I verkligheten svävar människor sällan iväg i sina fantasier när de precis har träffat någon, eller åtminstone låter de inte fantasierna gå ut över jobb, relationer och annat i livet. Kärlek kan ju flamma upp så märkligt snabbt, medan det egentligen kan ta flera år att lära känna en människa. Det är helt enkelt inte realistiskt att lita på fantasier man kan ha som nykär. Jag tror de flesta håller med. Ändå köper de flesta att romantiska filmer och romaner gärna handlar om människor som ger upp allt till förmån för ”den rätte”, som de kanske träffat helt nyss och inte känner alls. Jag gillar inte det där. Jag har lättare för att läsa science fiction än den typen av romaner. För mig handlar inte kärlek om att skena efter impulser och jag vill inte läsa böcker där kärlek framställs på det sättet, istället för att beskrivas som det fina kärlek faktiskt är.
I Vi har redan sagt hej då har huvudpersonen dejtat en tjej två gånger när han förstår att hon är personen som ska förändra hans liv. Som ni förstår blir jag lite avig redan från början. Huvudpersonen heter Filip och är författare som har fått skrivkramp. De senaste fem åren har han varit singel, men har hunnit med att dejta en hel drös tjejer. Så fort det börjar bli allvar ser han till att dra sig ur och nu har han fastnat i beteendet och inser att saker och ting verkar gå på tomgång. Innerst inne vill han komma vidare i livet, men vet inte hur, förrän han träffar Iris. Deras första dejt liknar inga dejter han har varit på tidigare och bland det första Iris berättar är att hon väntar barn. Ingenting följer de trygga mönster han är van vid och kanske just därför vill han gå vidare, men vet inte hur. Särskilt krångligt blir det eftersom han träffar andra, bland annat exflickvänner, parallellt. Det är upplagt för att bli problematiskt.
Man kan tro att jag skulle tycka riktigt illa om boken, men det gör jag inte. Trots det irrationella i ”kärlek vid första ögonkastet” så fastnade jag för den, dels för språket och dels för att berättelsen trots allt är berörande. Kanske är det slutet, fritt från flygplatsåterföreningar och samtidigt fritt från total pessimism, som bidrar, men jag känner verkligen för Filip och tycker att författaren verkligen lyckas ringa in hur det kan vara att vara kär och precis ha träffat någon, samtidigt som man inte riktigt vet om man vågar släppa den trygghet man har. Den prickar in så många detaljer att den nästan känns som självupplevd. Det finns så mycket som ingår i singelspelet som Filip spelar: det handlar om att formulera sms korrekt, och skicka dem vid rätt tidpunkt, det handlar om att dricka precis lagom mängd alkohol och det handlar om att förstå alla signaler rätt på en dejt och att bara smyga iväg och använda mobilen under ursäkt att man är på toa. Det verkar så kallt och beräknande, men man kan inte annat än känna för Filip, som innerst inne är väldigt ensam.
Jag tycker att Vi har redan sagt hej då var riktigt bra. Den är förresten skriven med kapitlen huller om buller, vilket adderar spänning och gör att berättelsen berättas från lite olika tidsperspektiv. Språket är avskalat och meningar klipps ibland av mitt i när Filip håller tillbaka sig själv. Det bidrar till känslan att det här har hänt på riktigt.