Det är det som känns så tråkigt för mig. Jag vill inte känna mig som ett lurat byte när jag läser och känna mig som någon som går på enkla tricks med karamellframsidor och mysiga titlar.
För mig har det slagit över. Även om jag i princip tycker att det är mysigt med böcker som utspelar sig i bokhandlar så har jag nu noll lust att läsa t.ex. Jenny Colgans böcker. Hon har gått varvet runt och har, efter 3 romaner om ”det lilla bageriet på strandpromenaden” skrivit en fjärde bok om ”den lilla bokhandeln runt hörnet”. De säljer garanterat som smör allihop. Framsidorna säger allt… 🙂 Och det är tydligen framsidan man köper. 😉
November är här. Jag brukar tjuvstarta med julstöket och eftersom jag älskar julen brukar november bli en fin förlängning av jultiden. Jag ser fram emot att dricka glögg, baka pepparkakor, köpa julklappar och så småningom gå loss med julpyntet. I början av oktober skrev jag att jag hoppades på att oktober skulle bjuda på flera konserter och andra trevliga kulturella grejer. Så blev det också! Allra finast och mäktigast var Faust på Norrlandsoperan. Musik, skådespeleri, kostym, scen – allt! – var mäktigt. Faust seglade omedelbart upp i min topp 5 över bästa operor jag sett. Jag hann också med att se flera konstutställningar och så var jag på konsert med Mando Diao. Det blir lite musik även nu i november, för då väntar en konsert med Henrik Berggren. Annars har jag inte så mycket inplanerat förutom julmys.
En oktoberdag tog jag sista chansen att fota en björk med höstlöv. Nu går hösten över i vinter.
Finns det något att se fram emot när det gäller böcker då?
Ärligt talat är det ingen av höstens mest efterlängtade böcker som kommer ut just i november. Jag tror att det är en lågsäsong för bokutgivning just den här månaden, som ligger så tätt inpå julen. Eller? Däremot är november en spännande månad, för då utses vinnarna av årets Augustpris, som jag har peppat så mycket för! 🙂 27:e november avslöjas vinnarna under Augustgalan. Redan i slutet av oktober tillkännagavs det vilka titlar som blivit nominerade. Om någon har undrat hur det gick med min tippning så kan jag alltså stoltsera med 2 rätt av 6 (i och för sig inte så bra, antar jag 🙂 ) och att jag har läst en av de nominerade (Just nu är jag här av Isabelle Ståhl). Det är en riktigt bra bok och det känns fint att en debutant har blivit nominerad! Men jag tror nog att Johannes Anyuru kammar hem priset i år. Hans bok, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är hyllad och känns rätt på något sätt. Jag måste ta och läsa den!
Här i Umeå är det nog många kulturtanter som ser fram emot att Richard Ford gör ett författarbesök på Väven den 9:e november. Han är en i stort sett helt obegriplig författare för mig :), så jag kommer inte att sitta i publiken. Om jag hade prickat in något författarbesök i mitt närområde i november så hade det troligare blivit Martina Haag, som besöker Oasen i Nordmaling redan den 6/11, men det kommer jag också att missa. Ja, ja.
Något jag troligast kommer att göra i november är dock att läsa böcker (surprise!). Men vad? Jo, jag kommer förhoppningsvis få Marcus StenbergsJag har inte råd som jag har köat på biblioteket. Jag följde hans fantastiska blogg Sorrow No. 5 under det år Marcus använde bloggen som kanal för att skildra sitt år med köpstopp. Det är en av de finaste bloggar jag har läst och ärligt talat tänkte jag ibland att bloggen var så fint skriven, att ångesten var så exakt skildrad, att bloggen kanske var en roman snarare än en blogg, att det kanske var fiktion snarare än verklighet. Nu är det ju inte så att Marcus Stenberg har skrivit fiktion i bloggform, men en bok blev det och den vill jag såklart läsa!
Det finns huvudpersoner och bokkaraktärer som är lätta att tycka om (jag har bloggat om några av mina favoriter här). Idag tänkte jag följa upp med motsatsen: personer som är svåra är sympatisera med…
Först ut är huvudpersonen i Dumskallarnas sammansvärjning. Boken kretsar kring Ignatius J. Reilly som är en arbetsskygg kille som mest ägnar dagarna åt att runka (till en bild av sin gamla hund?!) och fisa. Han är 30+ men bor fortfarande hos sin mor, som faktiskt får nog en dag och tycker att han ska skaffa sig ett jobb. Jag kan inte hitta något försonande drag hos den här mannen. Boken är för övrigt den sämsta jag har läst.
Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole – den som blurbade den här boken kan inte vara riktigt klok?!
Elise i Just nu är jag här, som jag läste tidigare i år, är en annan svårt oskön människa. Elise är aldrig här och nu, aldrig ärlig, aldrig äkta. Precis alla situationer skjuter hon bort genom att ta Sobril eller distrahera sig med Tinder eller Instagram. Elise är i 30-årsåldern men ingenting antyder att hon är förmögen att ta ansvar över sitt eget liv – hon är en människa utan något riktigt jobb, någon riktig bostad och, framför allt, totalt utan någon plan eller idé om hur hon ska ordna det för sig i framtiden. Istället lever hon på sin stackars sambo, som hon egentligen tappade intresset för i samma stund som de blev ett par – det är inte möjligt för Elise att hålla kvar sina tankar och känslor tillräckligt länge för att orka engagera sig i en relation. Hon är hela tiden någon helt annanstans och den platsen förefaller totalt tom. Jag vill bara skrika åt henne att rycka upp sig och bete sig som en vuxen.
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Cecile i Ett moln på min himmel/Bonjour tristesse är en annan person som jag har svårt att förstå mig på. Boken utspelar sig på Rivieran där hon spenderar sommaren med sin pappa och hans kvinnor, som avlöser varandra på ett förbluffande sätt. Inte för att Cecile reagerar på det, hon verkar inte se något konstigt i att pappan byter kvinnor som andra byter strumpor. Det enda som får henne att reagera är när pappan plötsligt berättar att han ska gifta sig med en av de här älskarinnorna som han håller sig med. Och ja, den reaktionen är inte nådig. Allting med Cecile känns onaturligt och skevt. Jag hade väldigt, väldigt svårt att förstå mig på henne. Och att förstå mig på boken, som är en sådan obegripligt älskad klassiker ändå?!
Bonjour tristesse av Françoise Sagan
Nu har jag räknat upp några böcker som jag inte gillar och en bok som jag trots allt tyckte var vass (Just nu är jag här). Det är faktiskt inte ett krav att man måste älska huvudpersonen för att också tycka om boken. En författare som jag tycker är helt briljant är Per Hagman och jag tyckte riktigt mycket om hans roman Cigarett, trots att huvudpersonen i Cigarett faktiskt är väldigt irriterande. Cigarett handlar om en ung killes (ute)liv i 90-talets Stockholm och det enda som verkar finnas i hans liv är kvinnor, droger och fester. Det är som att han lever hela livet som en betraktare, som om han bara står och ser på medan livet pågår. Jag vill bara ruska om honom! Säga åt honom att skärpa till sig! Fast det är verkligen en fantastiskt fin bok om rotlöshet och den ensamhet, som väl lätt blir konsekvensen för den vars liv kretsar kring yta och droger.
Cigarett av Per Hagman
Någon som leker med karaktärerna och kanske i viss mån manipulerar läsarens sympatier är Hjalmar Söderberg i romanen Doktor Glas. En ung kvinna kommer till sin läkare och ber honom om hjälp. Hon vill inte ha sex med sin (betydligt äldre) man, som hon finner motbjudande. Doktor Glas bygger upp sin avsky och lyckas rättfärdiga för sig själv att den bästa lösningen är att ta mannen av daga. Och nej, som läsare sympatiserar man inte direkt med den motbjudande maken, Gregorius. En härlig grej är för övrigt att Bengt Ohlsson helt vänder på perspektivet i sin roman Gregorius. Där är det alltså Gregorius som är huvudperson och plötsligt är han väldigt lätt att sympatisera med..!
Gregorius av Bengt OhlssonDoktor Glas av Hjalmar Söderberg
Det finns författare som är så bra att så fort det kommer ut en ny bok så ger det ett lässug. När jag var yngre hade jag en tendens att läsa allt av författare jag gillade (och med allt menar jag alla böcker som fanns på bibblan). Idag är jag inte riktigt lika duktig på att arbeta mig igenom hela författarskap, men ändå: favoritförfattarna finns fortfarande där ute och idag tänkte jag hylla Chimamanda Ngozi Adichie lite extra.
Chimamanda Ngozi Adichie (född 1977) är en nigeriansk-amerikansk författare. Under uppväxten har hon bland annat bott i Nsukka, i samma hus som författaren Chinua Achebe tidigare har bott i. Kul sammanträffande ändå! Båda Adichies föräldrar är akademiker och Adichie själv har verkligen en imponerande lista med akademiska meriter. Hon har bland annat studerat medicin & farmaci, kommunikation, statsvetenskap, kreativt skrivande och afrikastudier. De flesta av sina examina har hon från amerikanska universitet eftersom hon flyttade till USA som 19-åring. Det var också under studietiden som Adichies skrivande tog fart. Debutboken, Lila hibiskus, gavs ut 2003 medan hon pluggade kommunikation och statsvetenskap. Den andra romanen, En halv gul sol, kom ut 3 år senare och blev en internationell bästsäljare. Därefter har Adichie gett ut en novellsamling, Det där som nästan kväver dig (2009), och ytterligare en roman, Americanah (2013). Dessutom har hon skrivit ett antal noveller och två feministiska essäer (Alla borde vara feminister (2014) och Brev till en nybliven förälder (2017)). Adichie är gift, har en dotter och hon delar numera sin tid mellan USA och Nigeria, där hon undervisar i kreativt skrivande. Hon har en hemsida och en facebooksida och det finns även en väldigt ambitiös extern hemsida med biografi, bibliografi m.m., för den som är intresserad.
För mig är Adichie en stark och frispråkig röst. Det märks i intervjuer med henne att hon har skinn på näsan och vet vad hon vill föra fram. Den har några år på nacken, men jag gillar bland annat intervjun med henne i Vi läser, där hon berättar mycket om sin roman Americanah.
Americanah, En halv gul sol och Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
Jag upptäckte Adichies författarskap när jag läste En halv gul sol, som kom på svenska 2007. Fast jag läste den i och för sig betydligt senare än så. Jag minns att jag till en början inte var så entusiastisk över att läsa en såpass tjock bok (den är på nära 700 sidor), men boken fängslade mig verkligen direkt. En halv gul sol utspelar sig under inbördeskriget i Nigeria (Biafrakriget) och är en oerhört stark läsning om hur krig drabbar skoningslöst, över alla samhällsklasser och bland alla folkgrupper.
Nigerias moderna historia är temat i flera andra av Adichies böcker. I Lila hibiskushar Nigeria precis blivit självständigt och Adichie skildrar de sprickor som skapats under tiden som koloni. Boken kretsar kring femtonåriga Kambili, vars pappa är en sträng katolik som genom hot och tortyr håller hela familjen i skräck. Även Lila hibiskus är en stark läsning, men en del av av scenerna var faktiskt lite för mycket för mig, så jag håller inte Lila hibiskus för min favorit.
Nej, den absolut bästa boken av Adichie är i mitt tycke Americanah – en roman som verkligen träffade rakt i magen. I Americanah har Adichie flyttat handlingen till nutid. Hon berättar om det moderna Nigeria – ett land med en kraftigt ökande medel- och överklass, med massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på, och ett land dit många återvänder från sina utlandsvistelser för att tjäna pengar på mark, olja eller korruption. Bokens huvudperson gör dock en resa åt andra hållet – hon söker sig mot USA. Men starten i USA blir brutal. Det är svårt att hitta ett jobb, att få pengarna att räcka och, framför allt, det är i USA som bokens huvudperson för första gången konfronteras med rasism.
Adichie har lärt mig mycket om Nigerias 1900-talshistoria och om det moderna Nigeria. Det är genom Adichies romaner som jag har lärt mig om igbo, hausa, yuaruba – de tre största etniska grupperna i detta multietniska land och om hur landet har splittrats och enats och utvecklats. Men kanske mest har Adichie öppnat ögonen för något som jag, som vit, aldrig riktigt kan förstå: rasism. Ingen författare har lyckats skildra det så kraftfullt för mig som Adichie. Hon lyckas ta ett skickligt helheltsgrepp och berätta om hur rasismen genomsyrar hela samhället och påverkar människor, relationer, hela samhällen. Jag tycker att Adichie är en fantastisk författare, en författare med ambition att berätta något, att öppna ögon. Jag hoppas att hon belönas med ett nobelpris i litteratur vad det lider, för det här är ett författarskap i den klassen.
I Adichies senaste alster står feminismen i fokus. Essän Alla borde vara feminister är baserad på en föreläsning hon har hållit under en TED-konferens och Brev till en nybliven förälder (som jag endast har läst delar ur, än så länge) är baserad på ett brev som hon skrivit till en vän som precis blivit förälder till en flicka.
Americanah, En halg gul sol och Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
På min önskelista står såklart att läsa Brev till en nybliven förälder, men också att läsa novellsamlingen Det där som nästan kväver dig, som jag faktiskt inte har tagit tag i ännu. Om du har missat Adichie så tycker jag verkligen att du ska sätta fart och läsa någon av hennes böcker. Du har så mycket bra läsning framför dig!
Jag är väldigt förtjust i svensk litteratur och det är kanske inte så konstigt. Jag är svensk och jag läser gärna om människor, kulturer och platser som jag känner igen och enkelt kan relatera till. När jag läser böcker från andra länder än just Sverige så blir det ofta brittiska eller amerikanska böcker, förmodligen för att det är en mycket stor andel av den översatta litteraturen som kommer från just Storbritannien och USA. Men det finns såklart rikligt med litteratur från andra delar av världen och här tipsar jag om några favoriter jorden runt.
Den israeliske författaren Shani Boianjiu har skrivit en fantastisk bok om brytningstiden då det är dags att röra sig ut i vuxenlivet. I Israel sammanfaller den tiden med att det är dags att göra den obligatoriska militärtjänstgöringen. I Det eviga folket är inte rädda får läsaren följa fyra unga kvinnor under deras långtråkiga och på samma gång omskakande, i en del fall helt traumatiserande, upplevelser av att tvingas utbilda skyttar, jobba som militärpolis eller stå vid gränskontroll, samtidigt som de i mångt och mycket bara är barn.
Andarnas hus av den chilensk-amerikanska författaren Isabel Allende är något av en modern klassiker och har kanske redan lästs av de flesta av mina läsare. Om någon har missat den så kan jag verkligen rekommendera denna fantastiska släktkrönika, som mellan raderna också berättar Chiles blodiga moderna historia.
Andarnas hus av Isabel Allende
Orhan Pamuk är en nobelprisbelönad författare som i flera av sina mångbottnade romaner skickligt berättar om Turkiet. Jag vet just ingen förutom Pamuk som göra Turkiets moderna historia så begripligt. Turkiet, detta land som står med ena benet i väst och det andra i öst. Men böckerna handlar om mer än så. Min favorit är Oskuldens museum. För mig är det en förlåtande bok om att få vara den man är, att få vara lycklig, hur tokig man än råkar vara i huvudet.
Oskuldens museum av Orhan Pamuk
Chimamanda Ngozi Adichie är min och många andras älsklingsförfattare. Visst får hon nobelpriset så småningom?! Jag tycker i alla fall att denna amerikansk-nigerianska författare skulle vara väl värd ett sådant pris. I en serie böcker har hon skrivit om Nigeria under olika tidsepoker och varenda en av böckerna är fantasitsk. I En halv gul sol skildrar hon inbördeskriget (Biafrakriget), i Lila hibiskus berättas om hur kolonisatörerna har splittrat landet, men den kanske mest brännande boken tycker jag är Americanah, som utspelar sig i nutid och kretsar kring människor som lämnat Nigeria – och de som stannar kvar. Det är en av de mest drabbande böcker jag har läst om rasism.
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Haruki Murakamiskriver böcker med en alldeles speciell magi. Jag vet inte om det är någonting som sker i översättningen eller om han helt enkelt skriver som han gör, om det kanske är något japanskt, men han har en stil som jag verkligen tycker om, ett slags stillsamt och avskalat berättande där det inte sparas på detaljer, utan att det för den sakens skull kännas tjatigt eller långt. Murakami har också alldeles speciella världar där det alltid finns ett visst mått av övernaturligt, fast kanske allra mest tycker jag om Norwegian wood, som är en av få berättelser där det egentligen inte dyker upp något magiskt. Men fin är den, berättelsen om Toru och hur han slits mellan två kvinnor – den psykiskt sköra Naoko och den livfulla Midori.
Norwegian wood av Haruki Murakami
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
