Att läsa är vanligtvis en ganska ensam syssla. Kanske just därför är det himla roligt att ha en bokcirkel eller bokklubb, att träffa likasinnade och diskutera böcker man läst. Här kommer ett inlägg med några tips på bra böcker från det senaste årets skörd av bokcirkelböcker.
Jag tar inte farväl – nobelprisbelönat och skönt att läsa med lite draghjälp
Jag tar inte farväl, av nobelpristagaren Han Kang, är en berörande bok om massakern på den sydkoreanska ön Jeju och hur detta trauma blivit en sorg som ärvts genom generationer. Jag skulle inte säga att det är en särskilt komplicerat bok att ta sig igenom, men visst är den komplex och det finns symbolik och annat som kan vara givande att diskutera i grupp. Kanske kan även en bokcirkel ge lite draghjälp om det känns som en tröskel att läsa nobellitteratur.
Shuggie Bain – många sidor, mycket att diskutera
Shuggie Bain, av Douglas Stuart, är en bästsäljande tegelsten om en miserabel uppväxt i en familj med alkoholism och fattigdom. Jag brukar undvika att föreslå långa böcker till bokcirkeln, för man vill ju att folk ska hinna med att läsa, men vi hade extra lång lästid på oss över jul och då passade på att föreslå den här. Fördelen med att läsa något långt är att det verkligen finns mycket att diskutera, många parallella handlingar och scener att vrida och vända på.
Straff – en angelägen berättelse som inbjuder till diskussioner
Straff, av Ann-Helén Laestadius, är en bok om nomadskolorna och om att bli fråntagen sitt språk och sin kultur. Jag tyckte den var väldigt givande att bokcirkla, dels för att det är en angelägen berättelse ur vårt eget lands historia, men också för att den visade sig vara oväntat allmängiltig på ett sätt jag inte hade förstått om jag inte hade diskuterat den i grupp. Samer är inte de enda som utsatts för förtryck, bokcirklandet påminde mig om att det finns fler minoriteter, runt om i världen, som utsätts för liknande försök att fråntas sin kultur.
Tranorna flyger söderut – en bok som är lätt att tycka om och relatera till
Tranorna flyger söderut, av Lisa Ridzén, är en bästsäljande roman om att åldras och steg för steg förlora sin frihet. Och att förlora sin hund. Det är en bok som går lätt att ta sig igenom och som ungefär alla kan relatera till, i någon mån, eftersom vi alla har eller har haft åldringar i vår närhet. Och så åldras vi ju allihop. I min bokcirkel tyckte de flesta att det här var en riktigt bra bok och ibland är det verkligen skönt att kunna enas i sitt gillande. Fint också att läsa en bok som är ingång till ämnen man kanske inte pratar om så ofta annars: åldrande och döden.
Överlevarna – en bok med en annorlunda uppbyggnad
Överlevarna, av Alex Schulman, är en uppväxtskildring som berättas från två håll – läsaren får möta huvudpersonen både som barn och som vuxen och de två perspektiven rör sig framåt, respektive bakåt, i tiden tills de landar i en dramatisk händelse. Det är ett spännande sätt att berätta och det kan vara kul att diskutera sådana här stilgrepp med andra. Gillade vi boken? Nja, i min bokcirkel blev det rätt ljumma betyg, om man säger så, men en bra bokcirkelbok måste verkligen inte vara kanonbra. Jag tyckte den var riktigt bra att bokcirkla, för den bjöd verkligen in till spännande diskussioner.
Draksådd är en reportagebok om misslyckade kommunala projekt: Dragon Gate, Medeltidens värld och ganska mycket annat. Mest av allt är det dock en bok om klyftan mellan stad och land och om kommunpolitiker som kämpar för att även deras del av landet ska leva.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Draksådd är en reportagebok av journalisten och författaren Christian Daun. Den handlar om precis det som undertiteln skvallrar om: fiaskon och haverier när kommuner ska sättas på kartan. Visst kan man förfasas, förfäras och skaka på huvudet åt vansinniga (och dyra!) projekt som dragits igång runt om i Sverige och slutat i total flopp. Dragon Gate, som både pryder framsidan och har inspirerat till bokens titel, är ett exempel. Där har vi alltså Hotell Älvkarlen, som konkade redan något år efter uppförandet 1986, och som tidigt 2000-tal köptes upp av en kinesisk affärsman med stora planer om att skapa ett kinesiskt kulturcentrum. Det blev inget. Fortfarande står ett icke färdigställt hotell, sminkat i kinesisk stil, bredvid E4:an och att bedriva någon form av verksamhet på platsen framstår som omöjligt: många har försökt, men någonstans kokar det ändå alltid ner till att närheten till Uppsala och Stockholm är för stor för att locka långresenären att stanna till. Att turister skulle lockas till stället är också långsökt: det räcker inte med Dalälven för att få turister att vallfärda till en bygd som inte har speciellt mycket nöjen och rekreationsmöjligheter att erbjuda. Läget har helt enkelt alltid varit skevt och sett i backspegeln framstår stället som en helt orimlig satsning redan från början.
Det finns, som sagt, mycket att förfäras över och en del kommunala fiaskon är så tragikomiska att boken slår över i humor. Ändå är det verkligen inte en bok som vill att läsaren ska göra det enkla: skratta åt de politiker som gått in i dessa knasiga projekt. Tvärtom är det här en bok som går djupare. Vad är det egentligen som driver politiker att om och om igen gå på myten om att negativ utveckling kan vändas genom att ”sätta kommunen på kartan”? Jo, kanske för att klyftan mellan stad och land är enorm och ingen politiker verkar vilja ta i frågan på allvar. Vi har ett land där somliga får åka tiotals mil för att ta sig till ett sjukhus, där skolor läggs ned och fullt beboliga bostadshus rivs eftersom det kan framstå som en bättre lösning än att låta ödehusen stå. Det räcker att vända blicken mot Norge för att se att det finns andra sätt: där satsas det på glesbygden, bland annat genom att se till att kommunerna själva behålla en stor del av det som deras naturtillgångar drar in. I Sverige pågår en slags desperat överlevnadskamp i många små kommuner. Daun riktar på ett effektivt sätt ljuset på just detta.
Jag tycker att Draksådd är en intressant och tankeväckande reportagebok. Den har några år på nacken, men jag hoppas att den inte är bortglömd. Snart är det valår igen och den här typen av reportage behövs. Sverige behöver erbjuda fler livsval än att bo i storstäderna.
Draksådd är ingen plojig bok, utan en bok med allvar och en agenda. Men ja: det är klart att det även finns underhållande stråk. ”Medeltidens värld”, som fastnade så mycket i det tidstypiska att det inte ens gick att köpa en glass på området (grumligt vatten däremot!). Den gigantiska trä-björn som uppfördes i Sveg och som snart började ruttna (tydligen lagad nu, läser jag!). Ja, det finns många haverier att ta del av. Några av de har jag själv tagit del av. Dragon Gate har jag besökt ett flertal gånger – ätit på restaurangen, sett terrakottaarmén, kollat på de kinesiska statyerna som står runt muren, köpt en Maneki Neko. Hotellet står för övrigt där vi brukar svänga av när vi reser ner och hälsar på mina föräldrar i Uppland, ett ganska bra riktmärke att ha koll på. Dinoland har jag besökt som barn medan stället fortfarande låg i Rättvik. För min familj är det en återkommande rolig anekdot att berätta om just detta besök, som började med att vi på vägen in mötte en pojke, på väg åt motsatt håll, som med stort allvar varnade oss och sa ”gå INTE in där”. Sedan gick vi in där. Och sprang igenom eländet. Ingen av oss har upplevt en sådan mygginvasion. Jag minns ingenting av själva dinosaurierna. Dinoland hamnade så småningom i Skåne och dinosaurierna sågs senast till på en paintballbana som gått i konkurs.
Det finns många tragikomiska misslyckanden i den här boken. Låt oss dock påminna oss om en till grej som Daun gör klart: det här är inte ett landsbygdsfenomen. Nya Karolinska. Stadslinbanan i Göteborg. Nej, men herregud, man blir helt slut. Låt oss hoppas att ”sätta på kartan” är en sjuka som gått över och att Sveriges små och stora kommuner fokuserar på annat framöver: skola, vård, omsorg, sådana grejer.
Draksådd
Draksådd gavs ut av Ordfront 2024. Jag har lyssnat på en inläsning av Fredde Granberg, utgiven av samma förlag. ISBN: 9789177750772, 9789179457129.
Christian Daun
Christian Daun är en svensk journalist och författare.
Här kommer ett samlingsinlägg med de böcker jag fastnat för lite extra när jag har bläddrat i vårens kataloger från förlagen.
Först och främst: Chimamanda Ngozi Adichie är äntligen aktuell med något nytt på svenska. Hennes senaste roman heter Drömräkning och låter läsaren följa fyra kvinnor dit deras livsval leder dem. Det mesta ur Adichies bibliografi är fantastiskt (En halv gul sol! Americanah!), så det här är en bok jag redan har köat på biblioteket. Den utkom igår och jag har plats 35 i kön, så det blir kanske sommarens läsning för mig? 🙂
En annan doktor Glas, av Malin Lindroth, bygger, vad jag förstår, inte vidare på Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas (det gör ju däremot andra böcker; kanske har du läst Bengt OhlssonsGregorius?). Däremot är det en roman där Hjalmars relation till frun Märta hamnar i fokus. Det är knappast en vacker historia, eller vad man ska säga. Märta vårdades under långa tider på det som vid den tiden benämndes sinnessjukhus – trots att väldigt lite tyder på att hon faktiskt led av någon psykisk sjukdom. En kvinna som gömdes undan, som förlaget skriver det. Det här är en roman och det är alltid snårigt med romaner som ger sig på att berätta om verkliga personer, men ändå. Boken utkommer i april. PS: Det finns även en äldre bok med ett mer dokumentärt upplägg (har ej läst den för egen del) för den som är nyfiken: Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin.
Är det så kul att städa och greja i hemmet egentligen? Nej, inte vet jag, men ändå står jag där och försöker få till någon slags rimlig standard här hemma. Jag hoppas ofta att jag ska hitta något otroligt knep, någon genväg som gör det hela lite lindrigare. Det kanske aldrig händer, men om någon så är det väl städ-gurun Marléne Eriksson som skulle kunna lära mig tricket. Husmorsbibeln är vad det låter som: en bok om städkunskap och husmorstips. Marléne har skrivit den tillsammans med dottern Desirée Eriksson, som också är i städbranschen. Husmorsbibeln finns redan ute i handeln och på en bibbla nära dig om du är nyfiken.
Läste du också Lena Anderssons böcker om Ester Nilsson, och hennes havererade kärleksrelationer, när det begav sig? Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är böcker jag läst och gillat. Andersson har en alldeles särskild skärpa i sitt skrivande och ett – ja, hur ska man beskriva det? akademiskt? korrekt? högtravande? – språk, som liksom adderar humor till det hela. I Män och kvinnor är Ester tillbaka. Den har redan kommit ut och fått fina recensioner, vad jag har sett. Själv vill jag lite grann ge tummen ner till framsidan, som inte alls lirar med de tidigare delarna i trilogin. Det hade väl varit flott om hela trilogin fick stå tillsammans i bokhyllan och se tjusiga ut, men icket.
Jag har läst, berörts, upplysts och verkligen fängslats av Ann-Helén Laestadius tidigare två böcker i Sápmitrilogin (det som jag precis läser mig till att den heter): Stöld och Straff. I Skam handlar det om rötter och förlust och jag är givetvis mycket sugen på att läsa. Laestadius skriver viktiga och angelägna böcker om samisk historia och kultur. Men också: jag insåg när jag bokcirklade Straff för ett tag sedan att det här är böcker som är universella i sin skildring av just det att förlora sin kultur, sitt språk. Det är något som många med fötter i olika hemländer lever med som en sorg. Skam kom ut i dagarna. Och jag är nummer 60 i kön. 🙂
Det böcker bli länge sedan jag läste något av Haruki Murakami. Håller hans romaner ännu? Jag vet inte riktigt. Men jag är ofta sugen på att läsa om t.ex. Fågeln som vrider upp världen, för jag minns den som så himla bra och speciell. Nu är han i alla fall aktuell med nytt på svenska: Dess ovissa mur. Förlaget skriver: ”en kärlekshistoria, ett sanningssökande, ett ode till böckerna och till biblioteken där de bor”. Det låter bra fint! Utkommer i april!
Vårens barnböcker
Inte glömma barnböckerna! Jag tycker om Maria Nilsson Thores böcker om Alla tre och deras vardag på förskolan Ärtan. Riktigt mysiga böcker med uttrycksfulla och tydliga illustrationer som gör att man även kan använda dem ganska mycket som pekböcker om man läser för ett mindre barn. I april kommer den senaste i serien: Alla tre pysslar. Astrid Lindgren har skrivit många älskade barnböcker som jag verkligen vill att min dotter får ta del av. Nu i dagarna kommer en nyutgåva av Barnen i Bullerbyn, en samlingsvolym med illustrationer av Ingrid Vang Nyman. Slutligen blev jag lite nyfiken på Barnkammarboken: Min första dagbok, som är en fyll-i-bok för förskolebarn att fylla i tillsammans med en vuxen. Vi lyckades aldrig skapa någon ”Mitt första år”-bok eller liknande, men jag gillar idén om att skapa en bok som går att återvända till sedan i livet och ha som ett fint minne. Det kan hända att min unge får den i födelsedagspresent av sin mor. 🙂
Är jag rätt ute om jag påstår att översättningar är inne? Det har funnits en tid när det snarare har varit inne att läsa på originalspråk, att påstå att för mycket försvinner i översättningen. Nu, däremot, upplever jag att översättningar uppmärksammas mer än… någonsin. Som exempel ägnades flera välbesökta seminarier på Littfest åt just översättningar – ”Sociolekter och snubbeltrådar”, där översättarna Sofia Nordin Fischer och Jennifer Hayashida samtalade med Jenny Aschenbrenner, hade rent av så högt tryck att endast hälften av de som köade för att komma in fick plats. Jag var glad att jag stod tillräckligt långt fram i kön för att bli insläppt och kunna höra Hayashida prata om sitt arbete med att översätta Sara Lidman till engelska och om Nordin Fischer, som talade om översättningen av Zora Neale Hurston till svenska.
Hur översätter man bondska till engelska? Hur gör man med namn, som i Hjortronlandet exempelvis innebär Claudette och Skrattars – namn med mer innebörd än vad som enkelt kan föras över till ett annat språk? Hur överför man det språk, som den första generationens fria svarta amerikaner talar i Hurstons De vände sina blickar mot Gud, till svenska?
Jag hade en stor beundran för översättare sen tidigare, men kanske har den efter Littfest nått en ännu större nivå. Vilket hantverk! Vilka avväganden översättare hela tiden ställs inför i sitt arbete att göra en roman begriplig i en annan kultur, på ett annat språk. Vilket bakgrundsarbete som ett grundligt översättarjobb kan kräva – grävande i arkiven, att hitta på en helt egen dialekt! Som exempel. I ett annat seminarium under dagen, ”Vilka superkrafter behövs för att översätta barn- och ungdomsböcker?”, gavs en hel del andra insikter om utmaningar med översättningar. Hur översätta när det även finns bilder att förhålla sig till? Eller kulturskillnader, som exempelvis kan innebära att något som är helt öppet att prata om på svenska, kan vara helt tabu på ett annat språk? Det och mycket annat belyste översättarna Helena Sjöstrand Svenn, översättare från norska och engelska, och Miho Hellén-Halme, översättare till japanska, som samtalade med Clara Kron, redaktör på bokförlaget Trasten, under ledning av Emma Majberger.
Men för att återgå till att hitta på en helt egen dialekt, vilket alltså krävdes av Nordin Fischer för att översätta afroamerikansk engelska. Nog blir jag imponerad. För inte kan man ta en befintlig svensk dialekt och låtsas att den är något helt annat? Och inte kan man strunta i att återge att texten faktiskt inte är skriven på standardengelska? Väl?
If you kin see de light at daybreak, you don’t keer if you die at dusk. It’s so many people never seen de light at all.
Ur Their Eyes Were Watching God av Zora Neale Hurston
På en bokcirkelträff för någon månad sedan blev jag varse att boken vi läst, Shuggie Bain, innehåller dialog skriven på bred sociolekt och dialekt i originalet. Vi som hade läst boken på svenska hade helt missat den aspekten, föri översättningen fanns just inga sådana nyanser kvar. Inte vet jag om det sabbade läsupplevelsen precis, för vi tyckte nog allihop att det var en bra bokcirkelbok, men efteråt kände jag ändå någonstans att jag missat något. Eller hade jag det? För hur pajigt kan det inte låta när man träffar på talspråk och slang i en skönlitterär text? Ibland kanske det rent av är bäst att göra som man uppenbarligen gjorde i Shuggie Bain: utelämna. Inte vill man att läsningen för(störs) av språk som känns fånigt och fel.
Avvägningar, avvägningar. Jag inser verkligen att översättning är svårt, oj, så svårt, kanske egentligen helt omöjligt?! Tack och lov för att det finns de som arbetar hårt med att göra det bästa möjliga av detta omöjliga. Jag läser i princip aldrig skönlitteratur på något annat språk än svenska. Vilken lycka det är att det finns översättare som möjliggör att även jag kan ta del av böcker från i stort sett hela världen.
PS: ett till tecken på att det ligger något i min spaning om att översättnings-diskussioner finns på innelistan: i år har ju faktiskt översättningar rent av varit föremål för en kulturdebatt. Jag tänker på den kritiserade översättningen av Timothy Snyders bok Om frihet. Ja, nu råkar det ju vara kritik, som sagt, men det fanns faktiskt ett tag när översättningar fick ett visst utrymme i kulturnyheterna och det är inte varje dag det händer. Hoppas man följer upp och skriver någonting om någon riktigt lyckad översättning snart.
Jag och dottern har spenderat några lediga dagar hos hennes mormor och morfar och vi har haft anledning att plöja högvis av min egen barndoms mest vällästa bilderböcker. En del favoriter har jag redan bloggat om i ett inlägg om böcker jag återupptäckt med dottern, men jag känner att jag missade en helt central bok i sammanhanget: Hur gick det sen? av Tove Jansson.
Hur gick det sen? är en bilderbok som känns så dyr att när jag nu återsåg den, tänkte jag omedelbart att den knappast kommit i nyutgåva sedan mina föräldrars exemplar från 80-talet. På varje sida finns konstfullt utskurna hål, som leder läsaren vidare till nästa sida. Vad kostar inte detta att få till? Till min förvåning såg jag att den senast utkom så sent som 2019 (utgiven av Förlaget). Den verkar till och med finnas i lager hos nätbokhandlare. Vilken välgärning!
Boken handlar om det som undertiteln, ”boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My”, skvallrar om: Mymlan (lilla Mys storasyster) och Mumintrollet är på jakt efter den försvunna Lilla My. De hinner passera en storstädande Hemul, ett gäng sprakande hattifnattar och en hel del annat innan allt ordnar sig i tryggheten hos den ständigt trivselskapande Muminmamman. Jag kan inte påstå att jag mindes något av berättelsen när jag nu läste boken på nytt. Men bilderna! Bilderna!
På något sätt är det som att illustrationerna och de effektfulla hålen gör mer intryck på mig nu än vad de kanske gjorde när jag var liten. Jag minns så väl bilderna: inte minst de mörka, läskiga trädstammar som sträcker sig mot skyn när Mumintrollet skyndar genom skogen. De väckte känslor redan då. Nu ser jag dem igen och träffas av Tove Janssons otroliga kraft som illustratör. Det här är bilder med stämning och känslor, sannerligen. När jag fick boken läst för mig som barn tyckte jag garanterat att det var 100 % otäckt när Hemulen dammsuger upp både Mumintrollet och Mymlan: jag ser på bilden som mitt barndomsjag och tycker att Hemulen är döläskig och att färden genom dammsugarslangen är mardrömsframkallande. Nu ser jag den också som vuxen och ler åt Hemulens förvånande min, för att inte tala om Mumintrollets förskräckta uppsyn. Jag noterar också den uppenbara räddningen – i fönstret, som avslöjar en glimt av nästa sida, finns en helt annan färgskala. Den här boken är inte alltigenom läskig, som jag kanske mindes den. Här finns humor och roliga detaljer – betydligt fler nyanser än jag såg som barn.
Mitt eget barn? Hon är uppenbarligen av ett helt annat virke än jag själv. Hennes roligaste är sidan där ”filurer har kaffekalas”. – Älskade barn, det är hattifnattar som trängs i ett hus och sprakar av elektricitet, så att det luktar bränt, medan åskan går för fullt! Fast nu ser jag lite mer av det hon själv ser: hur knäppa hattifnattarna ser ut med sina långsmala kroppar och spretande fingrar, och hur extra knasiga de ser ut med små kaffekoppar i knäna.
Man kan se lite olika saker, helt enkelt, men något ser man. Jag vet just ingen som kan förmedla så mycket i sina illustrationer som Tove Jansson. Hålen gör verkligen sitt till. De låter en skymta något annat (ljus, hopp!), ger ett imponerande djup (lager på lager av trädstammar), eller är rätt och slätt skojiga, som när man vänder blad, lämnar hattifnattarna bakom sig, och i hålet till föregående sida ser en förskräckt hattifnatt som sitter på dass med öppen dörr.
Hur gick det sen? är en barndomsklassiker, illustrerad av en sann konstnär. Boken är en njutning, för treåringar som petar i hålen och upptäcker ”hur det gick sedan”, och för den konstintresserade mamman som fängslas av Janssons bildvärld.
Den mest minnesvärda bilden? Ja, det är den som är mot bokens slut, där Muminmamman sitter bland sina rosor och rensar vinbär i en hatt. Jag vet inte varför den gjort sådant intryck, men nu när jag ser den påminns jag om att delar av uppslaget är det som liksom alltid flimrar till en kort stund när vinbären är i säsong och de vackra, röda klasarna har mognat och är som godast. Ibland vet man inte varför, men en del böcker kan verkligen fastna i minnet.
Hur gick det sen?
Hur gick det sen? gavs ut första gången 1952 av Schildts. Jag har läst en senare utgåva, utgiven av Nordisk bok (Alla barns bokklubb) 1989. ISBN: 9179041574.
Tove Jansson
Tove Jansson (1914–2001) var en finlandssvensk konstnär och författare.
Tranorna flyger söderut, av Lisa Ridzén, är en berörande bok om en åldrad man, som närmar sig livets slut, och om kärleken till en hund.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Tranorna flyger söderut, av Lisa Ridzén, är en omtyckt bästsäljare och jag kan verkligen förstå varför den berört så många. I huvudrollen finns Bo, en åldrad man som tvingats uppleva förlusten av sin livskamrat – allt hon var har förlorats i demens. Nu lever han ensam, med sin älskade hund.
Bo kan svårligen lämna hemmet och minnet sviktar, vilket han ibland är medveten om: små lappar ska påminna honom om sådant han vill prata om med vännen Ture, när de hörs på sin stående telefontid, och i kalendern antecknas noga när sonen Hans ska komma på besök. Ändå fungerar det inte riktigt, vilket hemtjänstens anteckningar, som boken till delar består av, vittnar om. Att Bo inte har hälsan med sig gör att Hans närmar sig det tuffa beslutet att lämna bort hunden. Det är inte hemtjänstens jobb att rasta Bos hund. Inte ens den mest medkännande och omtänksamma av hans hemtjänstarbetare kan täcka upp till slut.
Med en fru som försvunnit in i demens, en ork som inte räcker till och ett överhängande hot om att bli fråntagen sin hund, blir världen och livslusten allt mindre. Bo glider in och ut i minnen från förr, drömmar och funderingar kring hur livet blev.
Det är inte ofta äldre återfinns i huvudroller, särskilt inte när det handlar om äldre med sviktande hälsa och hemtjänstbehov. Samtidigt är åldrande en del av livet för de flesta – och är man själv ung har man förmodligen närstående i liknande situationer som Bo (eller har haft). Det är fint att någon har skrivit en bok om hur livet kan vara när det närmar sig sitt slut. Tranorna flyger söderut fyller ett tomrum och jag läser med känslan av att läsa någonting nytt, som egentligen borde få mycket mer utrymme i kulturen och i samtal. Pratar vi någonsin om att åldras?
Fällde jag en tår när boken var slut? Ja, det gjorde jag absolut och det brukar jag definitivt inte göra, men här gick det inte riktigt att värja sig. Tranorna flyger söderut är verkligen en berörande bok som väcker många tankar om livet och döden. En mycket fin bok!
Tranorna flyger söderut
Tranorna flyger söderut gavs ut av Forum 2024. ISBN: 9789137506135, 9789137506128.
Ljuset, solen, snösmältningen! Det känns att våren närmar sig. Som luttrad umebo vet jag såklart att det kommer att fyllas på med snö vad det lider – och att vintern plötsligt övergår direkt i sommar så småningom. Låt oss kalla det vårvinter istället. Härligt är det, oavsett.
Ett säkert vårtecken är att Littfest snart drar igång. I år har jag biljetter till lördagen och jag har inte tittat i något program förrän nu. Någonstans tycker jag att det är det som är charmen med Littfest: att man inte behöver planera i detalj, att man kan gå mellan olika programpunkter och spontant lyssna på samtal man kanske inte skulle ha kommit sig för att gå på annars. Det är inte nödvändigtvis de stora namnen, som håller sina programpunkter i den största salen, som är det mest minnesvärda, om du frågar mig. Ibland sitter man i mer intima lokaler och lyssnar till samtal som verkligen berör, väcker intresse eller roar.
Hur som helst, kl 10 kommer du definitivt hitta mig i Idun, den största salen, för då kommer jag lyssna på ”Hur mår de norrländska männen?”, där Mikael Berglund och Lisa Ridzén samtalar under ledning av Kristina Sandberg. Jag läste Berglunds roman Ovanjorden förra året och har den i minnet än. Det är en fantastisk roman om kärlek och om att söka tillhörighet i en kultur man inte fötts in i – i det här fallet i en samisk kultur, som beskrivs så självklart att det gjorde mig alldeles upplyft. Så fint med en bok där samisk kultur får stå för normen och där kraften i kulturen och naturen dessutom lyfter hela kärlekshistorien. Ridzéns bästsäljare Tranorna flyger söderut, om en åldrande man och hans älskade hund, läser jag just nu (och ska bokcirkla om någon vecka). Kristina Sandberg? Ja, hennes Maj-trilogi håller jag för några av mina största favoriter genom tiderna. Det här blir förmodligen Littfests höjdpunkt för min del.
Resten av Littfest är lite luddigare. Några programpunkter som jag fastnade för är ”Vilka superkrafter behövs för att översätta barn- och ungdomsböcker?”, ”Honungsfällan” (om boken Honungsfällan, som jag inte har läst, men som alltså handlar om ”historien om Swedbank, Ryssland och världens största penningtvättskandal”), ”Sociolekter och snubbeltrådar”, ”Kommunala korsdrag?” (marknadens och PR-byråers påverkan på kommunala beslutsfattandet) och ”Stockholmaren i och utanför fiktionen”. Vi får se vad jag går på i slutändan.
Kan förresten tipsa om att Littfest även finns som Littfest-TV, för den som eventuellt inte kan/vill ta sig till Umeå, men som ändå skulle vilja ta del av programmet. För 120 kr får man alltså livesändningar och kan även se i efterhand under en veckas tid.
Ett helt annat och helt gratis tips måste jag också slänga in. Imorgon kommer Karlavagnen i P4 handla om böcker och jag har blivit tillfrågad om att berätta om ett speciellt bok-minne jag har. Det är ju ett ring-in-program, så jag vet inte när just jag blir uppringd, men någon gång lär du kunna höra mig. Inte vet jag om just jag har något märkvärdigt att berätta, för del delen, men brukar du lyssna på radio på kvällarna (eller lyssna på podden i efterhand, för all del), kan det säkert bli ett mysigt program. Bokprat tycker man ju om!
Vego på 30 minuter, av Ylva Bergqvist, är en inspirerande kokbok fylld med spännande smaker och lättlagade rätter.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Vego på 30 minuter, av Ylva Bergqvist, är en kokbok som har seglat upp och blivit en av mina favoriter i genren. Jag tycker det är kul att laga mat, men föredrar det som går snabbt och inte kräver så många ingredienser. I många år har Sara Asks och Lisa Bjärbos kokböcker Mera vego, Ännu mera vego och Kaosvego varit mina främsta inspirationskällor i köket – de har presenterat precis den typ av mat jag gillar att laga: snabbt, gott, vegetariskt. Vego på 30 minuter har en liknande inriktning, men är ändå något helt annat, helt andra smaker. Det är inget revolutionerande, men har man ägnat några år åt att varva ett gäng maträtter från ungefär samma kokböcker kan andra grepp verkligen göra stor skillnad. Med Vego på 30 minuter har smaksättare i stil med näringsjäst (umami!) och miso letat sig in i min matlagning och jag har upptäckt att jag verkligen gillar det! Vego på 30 minuter har rent av fått mig att börja göra matiga sallader lite oftare – jag som just aldrig har någon grönsallad hemma annars. Och gott är det!
Recepten i Vego på 30 minuter är sorterade under fem olika kapitel: Medelhavsmagi, Pot luck club, Publikfavoriter, Hello Asia och Grönt är skönt. Här finns medelhavssmaker, soppor & grytor, ”skräpmat” i grön tappning, asiatiska rätter och matiga sallader. Hittills har jag inte hittat speciellt många rätter som seglat upp som favoriter hos familjens kräsna 3,5-åring, men det har jag egentligen inte gjort i någon annan kokbok heller. Känslan är ändå att Vego på 30 minuter innehåller en hel del lite vuxnare smaker än vad mina andra favoritkokböcker gör, och kanske är det därför den är ett så bra komplement här hemma. En favoritkokbok, som sagt var!
Vego på 30 minuter
Vego på 30 minuter är en kokbok av Ylva Bergqvist och med foto av Lennart Weibull. Den gavs ut av Bonnier fakta 2017. ISBN: 9789174247428.
Ylva Bergqvist
Ylva Bergqvist är en svensk kock och kokboksförfattare.
Jag tar inte farväl, av nobelpristagaren Han Kang, handlar om två sydkoreanska kvinnor som drabbas hårt av sitt sökande efter sanningen om de massaker och massmord som skett i landets historia.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Jag tar inte farväl, av nobelpristagaren Han Kang, handlar om Gyeongha, en författare som hamnat i en djup depression. Hennes senaste bok handlar om en av de massaker som skett i Sydkoreas blodiga historia och nu kastas hon tillbaka till fruktansvärda scener i återkommande mardrömmar. Hon befinner sig i en liten, tryckande varm lägenhet i Seoul och det enda som paradoxalt får henne att fortsätta leva är att hon gång på gång behöver börja om med det avskedsbrev hon aldrig lyckas formulera som hon tänkt sig.
När vännen Inseon plötsligt hör av sig får Gyeongha anledning att skyndsamt lämna Seoul. Inseon ligger på sjukhus efter en olycka och nu ber hon Gyeongha att hjälpa henne. Kvar i hennes bostad på ön Jeju finns Inseons älskade fågel och Inseon är förtvivlad över att tiden är på väg att rinna ut – fågeln kommer inte att klara sig länge till utan vatten. En snöstorm är på väg, men Gyeongha kan inte säga nej.
Ungefär här börjar berättelsen växla över till magisk realism, där snön och ovädret bildar en laddad fond. Resan till Jeju och till Inseons hem, som också är hennes föräldrahem, blir även en resa längs ett sökande som Inseon, och ännu mer hennes mor, i hemlighet har ägnat sig åt under lång tid.
1948 mördades omkring 30 000 personer – varav många barn och andra civila – av militärpolisen. Misstänkta vänstersympatisörer utsattes för grym tortyr och därefter tystades händelserna ner i decennier. Samtidigt som befolkningen utsatts för ett enormt trauma var det förbjudet, straffbart, att över huvud taget nämna massmordet.
Han Kang skildrar hur detta nedtystade våldsdåd fortsätter att drabba generation efter generation, hur sörjande och saknad aldrig riktigt fått visas och hur ett läkande därför också har omöjliggjorts. Det är en oerhört drabbande och berörande roman. Morden och tortyren är svår att ta in, men författaren gör det på något sätt verkligt, inte minst genom att återkomma till den rent fysiska omfattningen av det hela – hur gruvgång efter gruvgång fylls med kvarlevor från människor som radats upp och avrättats.
Det är inte en bok som i första hand skildrar massmordet medan det pågick, utan en bok som handlar om hur anhöriga förtvivlat söker sina anhörigas öde. Morden blir förluster som fortsätter, ärvs vidare av nästa generation. Det är en helt otrolig roman om oläkta trauman och om nedtystad historia. Sällan har väl ett nobelpris känns så rätt som när det tilldelades Han Kang, kan jag känna.
Jag tar inte farväl
Chakpy?l haji ann?nda finns översatt till svenska av Anders Karlsson och Okkyoung Park och utgiven av Natur & kultur 2024. ISBN: 9789127179318.
Han Kang
Han Kang är en sydkoreansk författare. Hon belönades med Nobelpriset i litteratur 2024.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
