Idag är det onsdag! Men det är också Alla hjärtans dag, så vad kunde passa bättre än att jag listar de bästa kärleksromanerna jag har läst det senaste året? Här kommer de (obs: inte nödvändigtvis lycklig kärlek; det finns ju så få bra böcker om lycklig kärlek…):
I februari förra året läste jag Hustrun av Meg Wolitzer i min bokcirkel. Boken börjar med att en uppburen kulturman och hans hustru är på väg till en prisutdelning för ett prestigefyllt litteraturpris. Och hustrun inser med ens att deras relation är över. Boken har etsat sig fast i minnet på något sätt. Det är en lågmäld bok, men ändå så arg, sådär arg som man garanterat blir av att leva ett helt liv i skymundan.
I april (efter att ha levt med den här tegelstenen i flera månader!) läste jag ut Middlesex, av Jeffrey Eugenides, som är en underbar släktkrönika där läsaren får följa tre generationer i den grekisk-amerikanska familjen Stephanides. Självklart innehåller berättelsen ett visst mått kärlek, även om den också behandlar många andra ämnen. Den mest påtagliga kärleksstoryn är egentligen den del av boken jag hade svårast för, men låt gå. Den handlar alltså om något så tabubelagt om ett syskonpar som blir kära i varandra. Hjälp!
I juli läste jag en bok som också innehåller tabubelagd kärlek (om än i light-version jämfört med Middlesex då!). Då läste jag nämligen Bara du finns, av Jenny Holmberg, som handlar om läraren Anna, som inleder en relation med en av sina elever. Det är en spretig bok som även behandlar en hel del andra ämnen, men just kärleken mellan Anna & Nike, som eleven heter, är något som har fastnat i minnet. Jag kan inte komma på någon annan bok som berättar om kärleken mellan en vuxen kvinna och en knappt mycket mer än byxmyndig kille. Det kändes… uppfriskande?!
I augusti läste jag Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. Det är en bok där huvudpersonen aldrig är vare sig här eller nu: hela livet är ett enda scrollande i olika flöden och bland olika potentiella dejter på Tinder. Huvudpersonens liv känns helt tomt, faktiskt. Sedan blir hon förälskad i en kursare och de blir ihop. Och i samma stund är även den relationen lika ointressant och tom som allt annat i livet. Man vill bara skaka om huvudpersonen och säga åt henne att skärpa till sig. Det är kanske fel att kalla den här boken för kärleksroman, men det är i alla fall en intressant bok om psykisk ohälsa i en tid när flöden och appar lät blir distraktioner som suddar ut det som är viktigt på riktigt, relationer t.ex…
Har du läst någon fin/bra/intressant bok om kärlek på sistone? 🙂
Poesi är speciellt för mig. Å ena sidan älskar jag korta, koncentrerade texter och då är poesin verkligen det yttersta på skalan, men å andra sidan flyger det mesta flera meter över huvudet på mig. Idag tänkte jag i alla fall tipsa om den sortens poesi som faktiskt fungerar för mig och som jag också tror kan vara en bra ingång för andra till att läsa mer i det här korta och lite mer krävande formatet.
Vardagsnära poesi
Vad jag har svårt för är när poesi blir för svårgreppbar och komplicerad. Om det är meningen att man som läsare och tolka symbolik så har jag svårt att fastna. Om dikterna däremot rör sig kring igenkännbara teman och känslor så tycker jag att texterna blir lättare att ta till sig. Det allra bästa är poesi som är lättillgänglig och berörande utan att för den sakens skull vara banal.
Min favorit i den här kategorin är Bodil Malmsten. Hon skriver fint och vardagsnära och med en alldeles egen stil där varje ord känns exakt utvalt och där det strösslas generöst med samtidsreferenser som ger dikterna liv. Malmsten hann författa 8 diktsamlingar och många fristående dikter innan hon tragiskt gick bort 2016. Vill man njuta av allihop så finns de samlade i en underbar samlingsutgåva. Vill man prova på någon enstaka diktsamling så rekommenderar jag särskilt den som kom att bli hennes sista: Det här är hjärtat, där Malmsten skriver innerligt och berörande om att förlora en närstående. Vill man gå lite längre bak i Malmstens bibliografi så tycker jag att Paddan och branden är en fin ingång. Den utgår från Malmstens egen uppväxt och behandlar bland annat erfarenheten av att växa upp i fosterhem och att känna utanförskap.
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanenär en dikt som rör sig mot romanformatet. Visst är Århundradets kärlekssaga poesi, men det finns ett flöde som är enkelt att hänga med i och som gör att man ibland nästan glömmer bort att man läser en diktsamling. I boken skriver Tikkanen om äktenskapet med konstnären och författaren Henrik Tikkanen och hur svårt det är att leva jämställt och att själv få tid till att skapa. Jag tror att många kan relatera (trots att boken har några år på nacken). Det märks också att boken är skriven precis där och då – känslorna spränger fram mellan raderna.
Till den här gruppen av poesi slänger jag gärna in Stop pretending av Sonya Sones. Jag tror inte att den finns utgiven på svenska och författaren är inget stort namn här i Sverige heller, men det är en bok som jag köpte av en slump när jag var i tonåren och som jag verkligen blev berörd av. Jag köpte boken när jag var i London och tanken var att köpa en ungdomsbok för att öva på att läsa engelska böcker. Först när jag kom hem så insåg jag att jag hade köpt poesi. Det kändes minns sagt som att jag hade tagit mig vatten över huvudet, men vad fel jag hade! Boken handlar om en vad som händer när en storasyster blir psykiskt sjuk. Det passade väldigt bra att boken är skriven i det här formatet för det är väldigt lätt att känna allt som finns mellan raderna i den här fina berättelsen.
Smaka på formen
Poesi är inte bara text – ibland kan formen spela väldigt stor roll. Det kan vara lekfulla indrag, som ger texten lite extra liv, eller illustrationer som sätter stämningen. Eller så är det effektiva överstrykningar, som i Athena FarrokhzadsVitsvit. Diktsamlingen kretsar kring migration och allt som måste överges av den som flyr. Hela dikten består av citat från familjemedlemmar till berättarjaget och texten, som spränger fram genom de mörka maskningarna förstärker känslan av att överhöra något privat. Jag tycker helt klart att en genomtänkt formgivning kan förhöja poesi och göra den mer tillgänglig.
Ut i naturen
Poesi som ”utspelar sig” i naturen är tacksamt. Vare sig vi är friluftsmänniskor eller ej så tror jag att de flesta på ett eller annat sätt kan relatera till naturen. Naturen är som en kraft vi alla kan gå tillbaka till och det gör också att poesin om naturen blir mer tillgänglig och att kraften i den kommer fram.
Helt nyligen läste jag Eva-Stina ByggmästarsNaturbarn, som verkligen fick mig att längta ut i naturen. Sedan har vi naturligtvis vår stolthet, nobelpristagaren Tomas Tranströmer, vars dikter ofta ligger när naturen och landskapet. Flera av hans diktsamlingar innehåller dessutom prosadikter, där poesin närmar sig prosan, vilket också kan göra texterna mer lättillgängliga (läs t.ex. Sanningsbarriären eller Det vilda torget).
Läs en antologi
Antologier är ett bekvämt sätt att konsumera poesi. Någon annan har förhoppningsvis gjort ett intressant och bra urval och det är bara att läsa & njuta. Många med mig läste säkert Kärlek och uppror i tonåren – en klassisk samling med hundratals dikter om kärlek. Fint! Det borde ges ut fler antologier på olika teman. Har du något tips så tar jag tacksamt emot faktiskt! 🙂
Läs med öronen och plocka upp rytmen
I poesi finns det ofta en rytm eller ”melodi” som är en del av berättelsen. Jag tycker själv att det kan vara förvirrande med poesi eftersom det liksom inte är meningen att man ska plöja igenom dikter som vilken text som helst. Läsningen behöver inte bara ske med eftertanke utan det förhöjer också om man lägger betoningen på ”rätt” ställen. Just därför passar poesi alldeles särskilt bra i ljudboksformat! Då kan man bara svepas med och låta uppläsaren göra jobbet. Jag brukar lyssna på Dagens dikt i P1(finns som podd!) och allra helst med Stina Ekblad som uppläsare. Dikter jag aldrig hade ”förstått” själv har jag njutit av i uppläsning.
Det var inte länge sedan jag postade ett långt inlägg med årets filmatiserade böcker, men den behövde snabbt påfyllning, inser jag. Framför allt har jag missat att Fredrik Backmans feelgoodroman, Britt-Marie var här, får biopremiär till jul. Det brukar alltid komma någon lämplig familjefilm till jul (eller med premiär på juldagen), som man kan gå tillsammans och se på bio i mellandagarna om man vill och kan prioritera sådant. Årets ”juldagsfilm” ser ut att bli Britt-Marie var här. Filmen har inte börjat spelas in ännu, men enligt DN planeras premiären redan till december i år. Regisserar gör Tuva Novotny och det är Pernilla August som kommer att spela Britt-Marie.
För några år sedan var det en annan filmatiserad Fredrik Backman-bok, En man som heter Ove, som fick folk att vallfärda till biograferna (den är en av de mest sedda svenska filmerna i historien!). Det återstår att se om Britt-Marie gör samma succé som den godhjärtade surgubben Ove, men jag hoppas på det! För visst vore det väl roligt om en tant-film skulle gå hem på samma sätt som Ove-filmen?!
Jag älskar för övrigt Fredrik Backmans böcker och jag lyssnar faktiskt just nu på en av hans senaste, Vi mot er. Jag är helt fast i den och vill inte att den tar slut! Just Britt-Marie var här har jag dock inte läst, men det borde jag göra, såklart.
Oj, det är redan februari! Januari har gått så fort att jag har svårt att komma ihåg vad jag har gjort. Haha. Men jag har fyllt år, såklart, och det har firats i sedvanlig ordning med tårtkalas. 🙂 I övrigt utmärker sig månaden med att jag inte har gjort många av de saker som jag annars brukar ägna mig åt. På grund av kylan har jag t.ex. inte sprungit speciellt mycket. På grund av oklar anledning har jag just inte sett några föreställningar, några utställningar eller någon biofilm. Jag har förvisso sett Three Billboards Outside Ebbot, Missouri, som var väldigt fin, men det är nog den enda film jag har lyckats pricka in på hela månaden. Jag har heller inte dansat mer än någon enstaka gång, för av oklar anledning är dansterminen förvånansvärt sen i år, så det har helt enkelt inte funnits så många lektioner att gå på. Jag tror och hoppas att februari blir en mer vanlig månad. Det där lät lite trist kanske, men jag menar det. Haha.
Kanske kan man ana att jag har haft tid att läsa ut extra många böcker under januari, när jag nu inte har gjort så mycket annat? 😉 Ja, på sätt och vis har jag rivstartat läsningen i år, men jag hade också väldigt många påbörjade böcker, så det har nog blivit lite ”ketchup”-effekten. Jag tänkte fortsätta med det här lästempot i februari. Jag ska först och främst läsa ut nästa bokcirkelbok: Hemsökelsen av Shirley Jackson. Det är en skräckroman, så det är en ovan genre för mig, men det är det som är charmen med bokcirklar: att man får vidga vyerna lite. Sedan får vi se vilka böcker det blir efter den! 🙂
Jag brukar varje månad tipsa om kommande böcker och litteraturhändelser, men i februari verkar det som att ni lugnt kan göra som jag och läsa gamla biblioteksböcker istället för det nyaste nya. I februari kommer det nämligen inte ut någonting spännande över huvud taget. 😉 Inte vad jag känner till i alla fall! 🙂 Den som bor i Umeå har däremot minst tre anledningar att gå till Bokcafé Pilgatan. Både Elsie Johansson (7/2), Mikael Niemi (14/2) och Martina Haag (28/2) gästar under månaden. Jag kommer helt klart att försöka komma iväg den 28:e i alla fall. 🙂
Är novellen äntligen inne? Jag vet inte! Men jag har fått en känsla av att den har varit väldigt ute, trots att formatet har fått en del uppmärksamhet på senare år, t.ex. genom nobelpriset till Alice Munro (som alltså är en novellförfattare). Jag baserar det här på att novellen sällan syns till bland nomineringarna till tjusigare litteraturpriset (förutom ovan nämnda Munro då) eller recenseras på kultursidorna eller pratas om över huvud taget. I förlagens utgivningar har novellen en nästan lika undanskymd plats som poesin.
Sedan finns det novellvurmare som förlaget Novellix, som sedan sju år tillbaka ger ut små ”pixi-böcker” för vuxna och tjusiga presentaskar med noveller. Deras noveller brukar komma ut fyra i taget och är oftast samlade kring ett tema. Att Novellix har överlevt så länge är ett slags bevis på att novellen trots allt har en plats och är efterfrågad – och varför skulle det inte vara så? Jag älskar korta och tighta berättelser och novellerna (liksom poesin) drar det till sin spets. ”Vem som helst” kan skriva långa, pladdriga texter, men novellen kräver sin författare. I novellen är det i någon mening inbyggt i formatet att där finns kvalitet och det kommer aldrig bli omodernt. Det känns fint att vi är en del läsare som uppskattar noveller och att vi tydligen är tillräckligt många för att det ska gå att driva ett förlag som bara ger ut noveller.
Nu kan Novellix hur som helst tänkas få en viss konkurrens framöver, i och med att Bonnier har hoppat på tåget och ska börja ge ut digitala kortromaner. Satsningen går ut på att det ska komma ut nyskrivna kortromaner och noveller på olika teman (först ut är Anna Jansson, Malin Persson Giolito och Jonas Bonnier med varsin historia om terrorism). Jag läste om det här i DN, där Lotta Olsson har skrivit om nysatsningen och drar parallellen till Novellix . Och visst låter det lika på pappret, men jag vet inte om Bonnier Bookery blir någon egentlig konkurrent till Novellix. Bonniers satsning handlar nog om något helt annat: trenden att ge ut kort och ljudboksanpassat/appanpassat material som går direkt till deras egna appar och kanaler. På ett sätt ser jag det som raka motsatsen till novellen: dussinproduktioner att lyssna på i bakgrunden, snarare än kvalitetsromaner att läsa med eftertanke. Nu låter jag väl som en snobb. 🙂 En fördomsfull snobb, förmodligen! Men vi får väl se. 🙂
Det korta formatet är säkerligen här för att stanna, hur som helst. Det ligger mycket pengar i bokappsbranschen och med korta, lättillgängliga berättelser, som kanske inte tar så mycket tid i anspråk och som därför går att konsumera fortare, så kan man också knyta till sig kunder som vill ha mer, mer, mer och därför är beredda att betala för prenumerationstjänster. Storytel har sysslat med det här länge och har t.ex. Storytel brief – sammanfattade versioner av populära böcker. Den som inte orkar lyssna på exempelvis hela bestsellern Omgiven av idioter (9 h lyssning) kan därmed få en 30 minuters komprimerad version.
Jag hör inte till målgruppen för Storytel brief, förstår jag, och Storytel brief känns också som en ytterlighet på skalan. Var Bonnier Bookerys nya kortromanssatsning hamnar vet jag inte. Själv tänker jag i alla fall fortsätta att läsa noveller, från olika författare och förlag, och inte göra det för att jag vill bli klar så snabbt som möjligt, utan för att jag helt enkelt uppskattar novellen och har gjort det sedan jag läste Hjalmar SöderbergsHistorietter i gymnasiet – för att det i de korta berättelserna kan rymmas de största känslorna.
Nu vill jag för sakens skull säga att jag inte är sponsrad eller samarbetar med Novellix på något sätt, men när jag ändå babblar om dem så kan jag tipsa om att de har en pågående bokrea för den som är sugen på att köpa noveller till rabatterat pris.
Läser du noveller?Lockas du av berättelser som går att läsa/lyssna ut snabbt?
Jag har skrivit några inlägg där jag har listat vilka av vårens böcker som jag ser fram emot lite extra (del I, del II), men det är lätt att missa en och annan intressant titel. Bland annat har jag helt missat hela utgivningen från förlaget Polaris. Det kanske inte är så konstigt i sig, för jag brukar främst kolla kataloger från de större förlagen och Polaris får väl ses som en ny uppstickare här i Sverige. Polaris är ett dotterförlag till danska JP Politikens och de började ge ut böcker i Sverige för ganska precis ett år sedan, så de är ju verkligen färska. De har tydligen tänkt rivstarta på riktigt 2018, för nu har de knutit till sig en av Sveriges creddigaste författare, Lena Andersson. I maj kommer två Lena Andersson-böcker ut på Polaris. Dels ger de ut Verkligheten och resten, som är en samling av Anderssons kolumner från DN. Dels ger de ut romanen Sveas son – en berättelse om folkhemmet.
Jag kan säga direkt att jag inte kommer att läsa Verkligheten och resten. Jag älskade Anderssons böcker om Ester (Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar) och tyckte väldigt mycket om Allvarligt talat, men hennes kolumner sorterar jag in under avdelningen ”helt obegripligt”. När jag har sett Lena Anderssons namn och bild på ledarsidan i DN så har jag många gånger blivit nyfiken och läst hennes kolumn, men allt som oftast har jag inte fått med mig ett dugg. Hahaha. Ibland har jag läst hennes kolumn flera gånger och försökt att förstå vad hon menar, vad som är hennes vinkel, hennes åsikt, vad texten ens handlar om, men nej, det har förlorats längs vägen… Så nej, jag vill inte läsa en hel samling med det där… Sveas son däremot! Den vill jag veta mer om! Tyvärr är det väldigt sparsamt med information om böckerna på förlagets hemsida, men tids nog får vi väl veta mer. Bara faktumet att Lena Andersson snart är aktuell med en ny roman räcker i alla fall för att göra mig nyfiken!
Nu har det gått ganska precis ett år sedan Donald Trump installerades som president. Jag orkar inte med att en person som både är sexist, rasist och som inte tycker att vetenskap är något att ha, ska finnas i närheten av en kärnvapenknapp. Herregud! För mig är det obegripligt att denne clown kunde bli vald till president, men det är kanske inte upp till mig att ha en massa åsikter. Trump är folkvald och som svensk kan man avsky honom, och allt han står för, hur mycket som helst, men det är som det är. Det enda som finns att hoppas på är att det dyker upp någon rimligare kandidat till nästa val och att folk röstar på henom (helst en hon 🙂 ).
Det ryktas om att Trump aldrig har läst en bok. Det är förmodligen inte sant, men vi kan nog dra slutsatsen att han inte är en stor läsare. Spelar det någon roll? Ja, jag tycker faktiskt att ledare bör vara bildade och i bildning ingår litteratur. Om en vanlig svensson väljer att t.ex. se på tv-serier eller spela tv-spel istället för att läsa böcker så ser jag inga problem med det, men det blir något annat när personer med makt saknar bildning. Som entusiastisk läsare så är jag kanske lite partiskt, men jag har svårt att se något effektivare medel än böcker för att vidga vyerna och skapa förståelse för andra. Och självklart bör en ledare ha förståelse kring den komplexa värld vi lever i och olika livssituationer som folk lever i. Att verkligen träffa andra, lära känna andra, ta sig tid att förstå andra, skulle såklart vara ännu effektivare än att läsa en bok, men ändå. Det ger verkligen mycket att läsa. Dessutom kommer inte läsförståelse av sig självt. Jag hoppas ju att den som har många rapporter och underlag att sätta sig in i också är skicklig på att göra detta. Med tanke på Trumps ”flexibla” förhållande till fakta så finns det inte så mycket som talar för att han är skicklig ens på denna typ av läsning. Eller så är han skicklig, men rent dum i huvudet vad gäller det han gör med den kunskap som han tillgodogör sig.
Det finns någonting tragiskt med en president som inte direkt framstår som kultiverad. En bästsäljare som Trump kanske trots allt har läst, av ren nyfikenhet om inte annat, är dock Trumpbiografin Fire and Fury, där Trump inte direkt framställs i god dager. Boken, som är skriven av Michael Wolff, har fått en hel del kritik och anses inte direkt vara bra skriven. Ändå säljer den såklart som smör. I boken står det tydligen att läsa att Trump inte kan konstitutionen och att det är han själv som står bakom många av de uppseendeväckande läckor som har skett från Vita huset. En hel del kan man nog ta med en nypa salt, men den här skvallerboken lockade ändå så många läsare att den första upplagan (på flera hundratusen exemplar!) sålde slut mer eller mindre direkt.
I Sverige har förlag varit mer avvaktande med att ge ut boken, bl.a. för att en översättning naturligtvis tar ett tag att ge ut och då har många potentiella läsare redan läst den engelska utgåvan. Jag läste dock hos Boktugg att Modernista till sist har nappat och kommer att ge ut Fire and Fury på svenska. Får se om den blir en försäljningssuccé även i Sverige.
En författare gör förmodligen rätt i att gräva där den står; Ska man skriva en bok är det enklast att beskriva sådant man faktiskt känner till. Så det är kanske inte så konstigt att det faktiskt finns en hel del böcker där huvudpersonen är en författare. Idag listar jag några favoriter där skrivande och författarskap är en stor del av handlingen.
Den kanske roligaste är Grand final i skojarbranschen, där Kerstin Ekman faktiskt driver en hel del med sig själv… Boken handlar om den respekterade författaren och akademiledamoten Lillemor Troj och hennes väninna, Babba, som i själva verket är den som i hemlighet har skrivit alla Lillemors romaner. Lillemor är bara ansiktet utåt. Hon trivs bra i fina salonger och att åka runt på signeringar och uppläsningar, men vad gäller hennes böcker så har hon bara stått för korrläsningarna. Men så skickar Babba in ett manuskript i sitt eget namn (till det konkurrerande förlaget Rabben & Sjabben…) och plötsligt är fasaden på väg att rämna. Är man en kulturtant så tycker man förmodligen att den här boken är kanonrolig. Jag tyckte det i alla fall… 🙂
I Hustrun av Meg Wolitzer är den framgångsrike författaren en man, en mycket självupptagen och uppblåst sådan faktiskt. Bokens huvudperson är hans fru, som har levt hela livet i skymundan och i skuggan av denna ”kulturman”. Nu sitter de på ett plan, på väg till en prisutdelning för ett mycket prestigefyllt pris, och hustrun förstår med ens att deras gemensamma liv är över. Det är en vasst skriven och väldigt engagerande berättelse om hemmafruliv och ett förhållandes förfall.
I Elena Ferrantes omåttlig omtyckta Neapelkvartetten får läsaren följa väninnorna Lila och Elena genom deras uppväxt i ruffiga Neapel och genom livet med dess upp och nedgångar. De båda kvinnorna bildar familj och separerar, flyttar från Neapel och flyttar tillbaka. De är båda duktiga i skolan när de är små, men livet kommer ändå att ta helt olika riktningar för dem. Lila gifter sig med maffiabossens son. Elena pluggar vidare – och blir författare! I boken blir utbildningen på många sätt en biljett bort från det hon kom från, vilket inte är odelat enkelt. Elenas författarskap är kanske inte det mest centrala i den här serien, men det är ett av många intressanta lager i en briljant berättelse.
Den andra kvinnan av Therese Bohman handlar inte om en etablerad författare, men jag misstänker att en och annan författare kan känna igen sig i delar av det Bohman skildrar i den här romanen. Här är huvudpersonen en ung kvinna som, iklädd oformliga och osexiga kläder, jobbar i disken på sjukhusets lunchmatsal. Hennes vänner pluggar och är på väg in i förutsägbara, medelklassiga liv. Själv drömmer hon om något helt annat: att skriva. Det här är en av mina favoritböcker. Den är faktiskt bland det bästa jag har läst om klass och om att vara i den där spännande situationen i livet då man ännu inte har bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Det är en livssituation som inte sällan kräver en försoning med det liv som blev som det blev, samtidigt som man måste försöka vara sann mot sina drömmar. Bohman skriver så himla fint om detta.
Men den allra bästa ”författarboken”, alla kategorier, måste vara Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Boken kretsar kring Samuel, som har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, och om en författare, som försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet och försöker att få en bild av vem han var. Hans närstående har dock helt opålitliga minnen, men sakta börjar det ändå klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare. Det är en helt fantastisk bok, där ett centralt tema är rasism och situationen för papperslösa, men där det också, bland många andra lager, finns en berättelse om en författares motiv och drivkraft och en författares behov av att skriva för att själv komma vidare i livet. Det är väldigt fint. Boken är bland de bästa jag läst.
Det är kul med böcker som utspelar sig på igenkännbara platser eller som speglar en livssituation som man själv har haft eller är mitt uppe i. Nu var det inte igår som jag tog examen, men under 00-talet hade jag fem väldigt intensiva år med studentliv. Det har slagit mig flera gånger att det inte finns så väldigt många böcker som skildrar just studentliv (bland annat har jag bloggat om det i ett inlägg om böcker som jag tycker att någon borde skriva). Helt tomt är det dock inte på romaner som delvis utspelar sig på universitetet. Idag tänkte jag tipsa om några favoriter i ”genren”.
Den allra bästa universitetsboken är i mitt tycke Aftonland, där Therese Bohman skriver både roligt och lite hjärtskärande om en professor som trasslar in sig i en romans med sin egen doktorand medan hon samtidigt har diverse självupptagna gubbar att hantera i institutionens korridorer. Det blir inte så mycket studentliv i den här boken, men den ger en intressant bild av lunken och intrigerna på ett universitet (även om det är tillspetsat och skrivet med en stor portion humor). Sedan är det också en helt bländande bok om ensamhet och kärlek. Och klass.
En (ännu) mer skruvad bok, men som på ett sätt delar tema med Aftonland i och med att den också handlar om en doktorand som trasslar till det för sig, är En enastående karriär av Martin Engberg. Boken inleds med att doktoranden Jonas blir underkänd under sin disputation och måste hitta nya vägar framåt. Det blir många livsomvälvande beslut som följer på varandra, men trots att boken innehåller stoff som skulle fungera i en riktig feelbadberättelse så är det mest en humoristisk och upplyftande bok. Och författaren skriver väldigt roligt om de navelskådande och stundom fantastiskt självupptagna seniora forskarna på institutionen.
Nu har jag tipsat om två böcker som egentligen handlar mer om forskare än om studenter. Det finns såklart en hel del böcker där någon av huvudpersonerna pluggar, men jag saknar verkligen böcker där studentlivet ges någon plats. I Just nu är jag här av Isabelle Ståhl är det i alla fall en student som är huvudperson, även om boken kanske egentligen främst handlar om helt andra saker. Boken kretsar kring Elise, som fördriver föreläsningar och livet i allmänhet med att svajpa hit och dit i Tinderappen. Hon läser strökurser och jobbar extra varhelst hon kan få in en fot, men hon har ingen större plan för livet. På universitetet träffar hon i alla fall en kille som väcker hennes intresse. Intresset håller i sig ungefär precis så lång tid som det tar för dem att bli ihop och sedan är han han lika ointressant som allt annat och livet lika tomt som vanligt. Det är svårt att inte bli tokig på Elise när man läser den här boken, men det är förstås spännande att en bok kan väcka så mycket känslor och boken är också en vass skildring av vår tid.
Den kanske mest student:iga boken jag har läst är Annika Paldanius’ Jag vet allt det här, som följer ett starkt sammansvetsat tjejgäng som pluggar på läkarlinjen. Livet är som ett enda långt flöde av facktermer och fakta som ska pluggas in och livet rusar också på i ett enda flöde med tuffa träningspass, studentikosa fester och flirtande. Pressen är hög och det är mycket som ska hinnas med. Så blir en av dem sjuk, deprimerad, och trots all deras medicinkunskap så blir det plötsligt jättesvårt att veta hur situationen ska hanteras. Jag vet allt det här kändes som en något spretig roman, men den var verkligen speciell och har levt kvar i minnet. Språket och stilen är egen. Och ja, det är kanske den enda bok jag har läst där huvudpersonerna lever korridorsliv och gör studentikosa grejer.
Har du fler tips på universitetsböcker? Jag vill läsa fler! Studenttiden är en sådan spännande tid. Många står på tröskeln till vuxenlivet med alla möjligheter framför sig. Bara det är intressant! Sedan är det också en så skön tid, för den gör att folk från alla möjliga bakgrunder och med allt möjligt i bagaget plötsligt träffas på hyfsat lika villkor, på ett sätt man sällan gör sedan i livet. Plötsligt har alla, oavsett klass eller bakgrund, ungefär samma futtiga summor att leva på (de som lever på studiemedel d.v.s.) och det finns plötsligt en väldigt stor acceptans och en skön enkelhet som inte finns sedan i livet, där så mycket verkar handla om konsumtion och pengar och makt. Någon borde skriva mycket mer om det här! Och om studentliv! Studenttiden kan vara en enda lång härlig fest. Varför har ingen skrivit om det?
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.