Bokblomma

Kategori: Oates, Joyce Carol

  • Marya: Ett liv

    Marya: Ett liv

    Boken tar sin början vid 40-talet på den amerikanska landsbygden. Lilla Marya växer upp hos sin farbror med familj eftersom hennes pappa har blivit mördad och mamman har gett sig iväg. Det är ingen helt lätt uppväxt som skildras. Marya känner stort utanförskap. Det är inte bara avsaknaden av ”riktiga” föräldrar utan också att hon inte alls strävar efter samma saker som sina skolkamrater som gör att hon inte passar in. De andra tjejerna gifter sig unga, skaffar barn och skaffar arbete på någon av hålans affärer. Marya får stipendier och lämnar sin uppväxtort för att studera litteratur och filosofi.

    Så fortsätter berättelsen. För varje kapitel har det gått några år fram i tiden, men det är fortfarande samma Marya. Marya, som söker bekräftelse hos älskare. Marya, som kämpar med att få fortsätta sin tjänst på universitetet. Marya, som inte riktigt har gjort upp med sitt förflutna.

    Boken har en hel del likheter med den påstått självbiografiska boken Jag ska ta dig dit, men det större tidsspannet gör att man kanske inte får samma djupdykning i den här boken. Här berättas Marya liv i korta, avgränsade episoder. Inget fel i sig, för Oates gör det på ett sätt så att det alltid är gripande och spännande. Fint berättat.

  • Den tatuerade flickan

    Den tatuerade flickan

    När den ansedda författaren Joshua Seigl anser sig behöva en assitent, för att komma igång med sitt i stort sett avstannade arbete, blir det helt oväntat en obildad och ung kvinna som får anställningen. Till skillnad från de andra som aspirerat för platsen har hon ingen direkt utbildning eller något intresse av litteratur, men Seigl känner sig mycket fäst vid denna flicka, Alma, som han känner att han behöver beskydda och hjälpa. När han senare råkar ut för en neurologisk sjukdom, som gör att han stundvis har svårt att röra sig, blir behovet av hans assistent ännu större än tidigare och han känner sig glad över att han har Alma.

    Alma kommer helt uppenbart från svåra förhållanden och hon har råkat ut för många otäcka övergrepp. Någon äkta kärlek eller omtanke verkar hon inte ha stött på och inom henne finns en stor bitterhet och ilska som bottnar i en stor osäkerhet. Påhejad av den man, som hon själv benämner som sin ”älskare”, men som egentligen är hennes råa och känslokalla hallick, bestämmer hon sig för att hata sin nya arbetsgivare. Hatet ursäktar hon med att Seigl är jude och det som från början mest är en massa föraktfullt prat om honom och en del småstölder från honom blir till öppet prat om att hon vill döda honom.

    Den rena ondska som kommer från denna totalt trasiga kvinna är plågsam att läsa om. Det är så innerligt och rått och rätt igenom ondskefullt att sympatier är helt omöjliga att känna för den stackars tjejen.

    Seigl beskrivs som oändligt sårbar. Han är helt ovetande om det som pågår runt honom och är fullt och fast övertygad om att Alma bara vill honom gott. Att hans nya assitent trasar sönder förhållandet till hans syster och försvårar för honom på andra sätt kan han inte heller se. Han är lyckligt omedveten om verkligheten och känner sig mot alla odds upplivad av sin nya assistent, som han anser tillför viktiga saker i hans liv. Livet verkar annars i mycket ha stannat upp. Han har en mängd ofullbordade manuskript omkring sig, men tycks sakna självförtroende för att slutföra någon av dem och ge ut den uppföljare, till debutromanen, som alla väntar på. Han lever ensam och verkar rädd för att slå sig ned med den kvinna som han trots allt tycks älska. Han vill alla gott, men han så tankspridd och godtrogen att han lätt blir utnyttjad av dem omkring honom.

    Boken tar en del stora och spännande svängar och som läsare tvingas man inse att ingenting är svart eller vitt. Det är två märkliga människor som boken handlar om och Joyce Carol Oates berättar om dem med en oerhörd skicklighet. Fantastiskt skrivet och en mycket berörande och fascinerande berättelse! Boken gör ofta ont att läsa, men man glömmer den inte efteråt.

  • Blonde

    Blonde

    Trots att den här boken handlar om Marilyn Monroe ska den inte läsas som en biografi utan som den skönlitterära bok den är. Jag är kluven till detta. Marilyn Monroe är en närmast mytomspunnen person som med sitt utseende och sin hårfärg snarast har blivit ett begrepp. Att låta henne vara huvudperson i en skönlitterär bok är ett enkelt sätt att fånga intresset och att pocka på läsarens nyfikenhet utan att ge svar på hur Monroes liv egentligen var. Hennes liv och leverne gör dessutom att boken ofta andas lite tantsnusk. Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den här boken. Å andra sidan är det en gripande bok om ett människoöde, oavsett hur mycket av det som är sant eller inte.

    I boken får vi följa Monroes liv från början till slutet och genom hennes karriär. Det är en mycket ensam och utnyttjad människa det handlar om. Innerst inne vill hon använda sin skådespelartalang åt seriöst skådespeleri, men i Hollywood vill folk bara suga ut pengar med hjälp av hennes fantastiska kropp. Vad Monroe också drömmer om är att ha den familj hon själv aldrig har haft och att få ett barn, men även här misslyckas hon.

    Det är svårt att inte beröras av Monroes öde och det är lätt att känna med henne i hennes motgångar. Joyce Carol Oates gör här ett mycket trovärdigt och vackert porträtt av en kvinnas liv. Om det handlar om Monroe eller inte spelar egentligen inte så stor roll. Joyce Carol Oates har återigen lyckats skriva en mycket bra roman om en kvinnas liv i USA.

  • Mitt i livet: En roman om kärlek

    Mitt i livet: En roman om kärlek

    Den medelålders mannen Adam Berendt dör i en båtolycka och lämnar många människor i sorg. Han tycks inte ha några släktingar och över huvud taget är hans förflutna okänt. De senaste åren har han bott i en New York-förort, där det i stort sett bara bor förmögna människor. Fem av invånarna i den här förorten har anledning att sörja Adam extra mycket och det är dessa personers öden som vi får följa i den här boken.

    Det är fem medelålders människor i sorg som har huvudrollerna i boken och deras sorg ger de utlopp för på olika sätt. Sorgen kommer inte enbart från förlusten av en nära vän utan den kommer också från ångest över allt som förlorats under livet – barn som vänder ryggen, äkta makar som hittar yngre förmågor och drömmar som har gått i kras.

    Det låter som en dyster handling, men boken är faktiskt mer en bok om styrka än en bok om ångest. Det här är en bok om personer som klarar av att vända livet och att hitta kraft och lycka. Jag blir glad av att läsa den här boken och det känns trevligt och tryggt med en bok med ett lyckligt slut.

  • Jag ska ta dig dit

    Jag ska ta dig dit

    Något namn nämns aldrig på huvudpersonen i den här boken, men ett kort tag kallar hon Anellia. Det är bara ett av hennes försök att skaffa sig en identitet och ett sammanhang att passa in i.

    Efter en barndom, då hon har blivit anklagad för att genom sin födelse ha orsakat sin mors död och då hon aldrig har blivit sedd av varken sin far eller sina syskon, söker hon sig till ett systerskap vid universalitet. Hennes förhoppning är att hon hos de andra flickorna i systerskapet ska få den familj som hon aldrig har haft. Förhoppningarna grusas dock och det blir en mörkhyad älskare som blir den nästa hon söker sig till. Hon låter sig utnyttjas av honom för att känna sig älskad, men inte heller det är såklart problemfritt.

    Man skulle kunna tro att en person som har haft en sådan kärlekslös barndom växer upp och blir svag och får svårt att ta sig fram i livet, men beundransvärt nog förlorar huvudpersonen aldrig sin stolthet och hon bär på en enorm styrka. Jag tycker att det är fascinerande att läsa om huvudpersonen och hennes försök att skaffa sig ett eget liv, men bokens sista mening tycker jag är helt kryptisk och när jag la boken ifrån mig förstod jag ingenting. På grund av den sista meningen tycker jag att boken blir helskum och boken förvandlades till en sådan där bok som man borde diskutera med andra. Det här är inte en speciellt lättsmält bok! Språket och berättandet i boken är suveränt. Synd att slutet får mig att känna mig helt korkad som tydligen har gjort en ordentlig missuppfattning av den här boken.