Dagarna går så fort, trots att inte gör mycket av det jag brukar göra i normala fall. Det har infallit en slags ny rutin. Jag tänker inte påstå att jag trivs med det, men visst, det kan vara skönt att sällan behöva ha bråttom till något och att aldrig behöva fundera på hur kalendern ser ut. Ibland har jag såklart saker i kalendern, men det krävs inte direkt något pusslande för att planera in nya grejer. Vissa saker har i alla fall fallit på plats med tiden. Dansskolan vågade sig till exempel på att öppna igen (efter vissa förändringar) ett par veckor efter påsk och jag har dessutom fått in lite mer dans tack vare att vi blivit ett gäng som träffas en gång i veckan och dansar tillsammans och lär ut steg till varandra på en dansbana, utomhus. Sedan träffar vi vänner oftare än vad vi gjorde i t.ex. mars. Vi kanske inte ses lika ofta som vanligt och har inte några stora fester såklart, men ändå. Vi har hunnit avverka några middagar och brädspelskvällar i alla fall (och ja, vi tänker på avstånd, att tvätta händerna etc. etc. etc.). Löpningen fortsätter som vanligt. Ja, löpningen är såklart ingen risk i de här sammanhangen. Jag springer såklart förbi alla så snabbt att de ens hinner märka det. Skoja bara! Jag fick min sambo att agera farthållare och vara allmänt peppande under en snabb springtur här om veckan, istället för Blodomloppet 10 km. Det gick bra! Det finns många virtuella lopp också, men när det är helt fri starttid är det alldeles för lätt för mig att aldrig komma till start. Oops. Någon mer snabb löptur måste jag dock hitta innan sommaren är slut, om det nu blir ett lopp eller om jag får min sambo att skena runt Nydalasjön med mig igen. Man hittar nya vanor, som sagt, och det är bra. Nu längtar jag bara efter att kunna resa till nära och kära.

Det är svårt att göra upp en massa planer i dessa tider, men jag tänker att juni säkert kommer att bjuda på en hel del löpning och dans, i vanlig ordning. Alldeles säkert kommer jag att cykelorientera en del och läsa en och annan bok. Under den här terminen har jag ju läst en kurs i C#-programmering på kvällar och helger. Nu i juni väntar ännu mer fritid eftersom terminen är slut och jag ”bara” har jobbet som tar min tid. Det har varit en riktigt kul kurs faktiskt, men det ska också bli skönt att kunna känna sig mer ledig när man kommer hem.

Det finns säkert de som har läst extra mycket den här våren, men jag hör faktiskt inte till dem. Jag har mina läsvanor och för mig blir det i stort sett bara läsning en stund innan jag somnar. I vuxen ålder har jag sällan haft lust eller ro till att sitta ned och läsa om dagarna. Eller jo, det är klart att jag plöjer en hel del böcker på resor, på stranden eller i stugan, men det blir sällan av när jag bara är hemma och många andra nöjen konkurrerar om uppmärksamheten. Jag har faktiskt läst ovanligt lite i maj: jag hann bara lyssna på en ljudbok och läsa ut månadens bokcirkelbok. Nu i juni hoppas jag på att kunna plöja lite mer böcker. Kanske några noveller?! Jag köpte faktiskt ett gäng noveller i present till mig själv. Jag tyckte jag förtjänade en liten present efter att ha fått högsta betyg i C#-kursen.

Vill man läsa något helt färskt och nyutkommet så kan jag tipsa om att Curtis Sittenfeld är aktuell med en ny roman på svenska. Curtis Sittenfeld gjorde stor succé med romanen Presidentens hustru (från 2009). Den byggde på Laura Bushs liv. Nu fortsätter Sittenfeld på lite samma tema: nu i juni kommer Rodham, som är en roman som blandar fiktion och verklighet och såklart har Hillary (Clinton) i huvudrollen. Det känns som en superintressant bok, med tanke på vilken resa Hillary har gjort.

Vad läser du i juni?

Ja, vad ska man säga. Världen har verkligen hamnat upp och ner och det går inte att planera en dag framåt, som det känns. Allt roligt som fanns i kalendern har blåsts bort: Littfest, opera, standup, musikal, konsert samt två resor. Allt känns deppigt och tråkigt. Det vi brukar göra om dagarna: gå på bio, spela brädspel med vänner, kolla på utställningar, fika, äta ute och så vidare – allt är ersatt mot att helt enkelt bara… vara hemma? Vilket inte direkt är min favoritsyssla, trot allt. Det är smärtsamt att just inte umgås med någon, för i normala fall är det en viktig komponent i mitt liv, en helt nödvändig komponent, till och med. Nu träffar vi inga vänner längre och vi kan heller inte träffa våra respektive familjer under obestämd tid. Jag inser att man säkert skulle kunna umgås med sina vänner utomhus eller så, men det är som att luften har gått ur.

Jag försöker att göra normala saker i stil med att jobba, springa (fast med ett mål som jag aldrig kan testa på något lopp) och att dansa (den ena danskursen är dock inställd och den andra ställs väl in tids nog den också), men det räcker inte. Jag tycker att livet har blivit ganska tomt, ärligt talat. Självklart är jag inte i någon unik situation. Faktum är att jag är i en privilegierad situation. Jag är inte i någon riskgrupp, jag har inte förlorat mitt jobb eller behövt genomlida att min verksamhet har gått omkull. Ingen anhörig har blivit allvarligt sjuk och jag jobbar inte ens inom vården, men jag antar att jag har rätt att vara ledsen jag också. Jag är i alla fall ledsen, ledsen och oroad över vad som händer med världen.

En nödvändig förändring i mitt liv har på sista tiden varit att stänga av informationen. Jag insåg ganska snabbt att jag inte fixar all hysteri. En del av mina vänner och bekanta har blivit tystade och bortplockade från mina flöden i sociala medier. Det räcker gott med den minimala information jag skaffar mig från Krisinformation.se; Jag behöver inga självutnämnda epidemiologer och andra ”snillen” som spekulerar fritt och postar ”omtänksamma” inlägg om viruset. Jag har bytt startsida i webbläsaren – sedan säkert ett decennium har jag haft Sveriges radio som startsida eftersom jag gillar deras nyhetsuppdateringar, men nu går det inte längre. Jag fixar inte att ha skräckrubriker som skriker mot mig varje gång jag öppnar webbläsaren. Jag har sedan många år tillbaka läst i princip hela DN i mobilen, varje dag. Nu går det inte längre. Jag har avslutat min prenumeration och nu för tiden tar jag ofta upp mobilen och vet inte ens vad jag ska göra med den. Förr tog jag fram tidningen när jag fick en lämplig paus, men nu fixar jag inte att läsa tidningar längre, inte ens kultursidorna går att läsa. Poddarna har också blivit rensade, liksom spellistor med nyhetsinslag. Jag tar bort allt med ordet corona någonstans i beskrivningen eller titeln och rensar bort allt som kan ge en ovälkommen nyhetsuppdatering. Det jag skrev i stycket ovan är kanske inte så dramatiskt. Det är bara det att det har blivit allt tommare här borta, i stort och smått. Världen har blivit väldigt mycket mindre, när liksom allt man brukade fylla den med har försvunnit, när både det sociala, kulturen och nyheter har skurits bort.

Jag har nog ovanligt svårt för ovisshet och förändringar. Jag kan bli uppstressad över förändringar även om de är bra. Och det här är ju inte så bra, så självklart är det här en stress för mig, även om allt förmodligen blåser bort och blir relativt normalt igen, förr eller senare. För många blir det såklart allt annat än normalt: många kommer att förlora en närstående eller förlora sin inkomst (jag orkar inte ens tänka på det), men för många andra blir det förmodligen som vanligt, tids nog. Det är det där med ”tids nog” som är det svåraste att hantera för mig just nu. Jag tänkte i veckor i ett första läge, sedan månader. Nu vet jag inte längre. Jag vet inte alls vad jag ska hoppas på, eller om det ens är värt att hoppas. Själva smittan är ironiskt nog det som oroar mig minst. Jag har haft influensa och körtelfeber med mera i vuxen åldern och visst kan man bli sänkt under många veckors tid, men det känns ändå som något jag fixar. Jag har statistiken på min sida och känner ingen oro för att bli allvarligt sjuk. För mig känns det tydligt att det är oron och hysterin som är själva sjukan här.

Det här blev inget upplyftande inlägg, men tiden är helt enkelt inte sådan. Jag försöker att göra någorlunda normala saker om dagarna, som sagt, och jag tänker att man får vara glad så länge man kan. Böcker är också en konstant i mitt liv, dock får jag kanske börja plocka från hyllorna hemma var det lider. Hur länge håller biblioteken öppet? Varje normal grej jag gör nu för tiden är något jag gör med en känsla av att det kan ta slut på obestämd tid och därmed vara den sista gången på länge.

Jag vet inte om det kommer ut några böcker under rådande omständigheter. När jag en gång kollade vårens kataloger så var det i alla fall dessa som fångade min uppmärksamhet:

• Ödesmark av Stina Jackson, författaren till supersuccén Silvervägen. Kanske är jag den enda i Sverige som inte har läst Silvervägen?! I april var det i alla fall tänkt att Ödesmark skulle komma ut, en bok som utspelar sig utanför Arvidsjaur och som förhoppningsvis är lika bra som debutromanen.
• Kulla-Gulla-böckerna var planerade att komma i nyutgåva, såhär på 75-årsdagen(!). Nostalgifaktorn var hög när jag såg dem i katalogen, för de hade nämligen samma framsidor som de vällästa biblioteksexemplar jag själv plöjde i bokslukaråldern. Håller böckerna om den fattiga flickan Kulla-Gulla och hennes klassresa ännu? Jag hoppas! Kulla-Gulla var också tänkt att gå på Stadsteatern i Stockholm, har jag hört. Återstår att se vad det blir av det…
• Ännu mer nostalgifaktor uppstod när jag såg Våra visor av Alice Tegnér med underbara illustrationer av Elsa Beskow. Klassiker!
• Förra året gavs Astrid Lindgrens älskade Saltkråkanberättelser ut som bilderbok för första gången. April var tänkt för nästa del i serien: Far ända in i baljan. Saltkråkan hör till mina Astrid Lindgren-favoriter, så det känns verkligen superhärligt att de nu kommer som bilderböcker. Varför har det inte skett förrän nu? Just nu känns det i och för sig deppigt att påminnas om Saltkråkan eftersom att ”stan” i Saltkråkan är just min hemort, Öregrund, ett ställe som jag inte vet säkert när jag kan besöka nästa gång. Hjärtat går sönder när jag tänker på just det, även om stan säkert står kvar länge till, i och för sig. Just städer, i bemärkelsen geografiska platser, brukar stå emot ekonomisk kollaps och pandemier.

Jag har inte orkat kolla om dessa böcker fortfarande är aktuella, men kommer de inte nu i april så kanske de kommer en annan gång. Vem vet någonting om någonting nu för tiden?

Själv läser jag fortfarande böcker från den imponerande hög jag har visat upp i olika sammanhang. Den har på senare tid även kompletterats med Klubben av Matilda Gustavsson, som efter lång tids köande faktiskt blev min här om veckan. Den är snart utläst. Såhär populära böcker får man ju bara låna ett par veckor, även i coronatider, så det gäller att speeda på med läsningen.

Förlåt om det här inlägget blev katastrofdeppigt och tråkigt. Ibland är man verkligen inte på topp, men jag antar att det bara kan bli bättre, eller att det åtminstone blir bättre tids nog. Läser jag det här inlägget om ett halvår eller ett år kommer jag förmodligen undra vad jag höll på med samt översköljas av en lust att ruska om mig själv, eventuellt skämmas, eventuellt tänka att det är patetiskt att tycka att det där var ett problem. Nu kan jag nämligen tänka tillbaka på t.ex. januaris bekymmer och undra varför jag ens tyckte att det var bekymmer?! Hade jag ens några bekymmer? Men i stunden är det ju svårt att bara skaka av sig saker. Åtminstone för mig. En slags tröst är att jag märker att många runt omkring också är påverkade, på ett eller annat sätt: få stå oberörda i denna stund, märker jag. Men snart har även detta passerat, det vet jag ju. Till dess får jag övning i att göra annat än det jag normalt sett brukar göra om dagarna. Kanske kommer det något gott även ur detta.

Vad gör du dessa dagar?