Jag har bestämt mig för att en gång för alla ge upp böcker som misslyckas i att fånga mitt intresse. Jag har (nästan) alltid läst ut alla böcker jag har påbörjat. I sällsynta fall är det faktiskt värt det – en berättelse kan utvecklas och växa över tid. I de flesta fall är det dock inte så. Det behöver inte bero på boken. Ibland träffar en bok helt enkelt inte rätt i livet. Oavsett vilket: livet är för kort för att läsa böcker man inte fastnar för.

Först ut bland de böcker jag ger upp 2021 (tveksamt ärofylld utnämning, men, men…) är Arton grader minus av Stefan Ahnhem, en deckare jag har haft i åratal och till slut bestämde mig för att börja läsa i mobilen. Jag brukar läsa rätt sporadiskt i mina mobilböcker, så det gäller att det är någonting spännande och att det går lätt att plocka upp berättelsen även om det går långt mellan lästillfällena. Deckare brukar passa perfekt som mobilböcker.

Men det här visade sig inte vara en bra deckare. Deckargenren är svår. Det finns så många deckare att det verkar vara svårt/omöjligt att göra någonting nytt. Det känns som att många författare slår knut på sig själva för att det ska bli så skruvat och överraskande som möjligt. Många ramlar också i fällan och staplar en massa klichéer. Vi har väl alla läst ett antal deckare om poliser med personliga problem, alkoholiserade poliser, privatspanande poliser o.s.v.

Arton grader minus plockar en del klichéer, men framför allt tycker jag att den trillar dit när det gäller att maxa det skruvade. Det blir för mycket. För mycket tortyr, för mycket övervåld, för många oproffsiga poliser, för mycket av det mesta. Jag orkar inte. Hela 43% av boken har jag tagit mig igenom, men nu blir det inget mer.

PS: Intressant att boken heter Minus arton grader enligt framsidan som visas på t.ex. förlagets hemsida, för det är inte vad den heter på de flesta andra ställen.

Förlag: Forum (2017).
ISBN: 9789137149974.