Korparna är en av förra årets mest omtalade böcker. Den hyllades i pressen och belönades med Augustpriset. Snacka om en bra start på författarkarriären för debutanten Tomas Bannerhed!
Boken kretsar kring en familj som driver lantbruk i 70-talets Småland. Pappans hälsa är skör och han behandlas periodvis på psykiatrisk mottagning. I trakten blir han sedd som ett riktigt original och får utstå mycket skitsnack och ren mobbing. Äldsta sonen, ensam och orolig över situationen hemma, ägnar så mycket tid som möjligt med fågelskådning eller på flykt i böckernas värld, men har egentligen en stark press på sig att ta över lantbruket så småningom – något han inte har något intresse av.
Boken berättas ur pojkens synvinkel och den berättas på ett sällsynt gripande sätt. Språket är fantastiskt och rymmer i sin enkelhet många känslor. Det är verkligen inte en positiv bok, utan tvärt om några hundra sidor fyllda av ångest. Den segar sig fram mellan vardagssysslorna på gården, men är ändå spännande. Man vill ju så gärna att det ska vända för dem, men man förstår att det inte är lätt att fly sitt öde. För mig kändes det som en ganska tung läsning, just eftersom den inte är speciellt upplyftande, men det är en bok som jag lämnar ifrån mig med känslan av att det är en mycket stark läsning. Jag vill läsa mycket mer av Tomas Bannerhed, som så fantastiskt har fångat livet för en ung kille på väg att bli vuxen för tidigt.