Ja, vad ska man säga. Världen har verkligen hamnat upp och ner och det går inte att planera en dag framåt, som det känns. Allt roligt som fanns i kalendern har blåsts bort: Littfest, opera, standup, musikal, konsert samt två resor. Allt känns deppigt och tråkigt. Det vi brukar göra om dagarna: gå på bio, spela brädspel med vänner, kolla på utställningar, fika, äta ute och så vidare – allt är ersatt mot att helt enkelt bara… vara hemma? Vilket inte direkt är min favoritsyssla, trot allt. Det är smärtsamt att just inte umgås med någon, för i normala fall är det en viktig komponent i mitt liv, en helt nödvändig komponent, till och med. Nu träffar vi inga vänner längre och vi kan heller inte träffa våra respektive familjer under obestämd tid. Jag inser att man säkert skulle kunna umgås med sina vänner utomhus eller så, men det är som att luften har gått ur.
Jag försöker att göra normala saker i stil med att jobba, springa (fast med ett mål som jag aldrig kan testa på något lopp) och att dansa (den ena danskursen är dock inställd och den andra ställs väl in tids nog den också), men det räcker inte. Jag tycker att livet har blivit ganska tomt, ärligt talat. Självklart är jag inte i någon unik situation. Faktum är att jag är i en privilegierad situation. Jag är inte i någon riskgrupp, jag har inte förlorat mitt jobb eller behövt genomlida att min verksamhet har gått omkull. Ingen anhörig har blivit allvarligt sjuk och jag jobbar inte ens inom vården, men jag antar att jag har rätt att vara ledsen jag också. Jag är i alla fall ledsen, ledsen och oroad över vad som händer med världen.
En nödvändig förändring i mitt liv har på sista tiden varit att stänga av informationen. Jag insåg ganska snabbt att jag inte fixar all hysteri. En del av mina vänner och bekanta har blivit tystade och bortplockade från mina flöden i sociala medier. Det räcker gott med den minimala information jag skaffar mig från Krisinformation.se; Jag behöver inga självutnämnda epidemiologer och andra ”snillen” som spekulerar fritt och postar ”omtänksamma” inlägg om viruset. Jag har bytt startsida i webbläsaren – sedan säkert ett decennium har jag haft Sveriges radio som startsida eftersom jag gillar deras nyhetsuppdateringar, men nu går det inte längre. Jag fixar inte att ha skräckrubriker som skriker mot mig varje gång jag öppnar webbläsaren. Jag har sedan många år tillbaka läst i princip hela DN i mobilen, varje dag. Nu går det inte längre. Jag har avslutat min prenumeration och nu för tiden tar jag ofta upp mobilen och vet inte ens vad jag ska göra med den. Förr tog jag fram tidningen när jag fick en lämplig paus, men nu fixar jag inte att läsa tidningar längre, inte ens kultursidorna går att läsa. Poddarna har också blivit rensade, liksom spellistor med nyhetsinslag. Jag tar bort allt med ordet corona någonstans i beskrivningen eller titeln och rensar bort allt som kan ge en ovälkommen nyhetsuppdatering. Det jag skrev i stycket ovan är kanske inte så dramatiskt. Det är bara det att det har blivit allt tommare här borta, i stort och smått. Världen har blivit väldigt mycket mindre, när liksom allt man brukade fylla den med har försvunnit, när både det sociala, kulturen och nyheter har skurits bort.
Jag har nog ovanligt svårt för ovisshet och förändringar. Jag kan bli uppstressad över förändringar även om de är bra. Och det här är ju inte så bra, så självklart är det här en stress för mig, även om allt förmodligen blåser bort och blir relativt normalt igen, förr eller senare. För många blir det såklart allt annat än normalt: många kommer att förlora en närstående eller förlora sin inkomst (jag orkar inte ens tänka på det), men för många andra blir det förmodligen som vanligt, tids nog. Det är det där med ”tids nog” som är det svåraste att hantera för mig just nu. Jag tänkte i veckor i ett första läge, sedan månader. Nu vet jag inte längre. Jag vet inte alls vad jag ska hoppas på, eller om det ens är värt att hoppas. Själva smittan är ironiskt nog det som oroar mig minst. Jag har haft influensa och körtelfeber med mera i vuxen åldern och visst kan man bli sänkt under många veckors tid, men det känns ändå som något jag fixar. Jag har statistiken på min sida och känner ingen oro för att bli allvarligt sjuk. För mig känns det tydligt att det är oron och hysterin som är själva sjukan här.
Det här blev inget upplyftande inlägg, men tiden är helt enkelt inte sådan. Jag försöker att göra någorlunda normala saker om dagarna, som sagt, och jag tänker att man får vara glad så länge man kan. Böcker är också en konstant i mitt liv, dock får jag kanske börja plocka från hyllorna hemma var det lider. Hur länge håller biblioteken öppet? Varje normal grej jag gör nu för tiden är något jag gör med en känsla av att det kan ta slut på obestämd tid och därmed vara den sista gången på länge.
Jag vet inte om det kommer ut några böcker under rådande omständigheter. När jag en gång kollade vårens kataloger så var det i alla fall dessa som fångade min uppmärksamhet:
Ödesmark av Stina Jackson, författaren till supersuccén Silvervägen. Kanske är jag den enda i Sverige som inte har läst Silvervägen?! I april var det i alla fall tänkt att Ödesmark skulle komma ut, en bok som utspelar sig utanför Arvidsjaur och som förhoppningsvis är lika bra som debutromanen.
Kulla-Gulla-böckerna var planerade att komma i nyutgåva, såhär på 75-årsdagen(!). Nostalgifaktorn var hög när jag såg dem i katalogen, för de hade nämligen samma framsidor som de vällästa biblioteksexemplar jag själv plöjde i bokslukaråldern. Håller böckerna om den fattiga flickan Kulla-Gulla och hennes klassresa ännu? Jag hoppas! Kulla-Gulla var också tänkt att gå på Stadsteatern i Stockholm, har jag hört. Återstår att se vad det blir av det…
Ännu mer nostalgifaktor uppstod när jag såg Våra visor av Alice Tegnér med underbara illustrationer av Elsa Beskow. Klassiker!
Förra året gavs Astrid Lindgrens älskade Saltkråkanberättelser ut som bilderbok för första gången. April var tänkt för nästa del i serien: Far ända in i baljan. Saltkråkan hör till mina Astrid Lindgren-favoriter, så det känns verkligen superhärligt att de nu kommer som bilderböcker. Varför har det inte skett förrän nu? Just nu känns det i och för sig deppigt att påminnas om Saltkråkan eftersom att ”stan” i Saltkråkan är just min hemort, Öregrund, ett ställe som jag inte vet säkert när jag kan besöka nästa gång. Hjärtat går sönder när jag tänker på just det, även om stan säkert står kvar länge till, i och för sig. Just städer, i bemärkelsen geografiska platser, brukar stå emot ekonomisk kollaps och pandemier.
Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström
Jag har inte orkat kolla om dessa böcker fortfarande är aktuella, men kommer de inte nu i april så kanske de kommer en annan gång. Vem vet någonting om någonting nu för tiden?
Själv läser jag fortfarande böcker från den imponerande hög jag har visat upp i olika sammanhang. Den har på senare tid även kompletterats med Klubben av Matilda Gustavsson, som efter lång tids köande faktiskt blev min här om veckan. Den är snart utläst. Såhär populära böcker får man ju bara låna ett par veckor, även i coronatider, så det gäller att speeda på med läsningen.
Klubben av Matilda Gustavsson
Förlåt om det här inlägget blev katastrofdeppigt och tråkigt. Ibland är man verkligen inte på topp, men jag antar att det bara kan bli bättre, eller att det åtminstone blir bättre tids nog. Läser jag det här inlägget om ett halvår eller ett år kommer jag förmodligen undra vad jag höll på med samt översköljas av en lust att ruska om mig själv, eventuellt skämmas, eventuellt tänka att det är patetiskt att tycka att det där var ett problem. Nu kan jag nämligen tänka tillbaka på t.ex. januaris bekymmer och undra varför jag ens tyckte att det var bekymmer?! Hade jag ens några bekymmer? Men i stunden är det ju svårt att bara skaka av sig saker. Åtminstone för mig. En slags tröst är att jag märker att många runt omkring också är påverkade, på ett eller annat sätt: få stå oberörda i denna stund, märker jag. Men snart har även detta passerat, det vet jag ju. Till dess får jag övning i att göra annat än det jag normalt sett brukar göra om dagarna. Kanske kommer det något gott även ur detta.
Tänk va! Nu skulle jag egentligen befinna mig på Sveriges största och bästa Litteraturfestival (det där med bästa slänger jag mig med trots att jag i ärlighetens namn inte har upplevt så många andra litteraturfestivaler). Littfest <3 Till följd av covid-19-utbrottet och all panik kring coronaviruset är Littfest och alla andra arrangemang med många besökare avblåsta (som ni alla vet).
Istället för att lyssna på litteraturvärldens superstjärnor (och de som är lite mer doldis) sitter jag alltså hemma och känner mig ledsen. Ja, jag är faktiskt ledsen, dels på ett egoistiskt plan: det är så mycket annat som är drygt just nu, exempelvis jobbet, och då behöver man de här små energikickarna som Littfest är ett exempel på. Annat jag hade tänkt göra de kommande månaderna och har bokat biljett för är opera, standup, konsert och musikal. Huruvida något av det kan genomföras känns lite oklart. Jag vet heller inte om någon av mina kommande små semesterresor, t.ex. påskens tripp till Öregrund, går att genomföra. Rätt vad det är sprids viruset helt okontrollerat och man tvingas stå med ett särskilt papper för att åka någonstans. Som i Italien.
Det var den egoistiska biten. Sedan finns det där andra, det att sjukvården redan är ansträngd, att det saknas ordentliga lager med sjukvårdsmaterial och att framför allt äldre riskerar att bli svårt sjuka. Jag blir så himla trött och stressad över alla rapporter och allt prat. Jag börjar snart äta lunch och fika på kontoret, för jag orkar inte höra kollegor som dividerar om smittspridning hit och dit varje gång man sätter sin fot i lunchrummet. Jag loggar snart ut från Facebook och Twitter, för jag pallar inte ”goda råd” om hur man hantera virusutbrottet och vad samhället borde göra och bla, bla, bla. För min del känns det tryggt att lyssna på Folkhälsomyndigheten. Det gör mig superstressad att så många går emot och tycker sig veta bättre än den information som ges av Sveriges expertmyndighet. Folk har gapat om skolstängningar sedan första covid-19-fallet i Sverige och det tycks finnas en falang som inte har någon gräns för vilka åtgärder som ska företas, hur låg potential det än finns för att de skulle göra en verklig skillnad. Samtidigt rasar börser världen över, folks besparingar decimeras, människor får gå från sina jobb i takt med att firma efter firma går i konkurs. Det här är inte lysande tider för att driva konferensanläggningar, arrangera resor – eller syssla med kultur.
Jag bara hoppas att Littfest inte går omkull efter den här inställda festivalen. Det vore så otroligt deppigt om något så stort och välordnat och fantastiskt gick i graven. Det vore så fruktansvärt himla trist!!
Det är så många där ute som vill stänga ner hela samhällen, av någon anledning. Ingen åtgärd verkar vara för ingripande för att den inte ska vara värd att ta till. Är samma personer också beredda att skjuta till pengarna som behövs för att försöka lappa ihop samhället efteråt? Varje åtgärd har sin tid. Jag är övertygad om att Folkhälsomyndigheten sitter på störst kompetens och har bäst underrättelser för att kunna ge välavvägda rekommendationer i det här läget, men det är många som hellre lyssnar på skräckpropaganda, löpsedlar och snackiga människor som gillar att sticka ut hakan och agera experter. Så tröttsamt. Det här samhället skulle inte klara en stor kris, inser jag. Om inte ens rektorer lyssnar på myndigheter under den här pandemin, varför skulle någon ung person lyssna på officiell krisinformation om det t.ex. blev krig? Coronautbrottet har fått mig att tappa tron på folk. Eller nja, kanske inte generellt, men jag blir verkligen less. Under den senaste presskonferensen jag lyssnade på (igår) upprepades det för övrigt att åtgärden att förhindra stora sammankomster handlar om att förhindra att många människor kommer resande från olika håll och träffas. Det handlar alltså inte om att förhindra mindre, lokala sammankomster. Den här informationen hjälper föga, inser jag: med den upptrissade stämning, som jag uppfattar den, så kan jag tänka mig att folk skulle bli tokiga om någon t.ex. valde att gå på bio i dessa dagar. Skräcken är enorm. Jag har vänner som varit på skidresa i Italien och som nu är utstötta i sin by och inte är välkomna att handla i lokala ICA-butiken. Fullt friska människor alltså. I ett län utan (känd) allmän smittspridning och med endast 8 konstaterade fall.
Så deppigt. Jag är inte rädd för viruset för egen del. Jag är tillräckligt ung och kry för att klara en sådan här virusinfektion (borde göra i alla fall!). Men självklart tar jag det på allvar att det pågår en pandemi och att Sverige på intet sätt är förskonad. Jag tänker jättemycket på nära och kära som måste skyddas. Jag tvättar händerna extra noga och har ingen plan på att visa mig utomhus om jag får minsta symptom på sjukdom. Det är det lilla jag kan göra just nu. I övrigt önskar jag att jag och andra kunde tillåta oss att leva lite mer… normalt. Innan andra besked kommer borde det inte finnas anledning att begränsa sig mer än vad man behöver.
Herregud vilket långt inlägg. På en bokblogg. Men jag älskar ju Littfest, så det är klart att det högg till lite hjärtat när det blev inställt, mest med tanke på att förra årets Littfest därmed kanske blev den sista… Man ska inte måla fan på väggen, men kulturföreningar, eventbolag och mycket annat kommer att gå omkull den här mycket speciella våren.
Apropå allt och inget, jag läste Som pesten precis när all den här cirkusen drog igång. Det är en fantastiskt bra bok faktiskt, inte som någon slags faktabok alltså, men det är verkligen en spännande bok om en pandemi som drabbar världen. En riktig bladvändare! Och med sina över 800 sidor kan den ju passa fint för den som sitter i hemkarantän eller bara allmänt försöker undvika folk. 😉 Bonustips för den som sitter inne och tvekar på att gå ut: spela Pandemic! Det är mitt favoritbrädspel. Legacy-varianten gav mig och några vänner många timmars underhållning förra året, men grundspelet är också klockrent. Spelet går ut på att tillsammans med sina medspelare rädda världen undan en pandemi. Jag önskar att det vore enkelt i verkligheten.
Avslutningsvis. Hoppas, hoppas på Littfest nästa år. På Littfest har jag upplevt klockrena grejer i stil med:
Poesiuppläsningar med favoritpoeter, som Athen Farrokhzad.Boksigneringar med favoritförfattare, som Kim Thúy.Och trängsel på ett fullsmockat Idun för att se livs levande favoritförfattare sitta där nere och vara allmänt briljanta.
Tre exempel av typ tusen fantastiska samtal som jag fått förmånen att lyssna på i större och mindre salar. Hästböcker, bilderböcker, poesi, konsten att skriva en novell, Norrland, rasism, serieskapande – så många intressanta och vitt skilda samtal. Jag har sett/lyssnat på så, så, så många bra författare genom åren, jag kan inte ens nämna en bråkdel. En del av tidigare års programpunkter finns förresten att se på i efterhand på Littfests youtubekanal, som vi ju kan trösta oss med dessa dagar. Hoppas på en fortsättning av Littfest ett mer normalt år. <3
Grattis på kvinnodagen då! Idag infaller den internationella kvinnodagen, en dag för att uppmärksamma kvinnors situation över hela världen. Jag tänkte passa på att tipsa om några böcker från det senaste årets läsning, böcker där kvinnors situation skildras på ett särskilt intressant sätt.
Musan
Musan av Jessie Burton är en bok som bland mycket annat handlar om skapande kvinnors villkor. Det är 30-tal i Spanien och Olive skapar häpnadsväckande, färgsprakande målningar som väver ihop hennes speciella relation till familjens hemhjälp med traditionella berättelser och myter. Det är betydelsefull konst. Men det räcker inte. Det krävs att målningarna tillskrivs en man för att de ska nå ut. Ser världen fortfarande ut såhär? Nja, kanske inte riktigt, men det är uppenbart att män och kvinnor inte har samma villkor. Alldeles för många kvinnor jobbar på, strävsamt, och krattar manegen åt män som sedan skuttar in och tar all cred och vinner alla fördelar. Jag ser det hela tiden i min egen närheten. Det är faktiskt så.
Musan av Jessie Burton
Vi kom över havet
Känner du till de japanska ”postorderbrudarna” som under 20-talet lurades till USA för att gifta sig med fattiga män, helt olika de män de sett på bild och fått lockande brev från? Jag hade ingen aning förrän jag läste Julie Otsukas makalösa och berörande kortroman, Vi kom över havet, om just dessa utnyttjade kvinnor. Boken har inslag av kärlek och lycka, humor och glädje, men är mest en bok om nöd, smärta, lidande, sorg. Och rasism. Otsukas roman levandegör bortglömda livsöden.
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Väggen
I Marlen Haushofers klassiker Väggen hamnar en kvinna bakom en osynlig vägg. Hon finner sig plötsligt avskärmad från resten av världen och lever isolerad i en alpstuga tillsammans med sin hund, ko och katt. Hon återgår till ett enkelt liv, nära naturen, och utan att bli störd av någon, ingen man, ingenting. Det är ett hårt och slitsamt liv och boken väcker många tankar om livet, vilket tempo vi väljer att ha i våra liv och vad vi väljer att göra med livet. Allt detta är frågor som kvinnor i alla tider tycks tampas med. Det här med att räcka till på alla fronter, ni kanske vet.
Väggen av Marlen Haushofer
5 noveller
Under året har jag läst flera riktigt bra noveller med mer eller mindre uttalat feministiskt fokus:
Elin WägnersDe blå silkesstrumporna, om en kvinna som vågar stå upp mot orättvisor och ojämlighet på sitt jobb.
Lappin och Lapinova av Virginia Woolf, en novell om en kvinna som gifter upp sig och försöker att hitta sin plats i sitt nya sociala sammanhang.
Vilhelm MobergsAvlägset mål, som handlar både om avlägsna mål under en vandring i Alperna, men ännu mer om det mål som väntar vid hemkonsten från alpresan: att komma hem och våga skaffa sig ett mer självständigt liv.
Rösten av Birgitta Stenberg som handlar om en ung kvinna som attraheras av den betydligt äldre föreläsaren på hennes universitetskurs. Och nä, maktförhållandena är inte riktigt som man kanske tror.
Blomman av Suzanne Brøgger, en novell om en kvinna som försöker att både vara den kvinna hon tror att hennes förälskelse vill ha och den självständiga och fria kvinna hon faktiskt är.
Äntligen är mars här (alldeles strax)! I år har vintern känts extra mörk och trist, av någon anledning, kanske för att det har varit ovanligt lite snö som ljusar upp. Det har därför känts underbart att det har vänt och att det redan nu i februari har varit ljust redan när jag cyklar till jobbet. Nu i mars blir det alltså ännu ljusare! Jippi!
Februari fylldes av diverse musikupplevelser. Dels blev det ju en hel del Melodifestivalen, såklart, men utöver det var jag på Norrlandsoperan två gånger och såg två konserter som var helt fantastiska, fast på olika sätt. För mig, som älskar slagverksmusik, var dubbelslagverkskonserten Spices, perfumes, toxins! något utöver det vanliga. Sedan var det jättekul att gå på Score veckan därefter och lyssna på spelmusik tillsammans med vänner. Jag kommer att springa på Norrlandsoperan även i mars, dels för att se operan Don Giovanni och dels för att se standup-showen SEMST. Jag är verkligen en kulturtant, som ni kanske hör.
Den bästa kulturhändelsen i mars är i och för sig Littfest. Jag har aldrig varit på Bokmässan i Göteborg, men på något sätt känns det inte så viktigt eller lockande när man har Littfest. Hör man till de lyckliga få som lyckas köpa biljett i tid (i år var alla biljetter slutsålda i januari) så har man verkligen något att se fram emot: Littfest brukar alltid få ihop ett riktigt bra program med många intressanta seminarier. I år deppar jag lite över att jag missar samtalet Att sampla glesbygden med Marit Kapla, David Vikgren och Mirja Unge (i samtal lett av David Väyrynen). Den hade man ju gärna lyssnat på, när man nu läst Kaplas Osebol och blivit helt såld! Dessvärre är jag på jobbet den tidiga fredagsförmiddag då just den programpunkten äger rum. Alltid missar man något sådana här dagar. Jag missar i alla fall inte Berör & förstör där Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar pratar om poesiantologin med samma namn (som jag för övrigt fick i julklapp 🙂 ).
Ja, jag tror att mars kommer att bli en inspirerande månad. Kultur kan ju ha den effekten. Självklart ska jag även läsa en massa böcker. Min läsning har spårat ur fullständigt på grund av biblioteksböcker som rasar in och inte går att låna om. Jag har lyckats påbörjat alldeles för många böcker. Mars ska bli månaden då jag slutför allt påbörjat. Jepp.
Mina påbörjade böcker. Ja, förutom de två böckerna i mobilen då.
Det kommer också ut mycket nytt och spännande, måste jag säga. Här är guldkornen jag har identifierat i förlagens kataloger:
Det här är nästan skämmigt, men jag tyckte att Vigdis Hjorts extremt hyllade roman Arv och miljö var bra tjatig… Jag känner mig ändå lite nyfiken på Lärarinnans sång, som handlar om en kvinna som tvingas till självrannsakan.
Jag är medlem i Naturskyddsföreningen och brukar läsa deras finfina tidning Sveriges natur. Där kan man lära sig allt möjligt spännande om vår natur och i något nummer läste jag om talgoxen och hur finurlig, men också blodtörstig(?!) den är. Jag blev både häpen och förskräckt. Hehe. I vår kommer tydligen en hel bok om mesar: Smartast bland mesar av Anders Brodin. Spännande ändå!
ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson vill jag läsa mer av! Jag älskade Brun flicka drömmer och nu i mars har jag möjligheten att läsa Närmar du dig mjukt. Den handlar om den första kärleken och ett förhållande med hinder.
När jag pluggade franska på 00-talet behövde jag läsa en del litteratur på franska och en av de författare som jag verkligen fick upp ögonen för var Annie Ernaux, vars vardagsskildring Journal du dehors verkligen berörde mig. I mars är hon aktuell med en ny roman på svenska, Åren.
Helena von Zweigbergk skriver oslagbart insiktsfull om människor och relationer (ni har väl läst Anna och Mats bor inte här längre?). I mars kommer en ny relationsroman: Tusen skärvor tillit.
Dorthe Nors är en relativt ny bekantskap för mig. Jag läste hennes underbara kortroman Blicken, pilen, filen för något år sedan och blev helt såld. Nu kommer novellsamlingen Karta över Kanada. Det känns ju minst sagt spännande för mig, som ju är så förtjust i noveller!
Annika Norlin, känd under artistnamnen Hello Saferide och Säkert, skriver låttexter som är poetiska berättelser. Hon är också populär samtalsledare på diverse författarsamtal, inte minst på Littfest, där jag har sett henne flera gånger. Att hon både kan skriva och har ett stort intresse för litteratur är med andra ord uppenbart. Nu kommer hennes skönlitterära debut. Mycket spännande! Hennes kommande roman heter Jag ser allt du gör och är en novellsamling.
Här om dagen postade jag ett inlägg med mina bästa bokreatips. Det var ju bara det att jag också råkade hitta en hel del böcker som jag är intresserad av för egen del. Här kommer ett inlägg om dem! Obs: jag kommer på min höjd att köpa ett par böcker från bokrean. Även om jag bor på 114 kvadrat kan jag inte ha hur många böcker som helst hemma… Jag är ju mycket för att låna på bibblan! Men något vill jag säkert köpa. Kanske kan du ge något köpråd? 🙂
Nick Brandt är en helt otrolig naturfotograf som brukar fota med fast objektiv och alltså har som teknik att komma riktigt nära sina motiv. Det blir helt makalösa, närgångna bilder där djur visar upp sig som modeller. Jag har sett tre av hans utställningar och i vår bokhylla finns två av hans tre böcker som skildrar djurlivet i östra Afrika och deras försvinnande – bländande vackert, oändligt sorgligt. Den tredje delen finns på rean och skulle såklart sitta fint att ha i sin ägo för att få ihop hela trilogin, On this World a Shadow Falls Across the Ravaged Land.
Alla fick hångla merpå Tage Erlanders tid av Kent Wisti är en bok med Wistis serier. Han brukar alltid vara mitt i prick och kommentera samtiden på svidande vis. Känns som en kul bok att kunna bläddra i.
Jag har läst två helt otroliga romaner av Kazuo Ishiguro (nu snackar vi kandidater till min lista över alla tiders bästa böcker) och en ”lite mindre bra” bok. Hehe. Jag är såklart nyfiken på var Bleknande berg hamnar på skalan. Det är hans debut.
Fartygets ögon är del tre av Roy Jacobsens böcker om invånarna på Barrøya. Jag fastnade verkligen för del ett, De osynliga, en otroligt fin bok om livsvillkoren på en avlägsen ö under norskt 10- och 20-tal. Fast innan jag läser Fartygets ögon är det såklart läge att läsa del två, Vitt hav…
Gileads döttrar av Margaret Atwood är man ju sugen på att läsa. Eftersom att Tjänarinnans berättelse är bland det bästa jag har läst! Vilken otroligt drabbande bok om en framtid där kvinnor lever under starkt förtryck. Det finns stor risk att uppföljaren inte är i närheten, men jag är villig att ge den en chans.
Gileads döttrar av Margaret Atwood
I julas lyxade jag till det med en adventskalender från Bonniers och i en av luckorna fick jag ett litet smakprov på Louise Winblads härliga vardagsbetraktelser. Hennes serier ringar verkligen in oglammigt vardagsliv och nu känner jag mig väldigt nyfiken på seriealbumet Hej igen vardag.
Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm är en mycket hyllad biografi om Selma Lagerlöf. Det känns som en måste-läsning.
Jag är mycket förtjust i Alice Munro och hennes noveller. Däremot har jag inte läst hennes enda roman, Kvinnors liv, men visst blir man sugen. Det är en fiktiv självbiografi om en ung kvinnas vuxenblivande.
Lugnet av Tomas Bannerhed vill jag läsa! Jag läste hans debut, Korparna, för många år sedan och blev mycket imponerad. Jag har väntat sedan dess på något mer från samma författare..!
Lugnet av Tomas Bannerhed
Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid har drunknat i hyllningar. Jag är mycket nyfiken på denna svartsjukeroman.
När man är en trogen DN-läsare har man inte kunnat undgå att förfasas över Nya Karolinska och alla skandaler kring detta rekorddyra sjukhus, alla konsulter och märkligheter… I Konsulterna av Lisa Röstlund och Anna Gustafsson finns hela storyn.
Mannen i skogen av Jens Liljestrand var favorittippad till Augustpriset här om året, men kammade inte hem det. Jag har ändå en stark känsla av att det är en otroligt intressant biografi av Vilhelm Moberg. Vill läsa!
På årets rea finns samlingsvolymer med både romaner och noveller av Tove Jansson. Riktigt fina, dessutom. Jag är särskilt nyfiken på novellerna. Älskar ju novellformatet!
En kollega till mig har pratat varmt om kokboken Portionen under tian av Hanna Olvenmark, så den är jag sugen på att skaffa mig. Vardagsmat får gärna vara billig och jag har förstått att boken har recept på god mat som ofta är vegetarisk. Det passar mig!
Jag brukar lyssna på En varg söker sin podd av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Det är inte alltid jag håller med dem… Men deras samtal är verkligen ständigt intressanta att lyssna på. Av den anledningen är jag såklart nyfiken på att läsa Rich boy av Ringskog Ferrada-Noli. En bok om med ett antal kvinnoöden som vävs ihop. Jag tror att den kan vara briljant.
Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Råskinn är en bok fylld med en brevväxling mellan Lars Lerin och Kerstin Högstrand. Den lär såklart också innehålla en och annan akvarell från Lerin och för mig som är helt tokig i hans konstverk känns det här såklart som en lockande bok.
Tänk att jag fortfarande inte har läst Stina JacksonsSilvervägen! Den utnämndes till Bästa svenska kriminalroman för några år sedan och har hyllats överallt.
Svälten av Magnus Västerbro gör mig nyfiken! En bok som svälten, helt enkelt. Jag har redan läst Nödåret av Aki Ollikainen och blivit helt bedrövad och tagen av att lära mig mer om de där fruktansvärda åren under mitten av 1860-talet (8 % av den finska befolkningen dog!!).
Jag har köat Testamente av Nina Wähä, på mitt bibliotek men jag kanske borde köpa mig ett eget exemplar istället för att låna. Jag kan i alla fall intyga att den är otroligt poppis! Och då är den säkert väldigt bra också?
Till minne av en villkorslös kärlek sägs vara Jonas Gardells sista bok (har han själv påstått vid något tillfälle!). En autofiktiv berättelse om Gardells uppväxt med sin djupt kristna mamma som senare drabbades av demens. Jag hade en period när jag läste allt jag kunde hitta av Gardell. Förr eller senare måste jag läsa den här tegelstenen också.
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
Jag tycker Helena von Zweigbergk skriver så fint om människor och relationer. Jag har velat läsa Totalskada sedan jag först hörde talas om den. Nu kanske det är dags. Boken kretsar kring en kvinna som får hela sitt hem utraderat i en brand. Fast mest handlar den nog om relationer, misstänker jag.
Den 25:e februari startar årets bokrea. Nu för tiden, när ljudboken har blivit så omåttligt populär, nöjer sig många med att läsa och lyssna på skärm, men kanske just därför kan det finnas skäl att unna sig en bok man kanske inte hade köpt annars. Efter att ha läst och lyssnat på många böcker på skärm kan jag tycka att det är oväntat lyxigt att läsa en riktig pappersbok. Nu är jag en flitig biblioteksbesökare, men visst finns det böcker som känns kul att också ha i sin ägo (säger samlaren i mig 🙂 ). Här kommer ett inlägg mina bästa reatips.
438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye är den mycket läsvärda berättelsen om Perssons och Shibbyes tid i etiopiskt fängelse. En mycket bra bok om journalisters sårbarhet och om korruptionen i Etiopien (inte unikt för detta land…).
438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson (jag lyssnade alltså på den som ljudbok, men på årets rea hittar du den i inbunden version 🙂 ).
Bomullsängeln av Susanna Alakoski är första delen i en tänkt svit om kvinnoliv och det moderna finska och svenska samhällets framväxt under 1900-talet. Första boken följer kvinnor som arbetar på bomullsfabrik i Vasa, en lovande första del och något för den som gillade Per Anders FogelströmsStad-böcker.
Bomullsängeln av Susanna Alakoski
Det går an av Carl Jonas Love Almqvist är en jättefin feministisk klassiker om en kvinna på resa (ensam!). Och hon vill inte gifta sig(!). Inte så kontroversiellt idag kanske, men det var det sannerligen när boken var nyutkommen 1839. Mycket intressant läsning än idag.
Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist är ett tänkvärt och roligt seriealbum om kärleken och varför Leonardo di Caprio och andra verkar ha så svårt att känna något på riktigt. En både intelligent och underhållande bok. Snäppet bättre är Prins Charles känsla, som också finns på rean, en väldigt tänkvärd bok där Strömquist går till botten med och försöker att förstå kärleken.
Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist
Dikter och prosa 1954-2004 är en underbar samlingsvolym med Tomas Tranströmers samlade verk. Nobelpristagaren! Platsar i de flestas bokhylla, får man väl säga?
Dikter och prosa 1954 – 2004 av Tomas Tranströmer
Glaskupan av Sylvia Plath kan vara det bästa jag har läst om att bli deprimerad, en helt otrolig bok om en ung kvinna som blir sjuk och hamnar under en glaskupa, som hon själv beskriver det. En av mina favoritböcker.
Glaskupan av Sylvia Plath. På rean hittar du den i inbundet format.
Jag for ner till bror är Karin Smirnoffs sensationella debut, en augustprisnominerad roman om livsöden i glesbygen, berättat med ett fantastiskt språk. Den minst lika bra och egensinniga uppföljaren, Vi for upp med mor, finns också på årets rea.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. På rean hittar du den i inbundet format.
I en tid när det ständigt matas ut poddar där det frossas i brott där kvinnor skadas, mördas, skändas, känns det faktiskt ganska intressant att någon väljer at berätta från kvinnans perspektiv. I Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg är berättarrösten en mördad kvinna. En otrolig berättelse!
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg. På rean hittar du den i inbundet format.
Loggböckerna och Mitt första liv: Den gudarna älskar dör inte finns på rean båda två. Det rör sig alltså om en samlingsvolym med Bodil Malmstens loggböcker och hennes självbiografi. Det är fantastiska böcker, skrivna med Malmstens exakta språk, där varje mening rymmer mer. Kan verkligen rekommendera! Loggböckerna har sitt ursprung i Malmsten dåvarande blogg och innehåller en udda blandning av betraktelser, politik och humor. Självbiografin är bland de bästa och mest välkomponerade självbiografier jag läst, så enkelt och vackert skriven och så väldigt mycket smärta om man läser lite mellan raderna i en del av kapitlen.
Mera vego och Ännu mera vego av Lisa Bjärbo och Sara Ask är två av mina mest vältummade kokböcker. Lättlagat, gott, vegetariskt: mycket bra böcker för inspiration till vardagsmaten.
Naturlära är en otroligt vacker bok med akvareller av mästaren Lars Lerin. Hans målningar är helt förtrollande och han lyckas göra de mest oväntade detaljer till någonting vackert – en sten, bark – man önskar sig verkligen Lerins blick medan man bläddrar igenom den här boken.
Naturlära av Lars Lerin
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en rolig, sorglig och värmande bok om att försöka pussla ihop vardagen med småbarn och om att plötsligt behöva hantera vuxna familjemedlemmar som kräver (och kväver). Jag älskar Khemiris böcker. Var och en är perfekt komponerande och skrivna med ett exakt avvägt språk. Underbara!
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Skärmhjärnan av Anders Hansen provocerar många… Men jag tyckte att den var högst intressant. Det är en lättläst och populärvetenskaplig bok om hjärnan, stress och skärmar, skriven från en psykiatrikers synvinkel.
Skärmhjärnan av Anders Hansen. Ironiskt att jag läste den på skärm. På rean hittar du den i inbundet format. 🙂
Slutet av Mats Strandberg är en av mina favoritböcker från de senaste årens läsning. En helt otrolig bok om tonårsliv i en nära framtid där jorden är på väg att utplånas av en komet. Det finns inte tid att vänta in något. Allt som man vill göra med sitt liv måste göras NU. Tänkvärd och fängslande.
Slutet av Mats Strandberg
Som pesten av Hanne-Vibeke Holst är en otroligt fängslande berättelse om en pandemi som drabbar världen och om korrumperade vaccintillverkare. Det är en riktigt tjock bok, men väl värd att ta sig igenom. Kanske ett spännande läsprojekt till sommaren.
Som pesten av Hanne-Vibeke Holst
Ålevangeliet är en bok om ålar, ett minst sagt fascinerande djur. Jag hade redan innan haft en wow-upplevelse när jag läste om ålar (i Tyst hav), men Patrik Svensson lyckades fascinera mig på nytt. Ålar är verkligen förbluffande och boken väcker många tankar om allt magiskt och märkligt som är på väg att utrotas från vår jord </3. Boken belönades med Augustpriset förra året.
Ålevangeliet av Patrik Svensson. På rean hittar du den i inbundet format.
Ædnan av Linnea Axelsson är ett mäktligt diktverk om samernas moderna historia och de övergrepp det samiska folket har utsatts för. Oerhört läsvärd och mäktig! Boken belönades med Augustpriset här om året.
Idag är det alla hjärtans dag, en dag som jag under många år ”firade” med att en av mina barndomskompisar brukade hälsa på (på grund av att han brukade jobba på en mässa som gick av stapeln samma datum varje år i min stad). I år ”firar” vi genom att gå ett helt gäng på konsert på Norrlandsoperan. Med andra ord brukar jag inte fira den här dagen. 🙂 Men det hindrar mig inte från att tipsa om några av årets favoritböcker på tema kärlek. Här kommer fem lästips:
Den rödaste rosen slår ut
Den rödaste rosen slår ut är kanske den mest tunglästa av Liv Strömquists seriealbum. Den är nämligen ovanligt textdriven, men det är väl värt besväret att ta sig igen boken, för det är en verkligt intressant essä (eller vad det nu är?!), där Strömquist vrider och vänder på kärlek och varför så många har så svårt att känna något. En lagom provocerande bok som väcker många tankar kring kärlek, nu och då.
Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist
Maken
Maken av Gun-Britt Sundström var en av de böcker som berörde mig mest under förra årets läsning. I boken ältas ett av-och-på-förhållande mellan Martina och hennes Gustav. De kämpar för sin frihet, att ha en öppen och kravlös relation, men blir paradoxalt nog mer och mer ofria. De sårar och blir sårade. Det är verkligen en stark bok om kärlek och en bok att känna igen sig i eller åtminstone känna något för. Relationer är inte enkelt och sällan har det skildrats så skarpt som här.
Maken av Gun-Britt Sundström
Mitt hjärta går på
Mitt hjärta går på av Christoffer Holst är en sockersöt berättelse om en förälskelse med komplikationer. Pontus bor i en tjusig Östermalmsvåning med sin familj. Han skulle bli skådespelare, men psykisk ohälsa har gjort att mycket i livet har satts på paus. Chavve är inflyttad och bor i förorten. Han har inte riktigt hittat sin plats och känner sig ensam. När Chavve och Pontus träffas genom en dejtingapp blir det sprakande förälskelse, men ska den hålla när den ena parten har en psykisk ohälsa som ligger och lurar? En fin feelgoodroman som jag sträckläste!
Mitt hjärta går på av Christoffer Holst
Pälsen, Syndens lön & Kyssen
Pälsen, Syndens lön & Kyssen är en mini-novellsamling med min favorit, Hjalmar Söderberg. Den innehåller tre riktigt bra noveller, men särskilt Kyssen, i all sin enkelhet, är bland det elegantaste jag har läst om att vara förälskad och att våga ta det första steget. Jag minns novellen väl från det att jag läste den första gången när jag gick på högstadiet och den gör samma intryck än idag.
Slutet
Slutet av Mats Strandberg är inte i första hand en roman om kärlek, men jag tycker att den är så intressant att jag ändå vill tipsa om den. Slutet utspelar sig i en nära framtid när jorden är på väg att utplånas av en komet. Det är en ungdomsbok och ungdomarna i huvudrollen står nu i en mycket speciell situation – de kommer inte att hinna bli vuxna och kan därför inte skjuta upp något till sedan. Det finns inget sedan. Vill de uppleva en första kärlek, förlora oskulden eller vad som helst de är nyfikna på, ja, då är det bråttom. Det finns ingen tid för tvekan och grubbel. Kanske är det något att ta med sig här i livet, inte minst när det gäller kärlek. Livet är nu.
Januari flög verkligen förbi. Jobbmässigt hade den kunnat vara roligare. Det känns som att hela januari blev en enda lång uppstartssträcka, eftersom att jag just inte har haft några uppstartade projekt. Det är alltid lika oinspirerande, och det måste man ju få säga utan att verka illojal eller lat eller något, för det är ju inte jobbet i sig som är oinspirerande, utan situationen nä man står utan projekt, en situation som handlar mer om hur mitt jobb är organiserat än om mig.
Jag har därför gjort mitt bästa för att åtminstone proppa fritiden full med roliga grejer. Jag har exempelvis hunnit se en hel drös filmer på bio och kan särskilt rekommendera den sydkoreanska komedin Parasit. Jag och vänner har testat escape room, vilket alltså är en koncept där man löser kluriga gåtor och löser problem i ett rum och om man lyckas så kommer man ut. 🙂 Jag har ätit ett antal goda middagar, där höjdpunkten kanske var de moules frites jag åt på min födelsedag. Finns det något godare? Jag har även shoppat. Jag har strösslat pengar omkring mig på ett nytt cykelhjul (det förra var helt utslitet), en ny (fast begagnad) mobil (min förra iPhone var åtta år gammal, tro det eller ej), nya lampor till lägenheten (jepp, inspirerad av Handbok i inredning och styling), kortare hår (jag klippte topparna; någon ny frisyr är jag inte intresserad av), nya vinterskor (som gav mig inflammation i lilltån, p.g.a. mina snedställda lilltår 🙁 ), ny skrivare (den förra var över 10 år gammal och varje gång vi ville skriva ut verkade bläckpatronerna ha torkat ut…) och en ny (fast begagnad) vinterjacka. Jag vet inte när jag spenderade så mycket pengar på en och samma månad. Haha. Men det säger nog mer om min livsstil än om min shopping i januari. 🙂
I januari fick jag också chansen att testa lite VR. Här spelar jag Beat Saber och svingar alltså omkring ljussablar i takt med musiken. Hehe.
Vad jag inte har gjort i januari är att gå på Ordcafé och lyssna på Susanna Alakoski, som jag skrev om i början av januari. Det kom så mycket annat emellan. Det lär nog inte bli något författarsamtal i februari heller, men däremot kommer det säkerligen att bli mycket musik. Dels är vi ett gäng som ska gå och se Score, en konsert med spelmusik, och dels är det ju Melodifestivalen varje lördag ett tag framöver. Jippi! Jag älskar verkligen Mello. I år hoppas jag att Robin Bengtsson gör ett lika elegant och snyggt koreograferat nummer som sist. Hans bidrag i Eurovision hör till mina favoriter.
Sedan kommer jag såklart att läsa böcker, i vanlig ordning. Just nu lyssnar jag på Tara Westovers uppmärksammade självbiografiska roman Allt jag fått lära mig, som vi ska diskutera på nästa bokcirkel. Jag kan tänka mig att den ger många uppslag till diskussioner..! Har du läst?
Kommer det ut några spännande böcker i februari då? Nja, ärligt talat kanske februari snarare är en månad med fokus på lite äldre titlar – det är ju nu i februari som bokrean drar igång. En av februaris nyheter är i alla fall Norstedts Upptäck Sverige: En resa genom län och landskap, som kanske kan vara en inspiration för som är sugen på att semestra på hemmaplan. Än känns sommaren i och för sig avlägsen, men det är trots allt hög tid att planera sommarens semester för den som planerar att resa iväg.
För många år sedan insåg jag det ointressanta i att utse ”årets bästa bok” och faktiskt syfta på de böcker som kommit ut under året. Jag läser böcker från blandade år, så därför har jag istället valt att plocka fram mina favoriter från årets läsning, vilket såklart kan vara en bok utgiven för 100 år sedan likväl som en nyare titel. Men det sagt så är det ju fortfarande lite kul att vaska fram bra böcker från enskilda år. Jag har därför lite av en tradition att utse favoriter för tre år sedan. 🙂 På tre år hinner jag läsa ikapp och få ihop fler böcker från just det utgivningsåret. Nu har turen alltså kommit till 2017, ett utgivningsår från vilken jag har läst 46 böcker.
En kul grej med att blicka bakåt är att en del böcker tenderar att växa medan andra med tiden inte visar sig vara fullt så minnesvärda som jag kanske först trodde. Efter att ha vänt och vridit på 2017 års böcker så fastnade jag i alla fall till slut för Musan av Jessie Burton, mest för att den var en sådan härlig bladvändare och för att jag älskade att läsa om skapandets kraft. Boken handlar också om kärlek och om inbördeskrigets Spanien. En bok med flera lager, med andra ord, men främst en bok som helt enkelt är fängslande och svår att lägga ifrån sig. Ibland älskar jag att läsa böcker där mycket utspelar sig mellan raderna och där språket är något speciellt, men ibland vill jag verkligen bara läsa de här bladvändarna. Så, ja, det fick bli Musan!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
