Idag blir det en tillbakablick! Jag tänkta gräva djupt i arkivet och lyfta fram några böcker som jag läste och gillade för fem år sedan, det vill säga 2013. En kul sak med att blicka tillbaka är att upptäcka vilka böcker som jag har glömt och vilka som jag kommer ihåg. En del böcker, som jag gav höga betyg när det begav sig, har faktiskt bleknat en del med tiden, medan andra böcker har växt. Här kommer alltså fem favoriter som fortfarande finns tydligt i minnet.
Utrensning av Sofi Oksanenär en mästerligt berättad roman om det sovjetockuperade Estland, speglad i en berättelse om ett (nutida) offer för trafficking. Jag läste den i min bokcirkel och det var inte alla som uppskattade boken, men jag älskade den. Mycket i boken är skrivet mellan raderna, men den är så effektivt berättad och så starkt skriven att det är omöjligt att inte bli berörd. Det finns scener som är så starka att jag än idag minns dem glasklart, inte för att Oksanen valde att skriva ut exakt vad som hände, utan för att stämningen hon formulerade mellan raderna blev så stark att jag aldrig upplevt något liknande. En fantastisk bok! Oksanen borde belönas med Nobelpriset, tids nog, om hon fortsätter såhär.
Utrensning av Sofi Oksanen
Prins Charles känsla av Liv Strömquist är ett av Strömquists vassaste och roligaste seriealbum. Det är inte alltid jag håller med henne eller köper hennes resonemang, men det fina med Strömquist är att hon alltid väcker nya tankar. Strömquist samlar aldrig billiga poänger eller tar ställning i uttjatade frågor, utan hittar alltid sina egna vinklar. I Prins Charles känsla går hon till botten med kärlek och frågar sig hur sunt det är med parrelationen så som den ser ut i vår kultur.
Prins Charles känsla av Liv Strömquist
Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu är en briljant skildring av att vara 18 – 19 år och på väg ut i vuxenlivet, men också en upplysande bok om hur speciell den tiden kan vara för den som lever i Israel och därför måste göra obligatorisk militärtjänstgöring vid just den omvälvande tiden i livet. Berättelsen följer tre barndomskompisar som får olika uppdrag under sin militärtjänstgöring – och som alla på ett eller annat sätt skakas av (eller blir helt traumatiserade av) det de får uppleva.
Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri är, med sina drygt 100 sidor, ingen lång roman, men innehållet är desto större. Khemiri är en av alla de som upprördes av ”reva”-projektet, projektet som syftade till att verkställa fler utvisningar och som bland annat ledde till att polisen under en period aktivt försökte leta upp papperslösa genom att t.ex. kräva ID-kontroller i tunnelbanan. Många kände sig misstänkliggjorda genom sin hudfärg. Khemiri kokade ner hela den känslan och den rasism han observerade i den här fantastiska och berörande boken. En brännande bok!
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Att läsa Änkans bok av Joyce Carol Oates kändes som att ha ett förtroligt samtal med en vän. I den autofiktiva romanen skildrar Oates tiden när hon blev änka efter att plötsligt ha förlorat sin make sedan 47 år tillbaka. Sorgen efter den oerhörda förlusten är så närvarande och tydlig att det nästan känns för intimt att läsa berättelsen. En fantastisk bok!
Änkans bok av Joyce Carol Oates
2013 alltså, ett år med många riktigt starka läsupplevelser!
I torsdags råkade jag ut för en tråkig grej. Min blogg blev nämligen hackad (av en bot, antar jag). Genom en sårbarhet i ett plug-in så gick det att aktivera möjligheten att skapa nya användare på min blogg och att ge dem administratörsrättigheter. Därmed hade hela bloggen kunnat bli raderad, men det var inte det som det här handlade om. Jag vet egentligen inte vad hackerattacken egentligen handlade om, men förmodligen fiskar någon efter ingångar till andra ställen eller ställen varifrån de kan spamma och sprida en massa skit. Otroligt ledsamt var det, hur som helst. Tack och lov så har jag ett jättebra webbhotell med riktigt vass support, så stort tack till Manufrog som direkt (på kvällstid!) började kolla på detta. Allting visade sig vara i sin ordning och jag har täppt till en del säkerhetsluckor.
Ni ska veta att jag 1) på sätt och vis jobbar i säkerhetsbranschen, hahahhahahaha (obs, ej med frågor som rör säkerhet på nätet) och 2) faktiskt försöker att tänka till när det gäller säkerhet på nätet. Men det är SÅ lätt att ändå bli utsatt. Jag skriver det här inlägget för att påminna om några grejer som åtminstone jag själv brukar försöka tänka på.
Uppdatera! Se alltid till att ha senaste versionen av operativsystem, appar, programvaror och andra installationer och är någonting gammalt kan man rent av överväga en av-installation. Det finns sårbarheter på de flesta ställen och det är mer eller mindre en tidsfråga innan en hackare utnyttjar dem. Har du en blogg är det en jättebra idé att inte ha en massa gamla teman och plug-ins installerade.
Tänk till kring lösenord. Ha absolut inte lätta lösenord, i stil med ”password” eller ”abc123”, och ha inte samma lösenord på flera ställen. Går det att logga in med bank-ID eller att aktivera tvåfaktorsautentisering – gör det! Det gör det betydligt svårare för hackare att komma in.
Säkerhetskopiera. Har du en blogg, se till att ha ett seriöst webbhotell som tar regelbundna säkerhetskopior. Ta egna säkerhetskopior. Säkerhetskopiera dina bilder och dokument m.m. och förlita dig inte inte på att de finns kvar på nätet någonstans. En del tycker t.ex. att deras bilder finns ”säkerhetskopierade” på typ Facebook, men då ska man vara medveten om att de finns där i lågupplösta format… Ta kontroll över dina filer istället. Tar du backup på en extern disk, se till att den inte är inkopplad till datorn i onödan. Nu och då sker det attacker där alla filer på datorn blir krypterade, så kallad ransomware eller utpressningsvirus, och om du blir drabbad och har backup-disken inkopplad innebär det att även innehållet på din backup-disk i så fall blir förstörd.
Dela inte med dig av mer än du måste. Det kanske är frestande att ha en massa inloggningar via Facebook eller att registrera sitt kontokort på en massa ställen där man brukar handla, men vid ett intrång kan skadorna bli onödigt stora. Minimera alla kopplingar och informationsdelning mellan olika tjänster; här kan det mycket väl finnas tråkiga bakdörrar och risk till situationer där man förlorar tillgången till inte bara ett konto utan en hel nyckelknippa med inloggningar.
Tänk dig för när någon ringer, messar eller mejlar. Spam, öppna dem inte ens! Tänk till innan du klickar på länkar, även om de verka komma från en vän. Det är inte alls säkert att det är den du tror. Svara inte när okända nummer ringer (kolla upp vem det är och ring upp, om det verkar viktigt). Råkar du ändå svara, lägg på ifall någon vill att du loggar in någonstans. Lite inte på någon som skickar mejl eller ringer och uppmanar dig att logga in eller att ge ifrån dig någon typ av viktig information. Använd ditt sunda förnuft. Låter något för bra för att vara sant så är det helt enkelt inte sant.
Snart är november här! Det är faktiskt en av mina favoritmånader, främst för att jag brukar tjuvstarta julmyset redan i november. Det där kan vara lite känsligt, har jag märkt… 😉 Men jag ser verkligen ingen poäng med att vänta med att plocka fram julpynt och julstjärnor. Det kan vara så mörkt och trist såhär sent på hösten att det helt enkelt behövs lite glögg och julljus för att lätta upp. Och för mig är julmyset ren glädje. 🙂
Jag tänker inleda november med att åka till Öregrund, där jag inte har varit sedan i somras. Jag brukar inte låta det gå så lång tid mellan gångerna, men det har kommit annat emellan den här hösten. I slutet av november ska jag på julfest med jobbet. I övrigt är månaden ett oskrivet blad, så jag får se vad som dyker upp, helt enkelt. 🙂 Något kulturellt vill jag nog försöka pricka in i alla fall. Nu i oktober har jag varit på både nycirkus (Fauna) och opera (La Traviata). Fina grejer båda två! I november kanske jag kan lyckas komma iväg till något av författarbesöken på Bokcafé Pilgatan. Både Elin Willows (21/11) och Malin Lindroth (28/11) är där och pratar om Inlandet respektive Nuckan – två av årets boksnackisar, så det finns goda anledningar att gå dit.
Oktober bjöd också på norrsken. 🙂
Oktober bjöd på en hel del bra läsning. Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood var nog den som berörde mig mest. I november vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska läsa, men jag har en massa gamla Radioföljetonger i mobilen och jag tror att det i november kanske blir dags att börja lyssna på Vänner emellan av Amos Oz. Det blir min första bekantskap med Oz. Någon som har läst?
På måndag, den 22/10 avslöjas vilka böcker som är nominerade till Augustpriset. Det är något jag brukar följa och jag tycker också att det är riktigt kul att spekulera i vilka titlar som kommer att presenteras. Jag är inte så bra på att läsa det senaste, men utifrån vad jag trots allt har hunnit plöja igenom och utifrån vad jag ser på kultursidorna i morgontidningen så vågar jag ändå gissa lite. Här kommer mina gissningar till vilka böcker som är nominerade i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
Sara Stridsbergs senaste roman, Kärlekens Antarktis, har lösa kopplingar till Catrine da Costa-fallet och handlar om en kvinna som blir styckmördad. I en värld där det kräks fram deckare med mördade och lemlästade kvinnor, så känns det intressant med en roman där kvinnan får komma till tals. Stridsberg har blivit nominerad fyra gånger förut och mycket talar för att det här blir hennes femte.
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
Nordisk fauna av Andrea Lundgren
Jag har försökt kolla bakåt och förstå om någon novellsamling någonsin har vunnit i kategorin Årets svenska skönlitterära bok och vad jag förstår så har det faktiskt inte hänt. Kanske blir 2018 novellsamlingens år. Om någon novellsamling blir nominerad så tror jag på Andrea Lundgrens hyllade Nordisk fauna, som innehåller sex noveller befolkade av djur: djur och människor, som längtar efter förvandling.
Nordisk fauna av Andrea Lundgren
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri är alla kritikers och kulturtanters (inklusive mig själv) älskling. 2012 råkade han ut för att förlaget glömde (!!) att nominera hans roman, Jag ringer mina bröder, men han fick revansch, så att säga, tre år senare, då han vann Augustpriset för boken Allt jag inte minns. Juryn och elektorerna bör nog bedöma varje verk utan att bry sig om författarens tidigare böcker, men det kanske är lite väl att tro att Khemiri blir nominerad i år igen… Jag vill ändå tro att han blir det. Pappaklausulen är faktiskt helt fantastisk! Och den är också en av höstens kanske mesta snackisar och en riktigt fin berättelse om familjeliv och de band som håller samman en familj.
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli är en riktigt tegelsten som väver ihop några (kvinnliga) livsöden under 1900-talet. Den har fått ett lite blandat mottagande, har jag sett, men samtidigt är det en bok som har lyfts och uppskattats av så många influencers och på så många olika håll att det ändå känns som att den har en sprängkraft som gör att den platsar i Augustprissammanhang. Jag tror på den!
Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
Jonas Gardell har hintat om att hans senaste roman, den autofiktiva Till minne av en villkorslös kärlek, är hans sista bok (!). Samtidigt inser jag att han aldrig (!?) har nominerats till Augustpriset. Jag vet inte om Till minne av en villkorslös kärlek är Gardells bästa bok (jag har själv inte läst den), men om inte annat kanske han kan få en nominering för lång och trogen tjänst. 😉 Han är faktiskt en författare som jag och många andra verkligen har följt under decennier.
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson är en dikt om två samiska familjer och en berättelse som skildrar modern samisk historia. Den fick fantastisk kritik när den kom och jag har velat läsa den sedan dess; 800 sidor diktverk och jag är genuint peppad på att läsa. Berättelsen känns enormt angelägen. Jag tror helt klart att många kan se att det här är ett verk som förtjänar en nominering.
Ædnan av Linnea Axelsson
Det var mina gissningar! Det kanske märks, men det är få litteraturpriser som engagerar mig på samma sätt som Augustpriset. Det finns en rad tjusiga, internationella priser och utmärkelser, men jag läser främst svensk skönlitteratur och de brukar inte göra så mycket väsen av sig i de sammanhangen. Bland de större svenska priserna finns uppstickare som Årets bok, men det är ett röstningsbaserat pris, som brukar närmast spegla bokhandelns försäljningslistor. Augustpriset, som är Svenska förläggarföreningens pris, tas fram genom juryarbete och elektorer, som till vardags jobbar som bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker och liknande. Det borgar för kvalitet. Priset brukar gå till precis den typen av böcker jag själv tycker om att läsa. Det är alltså med stor förväntan jag följer tillkännagivandet av de nominerade titlarna och sedan tittar på livesändningen av Augustgalan, där vinnarna presenteras.
Har du några gissningar eller favoritkandidater till Augustpriset? 🙂
Den här veckan är den vecka då den ena nobelpristagaren efter den andra tillkännages, men i år är det knäpptyst på torsdag. Ingen kommer att stiga ut genom dörren i Börssalen och tillkännage en ny pristagare. Självklart känns det vemodigt och tråkigt.
För något år sedan kände väl inte en vanlig människa till namnet på medlemmarna i Svenska Akademien, men plötsligt blev namn som Katarina Frostenson och Horace Engdahl löpsedelsstoff. Nu är Svenska Akademiens ledamöter välkända bland allmänheten, men inte för att de tillhör är en viktig institution som delar ut en mängd stipendier och priser, utan för att de utgör en solkig och pinsam grupp stofiler som skyddar en våldtäktsman och som är beredda att låta en månghundraårig kulturinstitution rasa samman för att skydda honom (och hans fru). Ja, vad ska man säga? Jag vet faktiskt inte!
Här kommer i alla fall ett litet inlägg om de kvinnliga nobelpristagare som jag har läst. 14 av de 114 författare som hittills har belönats med nobelpriset i litteratur är kvinnor. Under 10-, 50-, 70- och 80-talet belönades ingen kvinna. INGEN!
Lagerlöf har skrivit några av mina favoritböcker: Kejsarn av Portugallien, Jerusalem och många riktigt bra noveller, t.ex. Vägen mellan himmel och jord. Hon kan skriva om människor och deras kärlek, tro och rädslor på ett sätt som verkligen går rakt in i hjärtat. Och oftast håller hon sig fast förankrad i sina hemtrakter i Värmland, men med berättelser som når rakt ut i världen.
Undset är kanske mest känd för sina böcker om Kristin Lavransdotter. Och det är lätt att förstå. Böckerna handlar om Kristin Lavransdotter, som växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge och som sedan går sin egen väg i livet och väljer den stora kärleken framför den man som utsetts åt henne. Det är några av de finaste och mest opolerade böcker jag läst om kärlek och moderskap.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
1938: Pearl S. Buck
Har inte läst ännu.
1945: Gabriela Mistral
Har inte läst ännu.
1966: Nelly Sachs
Har inte läst ännu.
1991: Nadine Gordimer
Har inte läst ännu.
1993: Toni Morrison
Har inte läst ännu.
1996: Wislawa Szymborska
Har inte läst ännu, egentligen, men hon har skrivit en av de finaste dikter jag vet: Nära ögat. Den finns inlagd i slutet på tegelstenen Den osynliga bron av Julie Orringer, en fin bok om några judiska ungrares fruktansvärda tillvaro under Andra världskriget. Trots att jag verkligen berördes av och tyckte väldigt mycket om Orringers roman så läste jag sedan Szymborskas dikt och insåg att Szymborska lyckats komprimera ned ungefär samma berättelse och samma känsla i några rader. Så fruktansvärt skickligt!
Okej, här kommer skammen dårå, men jag har läst Lessings Den femte sanningen och jag tog mig knappt igenom. Den var så, så, så svår att hänga med i. Lessing har kanske skrivit annat, som är mer lättillgängligt, men Den femte sanningen flög fem meter över huvud på mig.
Av Müller har jag läst Hjärtdjur, som flög över huvudet på mig när jag läste den. Jag tror att jag skulle läsa den på ett annat sätt idag, men då nådde den inte fram. Kanske borde jag läsa om den. Förmodligen skulle jag i sådant fall bli berörd av berättelsen om människor som försöker att stå ut under förtrycket i det totalitärt styrda Rumänien.
Jag har läst så mycket Munro sedan 2013. Hon skriver noveller som ingen annan. Trots att berättelserna är komprimerade, så som de måste vara i novellformatet, så kan de ibland sväva ut och berätta överraskande ingående om vissa detaljer. Jag häpnar alltid över hur hon bygger upp, får läsaren att titta åt ett håll och sedan plötsligt vänder hela berättelsen. Hennes berättelser är ofta överraskande, i sin lågmäldhet. Jag tycker riktigt mycket om Munro! Jag tycker särskilt mycket om samlingen Brinnande livet.
Aleksijevitj! Jag saknar ord för att beskriva hur brännande och berörande hennes reportageböcker är. Jag känner inte till någon som inte har dragits med av Bön för Tjernobyl och lagt den ifrån sig med nya insikter och tankar. Aleksijevtij har läst mig så mycket om Sovjet, människor och lidande.
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Oktober är här! Den här månaden ser jag fram emot flera kulturella evenemang: jag ska både se operan La Traviata och nycirkusföreställningen Fauna. Det är faktiskt ungefär allt jag har inplanerat för månaden, men det tycker jag känns ganska bra ändå. Det är så mörkt och grått och trist i oktober att det känns rätt vettigt att ta det lite lugnt.
Förra månaden var lite mer intensiv. Den började deprimerande med att jag sprang Umemilen på min sämsta tid någonsin, men sedan blev det bättre. Samma dag som loppet såg vi föreställningen Metsä, som jag har nämnt tidigare på bloggen. Det är alltså en föreställning med och av två unga kvinnor om gör akrobatik. I skogen. Jag tycker absolut att du ska se föreställningen om du får chansen, för den var verkligen mäktig, speciell och feministisk på ett nytt och härligt sätt. Jag kände mig helt energifylld efteråt! En annan kulturell höjdpunkt var författaruppläsningen med Jonas Hassen Khemiri. Jag har följt hans författarskap sedan debuten 2003 och han är en av mina allra största favoritförfattare, så kändes det såklart väldigt kul att få lyssna till honom ”live”, så att säga. Jag satt absolut längst fram i salen och blev helt star strucked. Jag vet inte ens vad jag sa när jag fick boken signerad. 🙂
Här är han: Sveriges kanske bästa författare!
Jonas Hassen Khemiris senaste roman, Pappaklausulen, blev för övrigt septembers bästa läsning för min del. Jag brukar inte köpa böcker så ofta, särskilt inte helt nya sådana, men den här boken ville ja ha så fort som möjligt (helst igår!) och jag började läsa den direkt när den landade i brevlådan. Sådant här ska man kanske inte skämma ut sig genom att berätta, men jag var så ivrig att läsa Pappaklausulen att jag faktiskt kontaktade förlaget och frågade om jag kunde få ett recensionsexemplar. Jag blir kontaktad flera gånger i veckan av andra förlag som frågar om jag vill läsa deras böcker, så jag trodde att Albert Bonniers förlag kanske skulle skicka mig en bok om jag frågade snällt. Jag har ändå en hel del följare i mina kanaler och även om min blogg är pytteliten jämfört med ”riktiga” influencers så är den faktiskt en av Sveriges största privata bokbloggar. Men nej, de skickade ingen bok. Så där fick jag komma ner på jorden igen… 😉 Albert Bonniers förlag var förvisso generösa nog att erbjuda mig en e-bok, som i så fall skulle skickas några veckor senare (på utgivningsdagen) och den tackade jag såklart tacksamt ja till. Men den kom aldrig. Haha. Dissad! 😉 Jag vet egentligen inte varför jag bad om boken. Jag fick väl något slags storhetsvansinne och tänkte att en gratis bok är en billig kostnad för den marknadsföring den skulle kunna få i mina kanaler. Men det funkar väl inte riktigt så och det accepterar jag naturligtvis. Jag tyckte bara att det var så snopet och komiskt att bli dissad när jag för en gångs skull bad om en bok. I 99 fall av 100 tackar jag faktiskt nej till böcker som förlag och författare vill skicka till mig. Men slutet gott, allting gott, för jag köpte ju alltså boken och fick en riktigt bra läsupplevelse. Och signerad har den ju blivit, vilket känns kul. Nog för att jag gillar e-böcker, men de är svårsignerade, får man väl säga. 😉
I oktober blir det nog inga litteraturevenemang för min del. För andra umebor kan jag tipsa om att Håkan Nesser kommer till Bokcafé Pilgatan den 17/10. Jag hade gärna gått dit, för han är ju en suverän författare och han är dessutom väldigt härlig att lyssna på (många av hans böcker är författaruppläsningar – och de är riktigt bra!), men tyvärr är jag dubbelbokad den dagen.
Vad planerar jag att läsa i oktober då? Det blir säkert en blandad kompott, men en given bok är Margaret AtwoodsTjänarinnans berättelse, som alltså är boken bakom den omåttligt populära och omtalade tv-serien The Handmaid’s tale. Det är min tur att välja bokcirkelbok nu i oktober, och det lutar starkt åt att jag väljer Tjänarinnans berättelse, som jag faktiskt är väldigt sugen på att läsa. Hoppas att den är bra! Tjänarinnas berättelse är ju inte en speciellt ny bok (den kom ut första gången 1985), men i min bokhylla är den faktiskt ett relativt nytt tillskott, så det känns kul att ge sig i kast med den redan nu.
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Den som vill läsa något rykande färskt har för den delen en hel del att se fram emot i oktober. I oktober kommer t.ex. Mats Strandbergs senaste roman: Slutet, en preapokalyptisk unga vuxna-roman. Den tror jag kan vara riktigt läsvärd! Jag har fortfarande hans skräckromaner Färjan och Hemmet färskt i minnet… Jag vill heller inte missa Helena von Zweigbergks senaste, Totalskada. Hon skriver så bra om relationer, tycker jag!
Här om veckan var jag på bio och såg Unga Astrid, filmen som är baserad på Astrid Lindgrens liv innan hon blev en känd författare. Vi var nog många som blev berörda och som fängslades av Kristina Lindströms Astrid Lindgren-dokumentär som sändes i tre delar julen 2014 (den finns för övrigt på SVT Play just nu). När jag såg dokumentärserien blev det också första gången jag fick höra berättelsen om hur Lindgren som ung mor blev tvungen att lämna ifrån sig sin lille son, Lasse, till fosterföräldrar i Danmark. I Lindströms dokumentär blev den här traumatiska tiden i Lindgrens liv en nyckel som satte många av hennes verk i ett nytt ljus. Det var nog fler än jag som blev väldigt berörda av att lära känna den delen av Astrid Lindgren, så det är inte konstigt att någon har velat gå djupare och skapa en hel film om det. Unga Astrid fokuserar alltså på just den här tiden i Astrid Lindgrens liv. Vad jag har förstått har Unga Astrid, regisserad av Pernille Fischer Christensen, fått en del kritik, inte minst av Astrid Lindgrens dotter, Karin Nyman, för att den berättar om den här tiden som Astrid Lindgren själv inte gärna ville prata om. Att veta att filmen använder sig av en persons liv, och att den personen samtidigt var väldigt mån om att skydda just de här delarna ur sitt privatliv, gör såklart att filmupplevelsen grumlas något, men med det sagt så tycker jag att det verkligen är en fin och väldigt stark film.
Filmen, som alltså inte är en dokumentär, men som ligger nära verkliga händelser i Astrid Lindgrens liv, berättar om den unga Astrids liv i Vimmerby och hur allt ställs på ända när hon inleder en romans med lokaltidningens redaktör, en cirka 30 år äldre man som precis ligger i en komplicerad skilsmässa med sin fru. Astrid, i filmen spelad av fantastiska Alba August, är bara runt 16 år och är en slags praktikant på tidningen. När hon inleder en relation med sin chef blir hon också gravid och självklart blir det uppståndelse. Barnets far kan dömas för otukt och få ännu större problem med den skilsmässa han är mitt uppe i. Astrids föräldrar oroar sig stort för sin dotters framtid och vad alla ska tycka, särskilt oroliga blir de eftersom att de arrenderar sin mark från kyrkan. Astrid måste helt enkelt (enligt den tidens logik) lämna Vimmerby under graviditeten och hon hamnar då i Stockholm, där hon går en sekreterarutbildning. När förlossningen närmar sig åker hon till Danmark, eftersom att hon inte behöver uppge barnets fars namn där. Ung och ensam föder hon sin älskade lilla son, Lasse, som hon inte kan ta med sig hem, utan måste lämna hos en fostermor.
Det gör ont i hjärtat när man ser Astrid kämpa för att få hem sin son och hur hon krigar för att få tillvaron att få ihop och att hitta och utveckla sin mammaroll under de fåtal besök hon kan göra hos sin pojke. Det kan förmodligen vara nog så jobbigt att vara ensamstående idag, men filmens Astrid Lindgren hade dessutom mycket lite pengar att röra sig med, väldigt få skyddsnät runt omkring och hon var ju själv bara ett barn. Jag blev verkligen berörd.
Unga Astrid är en både sorglig och känslosam film, men samtidigt är den också en härlig film, full av liv. I filmen lyfts det fram en skämtsamt och spexig Astrid, som har svårt att sitta still och som varken håller igen när hon blir arg eller glad. Det är stora känslor och stor livskraft som lyser igenom hela tiden. Ibland blir det lite övertydligt, men det märks att regissören har velat hitta kopplingar till Lindgrens böcker och karaktärer. Filmens Astrid Lindgren är som en kraftfull Pippi Långstrump: stark, självständig, handlingskraftig. Ibland ger hon ifrån sig rena Ronja Rövardotter-skrik. Framför allt är hon en inspirerande och stark ung kvinna och det är jäkligt skönt att sitta och se en hel långfilm som fokuserar på just detta: en film om moderskap och mod.
En del har kritiserat att filmen handlar om Astrid Lindgren och moderskapet och inte om Astrid Lindgren och karriären. Jag är benägen att tycka att det är just detta som gör filmen så intressant. Alla vet redan vilken enastående författare Astrid Lindgren var och vilken fantastisk spridning hennes berättelser har fått. Filmen berättar något annat och kanske är det förminskade och synd att den gör det, men jag tycker verkligen att sådana här starka kvinno-berättelser behövs. Såhär kunde en kvinna liv se ut på 20-talet.
Det är komplicerat att Unga Astrid handlar om Astrid Lindgren, med tanke på att hon själv troligast aldrig hade accepterat att den här filmen hade gjorts, men ska man se filmen som det den är: en film inspirerad av Astrid Lindgren, så kan man kanske också det positiva i att ett stycke kvinnohistoria tack vare Lindgren får den här uppmärksamheten. Filmen hade förmodligen inte väckt samma intresse eller engagemang om den hade handlat om en helt fiktiv person, men nu får många svenskar chansen att se en riktigt fin och berörande film som berättar om kvinnliga erfarenheter som sällan fått utrymme på vita duken tidigare. Jag tycker i alla fall att det är en väldigt sevärd film.
Här om veckan var jag på bio och såg Gräns, Ali Abbasis filmatisering av John Ajvide Lindqvists novell/kortroman med samma namn. Berättelsen finns i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar, men har också kommit i nyutgåva i samband med att filmen har gått upp på bio. Filmen har fått ett enormt fint mottagande och vann tidigare i år priset Un certain regard på filmfestivalen i Cannes. Nu är Gräns aktuell som Sveriges Oscarsbidrag (den tävlar alltså om att bli nominerad i kategorin Bästa icke engelskspråkiga film). Fantastiska framgångar med andra ord!
Gräns av John Ajvide Lindqvist
Jag tycker helt klart att filmen är värd all uppmärksamhet och hyllningar. Det är en intressant och engagerande berättelse och filmatiseringen har verkligen lyckats ta med sig novellen till vita duken. Jag kan ju börja med att säga att jag tycker att Ajvide Lindquist är exceptionellt bra på att skildra ensamhet och utanförskap. När han sedan väver in detta i sina skräckberättelser så blir det verkligen rejält läskigt, berörande och träffande på samma gång. Det blir verkligen otäckt när det i botten finns rädslor och skräck som är rent allmänmänskliga. Det här är också något som går fram i filmatiseringen.
I Gräns är det tulltjänstemannen Tina som står i centrum. Hon har ett exceptionellt luktsinne med vilket hon kan lukta sig till skam och rädsla. Det hjälper henne också att identifiera alla som försöker passera gränsen med smuggelgods eller annat otillbörligt. Luktsinnet är inte det enda som gör Tina annorlunda, hon har också ett speciellt utseende och verkar på många sätt höra mer hemma i naturen än någon annanstans. Hemma har hon en urtrist karl, med vilken hon inte direkt känner någon gnista. Han sitter framför TV:n eller pysslar om sina ”muskelhundar” – hon går barfota ut i skogen. När hon plötsligt träffar Vore, en man som på många sätt liknar henne själv, förändras allt och hon kommer till insikt med varför hon aldrig har känt sig riktigt som alla andra och dessutom alltid har känt sig ful och annorlunda: både hon och Vore är troll. När de träffas så uppstår en stark passion och på många sätt är filmen faktiskt en ren kärleksfilm, fast på sitt väldigt annorlunda sätt. Det är både annorlunda och starkt och det är svårt att inte beröras när allt plötsligt verkar falla på plats för Tina. Hon hittar ett sammanhang där hon kan vara precis den hon är och där hon också kan vara åtrådd och älskad. Fast naturligtvis är det inte så enkelt och när Vores mörkare sidor dyker upp så ställs Tina inför svåra val.
Det finns många lager i den här filmen och den lämnade mig verkligen inte oberörd. Det känns så fånigt att beskriva en film om troll, men Gräns är verkligen fantastiskt fin och säger verkligen någonting allmänmänskligt om att vara annorlunda och vilket högt pris det kan komma att kosta att få höra till, ett pris som kanske faktiskt gör att utanförskapet blir ett bättre alternativ.
Både Eva Melander och Eevo Milonoff, som spelar huvudrollerna, gör helt otroliga rollprestationer och Göran Lindström, som har gjort masken förtjänar också ett särskilt omnämnande. Jag vet inte om jag någonsin har försökt föreställa mig ett troll, men Tina och Vore känns helt rätt. De är helt klart troll, samtidigt som de berättar en väldigt mänsklig historia, på sätt och vis.
Jag tyckte att filmen var riktigt, riktigt bra. Hade du tänt gå på bio någonting framöver är det här helt klart ett filmtips!
Jag lyssnar på en hel del ljudböcker i mobilen och sedan ett antal år tillbaka har jag främst lyssnat genom en ljudboksapp. Det finns många aktörer som erbjuder abonnemang på strömmade ljudböcker (och e-böcker). Jag har betat av BookBeat, Storytel, Nextory och Mofibo (som köptes upp av Storytel för något år sedan och lades ned). Jag har tyckt bra om allihop (även om de har lite varierande utbud) – apparna är lättanvända, snygga och inspirerande. Framför allt har jag uppskattat att alldeles purfärska och spännande böcker har funnits bara ett klick bort.
Krokas av Elin Olofsson i BookBeat-appen
Någonting som alltid har fascinerat mig är dock priset. Av en slump 😉 har samtliga jämförbara abonnemang kostat 169 kr/mån (helt nyligen sänkte dock BookBeat priset till 149 kr/mån). Det är egentligen mer än vad jag tycker är helt rimligt, med tanke på vad det kostar att t.ex. ha Spotify premium eller abonnemang för strömmade filmer & TV-serier. Jag har i och för sig råd att betala 169 kr/mån, men jag hade eventuellt prioriterat annorlunda om jag hade varit student, haft barn, varit pensionär eller varit sjukskriven. Nu tänkte jag hur som helst avstå från betal-appar ett tag. Varför? Jo:
Jag har haft ett samarbete med BookBeat, men nu har det gått ut, och då känns det lägligt att säga upp och börja med något annat. Jag har verkligen gillat BookBeat och jag har inte haft något ont att säga om de andra aktörerna heller, men min erfarenhet är att det aldrig lönar sig att vara en ”trogen kund”. Prenumerationer är till för att sägas upp. Hur gärna man än vill ha de där prenumerationerna så måste man säga upp dem med jämna mellanrum, för annars får man aldrig ta del av ”välkommen tillbaka!”- eller ”prova på!”-kampanjer.
I år har jag tydligen bara läst två e-böcker på mobilen. Jag läser morgontidningen i mobilen och tycker inte att jag har tid/lust att läsa så mycket mer än så på den enheten. Det är med andra ord ganska poänglöst att betala för tillgång till e-böcker som jag ändå inte läser…
Jag har hittills i år lyssnat på 16 ljudböcker. För samma kostnad som 8 månades lyssning i ljudboksapp hade jag kunnat köpa ca 11 topplisteljudböcker. Det kanske framstår som glasklart att jag ”tjänar” på att ha en bokapp istället för att köpa böckerna separat, men det är faktiskt inte givet att det lönar sig att betala för en app, särskilt inte om man, liksom jag, gärna lyssnar & läser lite äldre böcker (de är ofta billigare än topplistan & nyheterna).
Nu för tiden har faktiskt även biblioteket en ljudboksapp värd namnet (Biblio) och i den kan man lyssna på 4 böcker i månaden och till och med ha dem nedladdade offline. Det enda det kostar mig är den skatt jag betalar. 🙂 Det här gäller mig, som bor i Umeåregionen, men Biblio, eller andra tjänster för lån av ljudböcker, finns säkerligen även i andra delar av Sverige (med lite olika utbud och begränsningar i antalet lån). Obs: jag har förstått från säkra källor att Biblio inte är så bra (särskilt inte med avseende på utbudet), men äh! Det är förmodligen en tillräckligt bra tjänst för att förtjäna en ärlig chans!
Ljudboksapparna, särskilt Storytel, verkar mer intresserade av andra målgrupper än den jag tillhör. Några anledningar till att abonnemangen kostar så mycket som de gör är för att en hel del av pengarna går till att expandera och till att utveckla nya produkter, produkter som känns irrelevanta för mig, men som såklart är tänkta att locka nya målgrupper. Storytel producerar t.ex. sina egna ”Originals”-serier, med följetonger som släpps säsongsvis, superkomprimerade snabbversioner av populära böcker (”brief”) och podcastliknande dokumentärer (”dox”). Storytel är särskilt duktiga på att producera eget material, men varenda ljudboksapp kommer troligen att gå i deras fotspår inom kort. Min farhåga är att ljudboksapparna främst kommer att lyfta fram sitt plattformsexklusiva material, medan ”vanliga” böcker blir ett lull-lull vid sidan av. Jag gillar inte den utvecklingen och jag har, för den delen, ingen lust att betala extra för en dussindeckare i följetongformat eller ett podcastliknande avsnitt ”true crime”. Faktum är att jag helst läser ”vanliga” böcker. Och det är knappast de där ”vanliga” böckerna som apparna kommer att tjäna pengar på i framtiden.
Jag vet inte riktigt hur/när/varför, men min podcastapp är just nu sprängfylld av poddar som jag inte hinner lyssna på. Jag har funderat tio varv på vad som har hänt, men jag vet inte! Hur hann jag lyssna så mycket förr i tiden?! Jag skulle i princip behöva en ljudbokspaus för att lyssna ikapp lite. Bland annat har jag flera Radioföljetonger som ligger och väntar och det är ju också en form av ljudböcker, som man dessutom får tillgång till gratis (förutom att man troligast betalar en public service-avgift).
Det här blev ett långt inlägg..! Men jag tänkte att det kunde vara kul att posta något som är en liten motvikt till all den reklam som skriks ut för de här betal-apparna vid varje busshållplats, i varje TV-apparat och hos varje stor influencer. Nu blir det här såklart lite patetiskt eftersom jag själv har gjort reklam för en av de här apparna (jag har som sagt haft ett längre samarbete med BookBeat). Jag har ju också verkligen använt och haft en enorm glädje av ljudboksappar och har absolut ingen anledning att kritisera någon av de här aktörerna. Det här handlar absolut inte om det.
Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf i BookBeat-appen.
Jag vill bara lyfta fram att det allra viktigaste egentligen är själva böckerna och själva läsningen/lyssningen. Det finns faktiskt flera alternativ till att lyssna via betal-appar, även om de här alternativen kanske inte marknadsför sig själva lika effektivt som apparna. Sedan behöver det inte vara så att de här billigare alternativen är bättre eller rimligare, men det kanske kan vara trevligt att påminna sig om att de ens finns. Jag misstänker att en och annan har ett gammalt ljudboksabonnemang som bara rullar på. En fråga man kan ställa sig är hur många ljudböcker man hade kunnat köpa för samma summa? Och hur många av de ljudböckerna som finns på biblioteket…
1793 av Niklas Natt och Dag i BookBeat-appen.
Jag hör till den kategori människor som tycker att man bör vara lite skeptisk till konsumtion i allmänhet. Visst kan det vara kul att köpa en massa grejer och tjänster, men handen på hjärtat behöver vi sällan ens en bråkdel av allt vi skaffar oss (många har heller inte råd!). Det kan, av många skäl, vara värt att fundera kring det, tycker jag. Sedan är det såklart lite kluvet, för i slutändan finns det ju förlag och författare som måste tjäna sina pengar någonstans, så självklart kan man tycka att de här apparna tillför mycket gott. Det har trots allt visat sig att många är villiga att öppna plånboken för just sådana här appar, men att det är ganska få som är villiga att lägga liknande summor på böcker från bokhandeln.
Vaggvisa av Leïla Slimani i BookBeat-appen.
Nu har jag i alla fall punktat upp några argument som i alla fall motiverar mig att ta en paus från betal-appar. Kanske får den någon annan att reflektera över hur mycket hen egentligen använder sin app. Kanske får den någon att rent av skaffa en sådan här app. 🙂
Själv kanske jag blir så frustrerad över Biblio, poddar och köpeböcker att jag är tillbaka hos BookBeat inom en månad. 😉 Men äsch. Hur länge tror du att jag håller ut? 🙂
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.