Britt-Marie var här är en feelgoodroman av Fredrik Backman, författaren bakom bästsäljare som En man som heter Ove och Björnstad. Har du läst En man som heter Ove gillar du sannolikt även berättelsen om Britt-Marie – Ove och Britt-Marie är av lite samma skrot och korn. Ove är ”surgubben” som går runt i kvarteret och håller ordning. Britt-Marie är motsvarande tant, som med listor i högsta hugg ser till att det är ordning och reda. Britt-Maries universum är dock betydligt mindre än Oves – istället för ett helt kvarter basar hon framför allt över den lägenhet där hon fram till nu har bott med maken Kent, sett till att han har prydliga skjortor och att fönstren i hemmet är perfekt välputsade. Livet har hon i mångt och mycket levt genom sin make.
Nu är dock läget ett annat. Vigselringen har plockats av och Britt-Marie står för första gången på mycket länge till arbetsmarknadens förfogande. Det leder henne till det lilla samhället Borg och till en fritidspedagogstjänst som har råkat läggas ut av misstag.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ska man läsa Fredrik Backman måste man vara okej med 1) att berättelserna ofta vinglar farligt nära kanten till det sentimentala och töntiga, 2) att berättelserna alltid befolkas av ett så rikt urval av människor att de kan kännas lite väl tillrättalagda och politiskt korrekta, om man säger så. Det sistnämnda stör inte mig. Jag älskar att Backman helt okommenterat låter huvudpersonerna vara fattiga, rika, magra, tjocka, unga, gamla, funktionsvarierade och med olika etniskt ursprung och sexualitet. Det finns någonting vänligt över det och om det är något ord man kan använda för att beskriva Backmans böcker så är det just vänliga. Jag blir glad av att läsa dem! De handlar allt som oftast om människor som vågar stiga ur gamla hjulspår och som får blomma ut. Det är värmande! I Britt-Marie var här får både surtanten och småstaden/avfolkningsbygden upprättelse. Fint!
Britt-Marie var här
Förlag: Partners in stories (2014), Forum (2017). ISBN: 9789198182002, 9789137151588.
Folk med ångest av Fredrik Backman är en både sorglig, rolig och värmande bok om livskrisande människor på lägenhetsvisning och ett rån som ballar ur och blir en gisslansituation. Betyg: 4 kaniner av 5.
Folk med ångest av Fredrik Backman är Backmans kanske dystraste roman hittills – och det påstår jag trots att jag också har läst hans stora bästsäljare, En man som heter Ove, där hela berättelsen kretsar kring en änkling som är deprimerad och överväger att avsluta sitt liv. Egentligen är det väl ett vanligt inslag i Backmans böcker, det där mörka, som så ofta får lindring när böckernas karaktärer vågar släppa varandra inpå livet. Här är dock psykisk ohälsa alldeles särskilt tydligt utpekat. Hela berättelsen kretsar kring konsekvenser som går att härleda till en bro – och en man som hoppade, en kvinna som inte hoppade.
Samtidigt är det, som så ofta i Backmans böcker, komiskt på samma gång. Backman har öga för igenkänningskomik och kan formulera sig snärtigt och precist om allt från USB-minnen, som måste vändas fyra gånger innan de går att stoppa in, till tvåsamhetens svårigheter. Högt och lågt. Sorg och glädje.
Folk med ångest är lite av ett kammarspel, där nästan hela boken utspelar sig på en och samma plats: en lägenhet som är ute till försäljning. På visningen befinner sig ett äldre, krisande par, ett par som väntar sitt första barn, en äldre, färglös dam, en förmögen kvinna som ingen kan förstå vad hon gör där. Och några till. Sedan havererar hela visningen när en inkompetent rånare plötsligt rusar in och förvandlar lägenhetsvisningen till en gisslansituation.
Självklart gömmer sig det mycket mörker hos rånaren, som så uppenbart inte vet vad den håller på med och som ganska snart visar sig vara ute efter den blygsamma summan 6 500 kr. Det visar sig också att de olika visningsdeltagarna också bär på olika bagage. Livskriser radas upp och trots att det mestadels är roligt och fyndigt formulerat så är de svarta stråken fler och bredare än i Backmans tidigare böcker. Här ryms en hel del liv som har nått olika återvändsgränder.
Jag har alltid tyckt att Backman snubblar farligt nära gränsen att glida över till det sentimentala i sina romaner. Han är duktig på att få in en fin blandning av människor: i hans berättelser brukar det rymmas fler än vita, heterosexuella, medelklassiga människor och han brukar också vara duktig på att överraska – först måla upp en karaktär som känns snudd på stereotyp och sedan överraska med en oväntad twist som räddar upp. Det är sympatiskt, men ibland känns det verkligen sökt. I den här boken slår han nästan knut på sig själv när han väver ihop allas livsberättelser, plockar in lite ”fjärilseffekten” och låter allt röra sig mot den sympatiska, men också förutsägbara poängen att det aldrig är för sent att ändra sig, att vi alltid bli starkare tillsammans, att olikheter och mångfald är en styrka… Här snubblar det närmare det sentimentala än någonsin. Jag måste erkänna att det här inte är min Backman-favorit. Ändå vill jag verkligen tycka om Folk med ångest, inte minst för att det är så tydligt att berättelsen betyder mycket för Backman själv.
Det är fint att han har skrivit en feel good-bok (som det här trots allt är) och samtidigt har gjort en bok som kretsar runt självmord och livskriser. Det är ett bra initiativ och ett udda ämne, som borde få mer utrymme i böcker från olika genres, även feel good.
Jag tyckte verkligen om att läsa Folk med ångest och jag tror att den som inte har läst något av Backman förut skulle bli särskilt berörd och glad av den här boken. Jag blir berörd och glad, men jag har också läst flertalet av hans tidigare böcker och lite, lite känner jag att stilen känns igen och att det någonstans upprepar sig. Det är mörkare och sorgsnare här, men det är mycket som går igen och här är det dessutom nära att det slår över och blir för mycket. Av Backmans böcker tycker jag nog fortfarande bäst om Björnstad, men absolut, Folk med ångest är mer än läsvärd. Det är en både humoristisk, sorglig och trösterik bok, en värmande berättelse som vi alla kan behöva emellanåt.
”De veckor då flickorna bor hos sin ena förälder nu, efter skilsmässan, lyssnar de på nyheterna i bilen på morgonen. Deras andra förälder är med på nyheterna idag, men det vet de inte nu, att en föräldern blivit en rånare.
De veckor flickorna bor hos rånarföräldern åker de buss. De älskar det, hela vägen hittar de på små historier om främlingarna i sätena längst fram: Han där är kanske brandman, gissar föräldern. Hon där är kanske utomjording, säger yngsta dottern. Sedan är det äldsta dotterns tur och då säger hon JÄTTEHÖGT: ”Han där är kanske en efterlyst mördare som kanske har ett människohuvud i sin ryggräck, vem vet?” Då blir tanterna i sätena omkring dem så obekväma att båda döttrarna fnittrar sig till syrebrist och föräldern måste med mycket allvarlig min mot tanterna låtsas att nej minsann det där var ju verkligen inte roligt alls.”
(Ur Folk med ångest av Fredrik Backman)
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Forum). Antal sidor: 346. ISBN: 9789137151212.
”En man som heter Ove”-författaren Fredrik Backman är tillbaka med sin sannolikt bråkigaste roman hittills. ”Folk med ångest” är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den…tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?
(Förlagets beskrivning)
Fredrik Backman
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och filmatiseringen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
Vi mot er av Fredrik Backman är den andra delen i serien Björnstad hockey, som utspelar sig i en småstad där det mesta kretsar kring hockeylaget. Det är en fantastiskt fin bok om hur sport kan ena och plocka fram det finaste i människor och en feelgoodbok att bli riktigt glad av! Betyg: 5 paintballgevär av 5.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag gillar inte ens hockey, men jag kan ändå inte motstå Björnstad-böckerna. Det här är del två i Fredrik Backmans serie om småstaden Björnstad, ett litet samhälle där nästan allt kretsar kring ortens hockeylag. Vi mot er ska ses som en fristående uppföljare till första delen, Björnstad och den utspelar sig också månaderna efter de dramatiska händelserna som fick avsluta den föregående boken. Nu är det mesta i gungning. Lagets bästa spelare har slutat, Björnstads hockeylag är på väg mot nedläggning och osämjan med grannsamhället, Hed, tar nya proportioner. Det är inte bara i hockey som orterna konkurrerar. Som på så många andra mindre ställen armbågas det om jobb och kommunala satsningar.
Så kommer laget på fötter igen, men den här gången med en ny, kvinnlig, tränare och med en ny sponsor, som en populistisk politiker behändigt plockar fram för att använda i sitt eget fula spel för att spela ut personer mot varandra. För många i Björnstad sitter långt inne att acceptera den nya tränaren, och det kommer dessutom att bli fler fördomar att pröva. Snart kommer det nämligen ut att en av lagets skickligaste spelare, Benji, är homosexuell. De nya slagorden från Hed blir plötsligt ”bögar, horor, våldtäktsmän”.
Hat och fördomar flödar från alla möjliga håll, men det fina är att det mesta i Backmans värld går att ena och laga genom sporten. Själv har jag ingen bakgrund inom idrottsrörelsen och jag har aldrig haft något sportintresse, men jag tycker verkligen om tanken på att det genom sporten finns en arena där människor från olika bakgrunder, klasser och med olika erfarenheter i bagaget kan mötas och känna samhörighet. I den här boken sammanförs gaykillar med fullgubbar, förskolebarn med sportchefen och småkriminella med helylletjejer. Hockeytalanger hämtas från ungdomshem, från hem där folk far illa och från hem i stadens ”mindre fina” utkanter. Inget smuts behöver vara värre än att det kan putsas bort och ingen tröttsam gaphals eller gammal fiende är sämre än att hen kan ändra sig och visa sina goda sidor.
Mycket i den här boken är förutsägbart och det mesta snubblar längs den fina linjen till att bli outhärdligt sentimentalt. Och jag älskar det! Jag ser mig omkring och ser en värld där folk är självupptagna och intoleranta och där det blir mer och mer normaliserat att uttrycka rasistiska åsikter. Jag ser en värld där populism frodas, klimatfrågan håller på att gå åt helvete, folk dör på Medelhavet och där det i olika hörn av världen sitter olika dårar i närheten av sina små kärnvapenknappar. Vad är det här för jävla värld? Kanske skulle en del av lösningen finnas i att människor träffades oftare. Jag blev i alla fall genuint glad och upplyft av att läsa den här boken, där mångt och mycket faktiskt ordnar sig, tack vare hockeyn och tack vare att människorna i boken är öppna och generösa på ett sätt som människor i verkligheten sällan är. Och att de har någonstans att träffas. Jag vill gärna tro att människor kan förändras till det bättre och att hela samhällen kan veckla ut sig och bli lite mer inkluderande och trevliga ställen att vara på. I den här boken målar Backman upp precis en sådan liten drömvärld som man kan behöva föreställa sig för att bli glad och upprymd för en stund. Jag tycker fantastiskt mycket om varje liten karaktär i den här boken, även om många naturligtvis blir lite kliché, som ni kanske anar. Trots att jag själv har valt att flytta ifrån en småstad så känner jag också en stor värme inför Sveriges alla stackars små orter, där det kämpas så hårt med att få skattekronorna att räcka till både sjukhuset och förskolan och så det där himla hockeylaget.
Ja, jag kan inte annat än rekommendera den här boken, åtminstone för dig som är inställd på att läsa en härlig feelgood. Eftersom det här är en uppföljare finns det två obligatoriska frågor: 1) är den här boken bättre än den första delen? svar: den är minst lika bra i alla fall!, 2) kommer det någon mer bok i serien? ärligt talat känns det inte så, men jag hoppas!!
Vi mot er
Uppläsare: Marie Richardson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 524 (ca 15 h lyssning).
Läs även: Björnstad.
ISBN: 9789137150925, 9789176515990.
Andras röster: Feministbiblioteket, Lottens bokblogg.
Fredrik Backman
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och filmatiseringen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
Förlagets beskrivning
”Det är så enkelt att få människor att hata varandra att det är obegripligt att vi någonsin gör något annat.
Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt. De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.
Fredrik Backmans Vi mot er, den fristående uppföljaren till Björnstad, är en intensiv skildring av drabbande mänskliga relationer i en liten stad. En berättelse om lojalitet, vänskap och kärleken som utmanar allt.”
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn. Betyg: 4+ hyacinter av 5.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten berättelse som Fredrik Backman ursprungligen hade upplagd på sin blogg. Nu har den dock blivit både ljudbok och illustrerad pappersbok. Det är bra tycker jag!
Boken kretsar kring en äldre man, som är på väg att glida in i demens, och hans älskade barnbarn, Noah, eller Noah-Noah, som farfadern kallar honom. Mannen känner att minnena är på väg att ryckas ifrån honom och han kämpar verkligen för att hålla dem kvar.
Det är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn.
Om det vore någon annan än Fredrik Backman som hade skrivit den här boken så hade det nog trillat över kanten och blivit olidligt sentimentalt, men Backman lyckas alltid hålla sig på rätt sida. Den här boken är rakt igenom fin och det är en berättelse som berör djupt. Missa inte den här lilla pärlan!
Om Fredrik Backman och Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Ella Laytham, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 85 (ca 1,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-15089-5, 978-91-7433-388-6.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.
Fredrik Backman tecknar här som bara han kan göra ett ömsint porträtt av en åldrande mans kamp för att hålla kvar sina allra käraste minnen, och hur hans öde påverkar dem som står honom närmast.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten bok med ett stort budskap som kommer att stanna länge hos läsaren. Bokens förord är inläst av författaren.”
Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.
Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.
Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?
Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.
En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.
En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.
Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.
Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.
Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.
Betyg: 5 hängivna supporters av 5.
Om Fredrik Backman och om Björnstad
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.
Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.
Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”
När man är nästan åtta och inte precis är populär i skolan eller har några vänner, då är det verkligen bra att ha en mormor som Elsas. Elsas mormor är excentrisk och burdus. Hon kastar jord på poliser och skriker att det är bajs, hon skriver ned anteckningar direkt på väggen istället för i almanackan, hon svär och röker och drar sig inte för att bråka med folk hon inte kommer överens med. Helst spelar hon dem ett spratt för att lära dem en läxa. För Elsa är mormor en klippa som alltid finns där och som alltid försvarar henne och det kan man ju behöva när de andra skolbarnen är taskiga och när man har skilda föräldrar och en höggravid mamma med ett halvsyskon på gång. Så drabbas mormor av cancer och går hastigt bort. Kvar lämnar hon ett brev som är början på en märklig skattjakt för Elsa. De sagor mormor alltid har berättat för henne blir nu aktuella på nytt och verkar ha kopplingar till personer som bor i samma hyreshus som Elsa. Och det är verkligen en brokig samling människor som mormoderns brev leder till: en surgubbe, en alkoholist, en kamphund, en ensamstående mamma med en utvecklingsstörd son.
Det är verkligen en varm och rolig bok, helt i stil med Backmans bestseller En man som heter Ove. Naturligtvis är det lite tillspetsat och karaktärerna lite mallade, men det gör inget, för man blir glad av boken på samma sätt som man blev när man läste om Oves förvandling från just surgubbe till en mer öppensinnad och social varelse. Här är det ett helt hyreshus med lite småtrasiga invånare som tinas upp av Elsas äventyr. Och ja, man blir varm i hjärtat och man har många tillfällen att skratta och att ha roligt åt de klockrena formuleringarna. En mycket bra feel good-bok!
Jag lyssnade på ljudboken, som är ca 14 timmar lång och fantastiskt bra inläst av Anna Maria Käll, som verkligen gör karaktärerna bra, utan att för den sakens skull göra radioteater av materialet. Käll har faktiskt seglat upp som en av mina nya favorituppläsare! Det känns verkligen som att hon lyfter den här berättelsen ytterligare en nivå!
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Ove bestämmer sig för att ta sitt liv, något som visar sig vara betydligt svårare än vad han trott, mest för att hans excentriska grannar hela tiden stör honom. Ove, som är lite känd som kvarterets surgubbe, börjar faktiskt tina upp till slut, tack vare den gravida grannen Parvaneh, ”bögpersonen” Mirsad, grannpojken Jimmy och en strykarkatt. Och framför allt hittar Ove snart något att faktiskt rikta all sin energi mot: grannen Anita är på väg att förlora sin man, som är drabbad av Alzheimers och som kommunen vill placera på ett äldreboende.
Det är många som har talat varmt om En man som heter Ove, så jag hade höga förväntningar. Faktum är att det är svårt att inte dras med av berättelsen och tycka om karaktärerna. Boken är inte precis avancerat skriven eller bjuder på några djupare resonemang och det är mycket i den som känns överdrivet, småfånigt och nästan töntigt, men det gör inget. Jag tyckte den var underhållande och fin och det räcker gott i det här fallet. En man som heter Ove är en fin feel good-bok och den som inte orkar läsa den (trots att den är lättläst) kan garanterat se fram emot en filmatisering… Kanske med Robert Gustavsson i huvudrollen… 😉
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.