Jag brukar summera varje års läsning i lite figurer och siffror. Det här året är inget undantag. 🙂 I år har jag läst och lyssnat på 42 böcker, vilket jag gissar är något av ett bottenrekord? Ändå kan jag inte påstå att det känns som att jag har läst mindre än vanligt. Jag förstår inte riktigt själv hur det går ihop, men det spelar inte så stor roll.
Ungefär 3–4 böcker per månad har det alltså blivit, men i juni blev det bara en enda utläst bok. Paradoxalt nog läser jag oftast mindre när jag är ledig, jämfört med när jag jobbar. Så kan livet vara med en treåring – är man hemma med henne hela dagarna är det fullt ös tills 22 och man hinner inte tänka en tanke i taget – hjärnan behöver sin vila.
Som vanligt har jag främst läst böcker på ca 250 sidor. En och annan novell och kortroman har slunkit med, liksom någon enstaka tegelsten.
Författarna är såklart en blandning av gamla favoriter och nya upptäcker, men i vanlig ordning är en majoritet kvinnor och de kommer främst från Sverige, USA eller från någon av våra närmsta grannländer. Sett till ursprungsländer blev det verkligen ingen jorden runt-resa i år, men det blev i alla fall en bok från en japansk författare.
Utgivningsåren är lite varierande, men det allra mesta är utgivet de senaste 5 åren. Några klassiker har det blivit – den äldsta kom ut första gången på 1890-talet. Böcker utgivna 1970–2000 har jag tydligen duckat helt, däremot. Inte så konstigt kanske? Det är något av en mellanperiod där böcker varken känns aktuella eller har hunnit få någon slags klassikerstatus.
Jag är en flitig biblioteksbesökare. Jag och dottern är där säkert 1 gång i veckan. Vi är så glada över att vårt närmsta bibliotek har meröppet och därför kan slinka in lite när som helst när vi har vägarna förbi (vilket vi ofta har). Hur många barnböcker jag har lånat i år vågar jag knappt tänka på (just idag har jag tydligen 25 lånade titlar), men till mig själv har det i alla fall blivit 18 bibliotekslån.
Visst kan det vara kul att räkna antal böcker hit och dit, men det viktigaste är såklart att man läser någonting givande och bra. Jag ser att jag har delat ut ett sällsynt bottenbetyg i år, men det allra mesta har varit bra eller betydligt bättre än så. Gott!
Ja, det var nog det hela för den här gången. Får se hur många böcker jag tar mig igenom 2025. Jag känner mig faktiskt sugen på att läsa något från en afrikansk författare. Det är inte supermycket som kommer i svensk översättning från den kontinenten, men det är klart att det måste finnas många spännande författarskap att upptäcka. Några tips?
Året närmar sig sitt slut och vad passar då bättre för en bokbloggare än att sätta ihop en topplista över årets bästa böcker? Jag vet egentligen inte hur man gör sådana här listor. Kan man ställa romaner mot faktaböcker, poesi mot reportage? Nej, det kan man väl egentligen inte. Här har jag dessutom utelämnat de böcker jag läser mest: barnböckerna, för de läser vi i sådana mängder att det inte finns någon möjlighet att hinna blogga om dem. Men, med det sagt: här kommer faktiskt de tio bästa böckerna jag har läst i år (inte nödvändigtvis böcker med utgivningsår 2024).
1. Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
Systrarna är en riktig tegelstensroman av min favoritförfattare Jonas Hassen Khemiri, en författare som har böcker på ca 80 sidor i sin bibliografi. Funkade det? Ja, verkligen. Jag älskade att boken räckte så länge, att jag fick följa bokens huvudpersoner – Jonas och de tre Mikkolasystrarna – under så lång tid. En underbar roman om om livet, systerskap och om att växa upp med en förälder från Tunisien, som jag beskrev det när jag bloggade om boken i mars.
2. Sanningsberget av Therese Bohman
Sanningsberget, av Therese Bohman, läste jag ut så sent som ni i december, men jag känner mig övertygad om att boken kommer att leva kvar länge. Det är en otroligt fin bok, som, med några korta nedslag i huvudpersonens liv, berättar en berörande historia om livet, konsten och om den livslånga sorgen efter en spårlöst försvunnen bror.
3. Pythian pratar av Liv Strömquist
Få författare kan skriva så roligt och vasst om samtidigt, som Liv Strömquist. I Pythian pratar är det självhjälp, livsråd och den ständiga strävan efter att maximera & optimera livet, som granskas. Ett sjukt roligt och tankeväckande seriealbum!
4. Stacken av Annika Norlin
I Stacken, av romandebuterande Annika Norlin, får läsaren följa en grupp människor som valt att stå utanför samhället. Det är en fascinerande bok, med ett spännande persongalleri, där man får följa gruppens utveckling. Det blir mer och mer som en sekt. En av de böcker som verkligen sticker ut från mängden i årets läsning och som fastnat i minnet.
5. Daisy Darker av Alice Feeney
Daisy Darker, av Alice Feeney, är en klassisk ”det slutna rummet”-berättelse – en familj sitter isolerade, avskärmade från omvärlden på grund av tidvattnet, när den ena efter den andra plötsligt tas av daga av en okänd förövare – men är man beredd på greppet så är den sällsynt underhållande och spännande. Jag hade mycket svårt att lägga den här boken ifrån mig.
6. Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg
Skyddsrummet Luxgatan, av Jerker Virdborg, är en av mina favoritnovellsamlingar, alla kategorier. Det är en oerhört drabbande samling berättelser om ett Sverige i krig och konflikt. Boken utkom för nio år sedan, men känns aktuell på ett skrämmande sätt.
7. Straff av Ann-Helén Leastadius
Samisk kultur må ha en plats i årets julkalender (som jag för övrigt älskar!), men det är en kultur som Sverige aktivt har försökt utplåna, bl.a. genom nomadskolor. Om detta skriver Ann-Helén Laestadius i Straff, en mycket berörande bok som påminner om ett förtryck som faktiskt inte ligger särskilt långt tillbaka i vår historia.
8. Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke
Vi är inte här för att ha roligt, av Nina Lykke, är en av mina mer otippade favoriter från året. Jag hade inte riktigt väntat mig att en roman om en kulturman, som (kanske?) har utsatt en kvinna för sexuella trakasserier, skulle vara rolig och tänkvärd, men det var den!
9. Trilogin av Jon Fosse
Trilogin, av nobelpristagaren Jon Fosse, väckte många tankar och känslor hos mig. Det är en tunn liten bok, som dessutom rymmer tre sammanlänkade berättelser, men vilket innehåll! Jag väljer att läsa den som en mäktig bok om kärlek.
10. Nu levande: tredje Monikabok av Sara Lövestam
Sara Lövestams Monikaböcker, med den avslutande delen Nu levande, har varit ljudboksfavoriter under året. Böckerna följer Monika och hennes resa från att kastas mellan hopp och förtvivlan, som den gör som är ofrivilligt barnlös och som genomgår behandling efter behandling, till att våga utforska fler delar av livet.
Leken, av Jörgen Gassilewski, handlar om en dag ur en treårings perspektiv: förskolelämning, lek, lunch, vila och hämtning. Det är en dag fylld av rutiner och med en hel del obegripligheter.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Leken, av Jörgen Gassilewski, är en roman berättad ur treåriga Junis perspektiv. Läsaren får följa med henne genom alla hållpunkter under en dag på förskolan Fiskeboden: lämning, frukost, utelek, sångssamling, lunch, vila, sagostund, fri lek, mellanmål, hämtning – inte nödvändigtvis berättat kronologiskt. Direkt när jag hörde talas om den här boken blev jag nyfiken och såg till att köa den på biblioteket. Jag har själv en treåring och det är helt svindlande att få följa hennes tankegångar och låna hennes syn på världen. Hon får mig att häpna och skratta varje dag. Att, som författare, ge sig in i en treårings huvud och skildra en berättelse från dennes begränsade erfarenheter, begränsande språk och svajiga minne – ja, det kändes verkligen som att det fanns något där.
Juni förstår inte vad de pratar om. Eller varför de pratar. Eller varför de pratar om henne. Hennes namn. Det är många ord hon inte förstår. De som fröken Johanna säger. Och en del av de andra. Eller varför de säger det på det sättet. Vissa ord. Det känns som att de bråkar. Tyst bråk. Nästan tyst. Inte bra. Hon mår illa. Men inte som att hon ska spy. Mer inuti huvudet.
Ur Leken av Jörgen Gassilewski
Lyckas Gassilewski skriva fram en treårings värld? Ja, det går såklart inte att avgöra, men det känns på många sätt träffande. Berättelsen kan vara både hoppig och osammanhängande och någonstans tror jag väl att det är så det kan vara att vara treåring. Det är inte direkt en ålder som medger djupt fokus under långa stunder och heller ingen ålder då man brukar kunna ta in så mycket mer än en sak i taget. En scen återkommer flera gånger i boken, en för Juni helt obegriplig lek under en frökens ledning. Jag ser min egen lilla treåring framför mig: helt tyst och tar in varje millimeter av en ny situation – samlandes intryck som sedan bearbetas och återkommer i minnet. På så sätt kan man lilla dotter berätta i detalj om vad /hon upplevde att/ alla sa och gjorde när det uppstod något tjafs på förskolan, men hon kan egentligen aldrig svara på frågor i stil med ”åt du fisk idag till lunch?”. Så ja, jag upplever att boken är träffande, på många sätt, och på så sätt är den väldigt kul. Det är ju otroligt kul att vara nära en treåring och det finns mycket humor även i den här boken.
Sedan finns det väl några grejer som skaver, för min del. Inte ens nu när jag har läst ut boken känner jag att jag riktigt har greppat vad författaren vill säga. Det finns små stänk av kritik här och där: snack om privatiseringar, genusförskolor, skärmtid, vikarier, temaarbeten. Jag inser att inget av dessa ämnen skulle gå att diskutera med djup och samtidigt behålla treåringens perspektiv, men ändå: det känns lite malplacerat eftersom det nämns så flyktigt att jag inte ens listar ut vilken ståndpunkt författaren vill föra fram. För min del hade författaren gärna fått skippa det mesta av detta. Men att få låna en treårings blick ett tag, det uppskattade jag mycket!
Leken
Leken gavs ut av Albert Bonniers förlag 2024. ISBN: 978-91-0-080367-4.
Jörgen Gassilewski
Jörgen Gassilewski är en svensk poet och författare.
Sanningsberget, av Therese Bohman, är en berättelse om livet, konsten och om den livslånga sorgen efter en spårlöst försvunnen bror.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Sanningsberget, av Therese Bohman, inleds med att tioåriga Hannas storebror försvinner spårlöst efter en sen utflykt till Sanningsberget – ett mytomspunnet berg i Kolmården. Ingen har någon aning om var han har tagit vägen och han lämnar inget meddelande efter sig: en dag är han bara borta och familjen lämnas i en sorg som fortsätter genom livet.
I tre delar, med stora tidshopp, får läsaren följa Hanna från broderns försvinnande, via kämpiga unga vuxna-år, till medelåldern. Sorgen, saknaden och frågorna utan svar, ligger som ett vemodigt stråk över berättelsen. En annan följeslagare genom livet är grannen och klasskompisen Marcus, som är en trygg punkt under tonåren och så småningom blir någonting mer. När de är på väg ut i vuxenlivet tar dock Hanna och Marcus olika vägar: Marcus hamnar i Malmö och börjar doktorera, Hanna flyttar till Göteborg och kämpar med att komma in på en konstskola. Klyftan växer, Hanna känner sig misslyckad och vet knappt varför hon alls lämnade Kolmården längre.
Hanna och Marcus tappar kontakten medan livet händer och livet pågår: med toppar och dalar. Någonting som står fast är bergen, som blir betydelsefulla i Hannas konst, när hon så småningom etablerar sig som konstnär. Hon målar naturen, men lika mycket den saknade brodern.
Sanningsberget är, med sina dryga 200 sidor, ingen lång bok, men den rymmer ett liv och den är en njutning att läsa. Jag älskar kompositionen: hur långa sjok, hela decennier, lämnas åt sidan för att istället låta korta nedslag skildra Hannas liv. Det hade kunnat kännas hoppigt och tunt, men det gör det inte, det är en väldigt rik roman och Bohmans fenomenala precision mejslar ut varje scen med en sådan exakthet att mellanrummet fylls ut.
Det hade också kunnat upplevas störigt att boken inte rör sig mot någon lösning av gåtan kring broderns försvinnande, men inte heller detta skaver. Det känns fint att det här inte är en bok som nystar upp alla trådar och serverar alla svar. Det är inte en sådan bok, ingen spänningsroman, men det är den bästa sortens böcker: en bok om liv, konst, kärlek och sorg.
Sanningsberget
Sanningsberget gavs ut av Norstedts 2024. ISBN: 9789113133874.
Therese Bohman
Therese Bohman är en svensk författare och kulturjournalist.
Svält, av Knut Hamsun, är en klassiker från 1890. Det är en bok om nöd och svält som är svår att ta sig ur. Hur orka arbeta när man svälter?
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Svält är den norske författaren Knut Hamsuns genombrottsroman från 1890. Den handlar i stort om det som titeln vittnar om: svält. I boken vandrar ett namnlöst berättarjag runt i det som idag är Oslo. Mannen har inga pengar och ingenting att äta, men är också så plågad av svält att han omöjligt kan tjäna några pengar. Situationen är hopplös och han tar sig fram en dag i taget, tuggandes på sågspån och sväljandes sin saliv för att försöka stilla hungern. Mannen försöker pantsätta det lilla han har – kanske vill pantlånaren ha några knappar? Hans glasögon? Mitt i all förnedring, som nöden tvingar honom till, försöker berättarjaget hålla huvudet högt. Hemlös? Nej då, jag var ute för sent och tappade nyckeln…
Det är en oerhört stark skildring av armod och svält, något annat går inte att säga. Jag har förstått det som att Svält baseras på Hamsuns egna erfarenheter innan han etablerade sig som författare och det kanske förklarar hur romanen lyckas hålla sig så levande och berörande. Det känns i alla fall som att Svält är skriven av någon som vet vad svält gör med en människa: inte minst de där allt snurrigare tankarna och hallucinationerna som uppstår när kroppen börjar ge upp.
Berättelsen drivs alltså framåt av en svältande man och pålitligheten blir därefter. Det är inte helt lätt att hänga med i, för min del. Egentligen har jag inget ont att säga om uppläsningen, men jag tror att jag hade fått ut mer av läsningen om jag hade läst själv och jag tror att jag hade förstått fler nyanser om jag hade läst i min egen takt och med mer eftertanke.
Det finns såklart mycket att imponeras över med Svält, men någon lättsam bladvändare är den såklart inte. Min största invändning mot Svält är faktiskt att den känns otroligt seg, en egenskap den, i mitt tycke, delar med en annan odödlig klassiker: Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Det säger kanske mer om mig än om dessa böcker, men för mig är det två böcker om långdragna plågor som bara pågår, sida upp och sida ner, utan någon direkt vila eller variation. Jag är glad att jag har läst Svält (och Den gamle och havet, för all del; den har jag till och med läst två gånger), men det har tagit sin tid, det må jag säga.
Svält
Den första utgåvan av Sult gavs ut 1890 och finns i ett flertal senare översättningar till svenska. Jag har läst Pelle Fritz-Crones översättning från 1959, i en uppläsning av Magnus Schmitz, utgiven av Viatone 2023. ISBN: 9788771837391.
Knut Hamsun
Knut Hamsun (1859–1952) var en norsk, nobelprisbelönad författare.
December kom lite med en överraskning i år. Jag brukar uppdatera bloggen varje månadsskifte och passa på att lista några nyutkomna böcker att se fram emot, men inför december glömdes det helt bort. Alltså, nu kommer uppenbarligen ett sådant inlägg i alla fall, men den här gången är det inte tidsinställt och postat några dagar i förväg. Tiden rusar, som ni vet.
I november har jag varit ute och rest en del: dels en tågresa tillsammans med dottern och med siktet inställt mot hennes mormor och morfar. Det gick fantastiskt bra, tycker jag! Jag menar, det har ju varit några ganska utmattande tågresor tidigare år, men den här gången var humöret mestadels på topp, även hos treåringen, och då känns inte timmarna på tåget fullt lika långa som de kan göra annars. En annan novemberdag skulle jag på en tjänsteresa där jag gruppbokades till att flyga 06.25 på morgonen (inte mitt förstahandsval, men okej). Jag cyklade till flyget, väl medveten om att det skulle snöa en del och väntades blåst, och blev positivt överraskad över att det gick så lätt (hade medvind till och med!). Sedan gick vi på planet och där blev vi sittande (sovande, för min del) i några timmar innan vi fick gå av och fortsätta väntan inne i avgångshallen. Jag gav upp vid lunchtid och missade därmed en arbetsdag som nog hade varit väldigt inspirerande och kul, men som, ja, inte blev av. Cykeln fick jag till stora delar leda hem (vissa delar gick det inte ens att urskilja om det fanns en cykelväg eller inte…) och planet visade sig sedan avgå först 15.20, eller något sådant. Man skulle ha tagit tåget, så att säga.
I december ser jag fram emot att vara hemma mycket. Snön har tyvärr smält bort, i stort sett, men kanske kommer det påfyllning och i sådant fall ser jag fram emot att vara ute och leka med dottern. Annars hoppas jag på julmys, julmarknader och pepparkaksbak och sedan jul- och nyårsfirande med nära och kära.
Jag hoppas också på att hinna läsa mycket. Min hög med påbörjade böcker är orimlig och den fylls förvånansvärt ofta på med reserverade böcker från biblioteket… böcker som jag alltså måste avsätta tid för och läsa ut på två veckor, för sedan ska de gå till nästa person i kön och man kan naturligtvis inte låna om. Jag har för närvarande fem påbörjade böcker och så en ljudbok på det. Att läsa en massa nyutkommet känns inte aktuellt och lika bra är väl det, för det är inte så vansinnigt många böcker som ges ut i december och jag har just inte sett några titlar som väckt mitt intresse. Får se vad januari bjuder på istället!
Pythian pratar, av Liv Strömquist, är ett underhållande seriealbum om problemet med ”självhjälp” och oönskade livsråd.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Pythian pratar, av Liv Strömquist, innehåller sju livsråd om ironiskt nog gör det tydligt att livsråd och självhjälp knappast gör oss lyckligare. Det som är så fantastiskt med Liv Strömquist är att hon i varje seriealbum lyckas förmedla något som både känns nytt, underbyggt och intressant. Nog är vi många som på ett obestämt sätt tyckt att det skaver med alla dessa floskel-liknande råd som flimrar förbi i flödet och som tycker att self care är helt ogreppbart. Det är när Strömquist tar hjälp av sociologer, som Edgar Cabanas, Zygmunt Bauman, Hartmut Rosa och andra, för att problematisera fenomenet som det verkligen sätts i ett förklarande ljus.
Plötsligt ser jag framför mig alla (inklusive mig själv, till viss del) som förgäves försöker kontrollera, optimera och styra sådant som svårligen kan påverkas: lycka, hälsa, njutning – till och med döden. Det är egentligen självklart att saker och ting inte blir så kul om man försöker forcera fram ”kul”. Det finns naturligtvis mycket allvar i botten, men det hela beskrivs såklart med Strömquists härliga humor. Jag skrattar gott åt bilden av manosfär-influencern Rollo Tomassi, som ”står helt stilla och spelar sur i hallen” i tron att det ska få hans fru att vilja ligga oftare. Och åt psykologen och författaren Nicole LePera, vars bästa livsråd när det gäller relationer, kokar ned till att man bör bryta kontakten med folk.
Nej, allt går inte att kontrollera och optimera. Förmodligen skulle det göra många av oss gott att våga släppa taget lite mer. Inte för att jag känner mig sugen på att dela ut några livsråd efter att läst den här boken, men ändå.
Pythian pratar är sjukt rolig och samtidigt tänkvärd. Strömquists illustrationer sätter tonen och stryker under texten på ett snyggt sätt. Det här seriealbumet är verkligen en fullträff.
Pythian pratar
Pythian pratar gavs ut av Norstedts 2024. ISBN: 978-91-1-313566-3.
Liv Strömquist
Liv Strömquist är en svensk författare och poddare, som bland annat hörs i En varg söker sin pod och Stormens utveckling.
Mamma i soffa, av Jerker Virdborg, är en udda roman om ett urartat besök på ett möbelvaruhus: en mamma sätter sig i en soffa för att inte stiga upp något mer. De vuxna sönerna vet inte vad de ska ta sig till.
⭐⭐
Betyg: 2 av 5.
I Mamma i soffa, av Jerker Virdborg, åker två vuxna söner och deras mamma till ett möbelvaruhus för att köpa en hallmöbel. Affären är på väg att stängas permanent och de hittar inte det de söker, men mamman sätter sig i en soffa och plötsligt utvecklar sig situationen på ett högst oväntat sätt: mamman meddelar att hon inte tänker lämna soffan.
Det som följer är en absurd berättelse om mamman, som tjurigt, och till synes helt utan anledning, sätter sig för att inte resa sig något mer. De vuxna sönerna, framför allt bokens huvudperson, försöker lösa situationen, men de gör det inte på det sätt man kanske hade väntat sig. Mammans tilltag framstår som ett fall för akutpsyk, men lösningen blir istället en övernattning på möbelvaruhuset. Anledningen känns minst sagt krystad: undvika publicitet?
Jag har läst en hel del av Virdborg och med hans tidigare romaner i bakhuvudet väntade jag mig kanske en oväntad twist, att det skulle finnas en intressant förklaring till spektaklet, kanske något lätt övernaturligt eller dystopiskt. Spänningen byggs dessutom upp genom ett flertal märkliga händelser som väcker nyfikenhet. Vad är det för märklig Ikea-kasse som den ena brodern bär omkring på? Varför laddar mobiltelefonerna ur i rekordfart i möbelvaruhuset? Varför cirkulerar det omkring en massa bilar i området? Och poliser? Vilka är egentligen ägarna till möbelvaruhuset?
Det märkliga är att boken inte tar någon särskild riktning över huvud taget. Den bara pågår. Förmodligen ska man ”bara” läsa den som en absurd och tokig berättelse? Tyvärr förstod jag inte humorn, jag hade väntat mig något mer.
Mamma i soffa
Mamma i soffa gavs ut av Albert Bonniers förlag 2020. ISBN: 9789100182403, 9789100182410.
Den rätta knycken, av Johan Svedjedal, är en djupdykning i Saltkråkan: uppkomst, utveckling, mottagande, betydelse, ja, allt om den underbara idyllen på Saltkråkan.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
I Den rätta knycken går Johan Svedjedal, professor emeritus i litteraturvetenskap, på djupet med Astrid Lindgrens älskade Saltkråkan. På ett intresseväckande sätt lyckas han ringa in det som kan sägas vara kärnan i berättelserna om Tjorven och de andra: den idylliska skärgårdsmiljön, kärleken och gemenskapen, den eviga sommarlovsstämningen.
Jag håller själv Vi på Saltkråkan, TV-serien, till Astrid Lindgrens bästa. Jag är uppvuxen i liknande miljöer, inte på en ö då, i och för sig, men tillräckligt nära för att kunna se min egen hemstad i serien – avsnittet där Tjorven, Pelle och farbror Melker förtvivlat försöker rädda Snickargården undan rivning är alltså delvis inspelat i just Öregrund. Det här bidrar såklart till mys och igenkänning för mig personligen, men serien är såklart mycket större än så. Jag älskar miljöerna, huvudpersonerna, humorn, ja, typ allt. Många citat ur boken, ”den rätta knycken”, ”far ända in i baljan”, ”på min gata hemma i stan…” har etsat sig fast och det har de nog gjort hos betydligt fler än hos mig själv. Det är odödlig populärkultur och en del av vår kulturkanon, eller hur?
Den rätta knycken är alltså en hel bok som behandlar i princip allt kring Saltkråkan. Till skillnad från Astrid Lindgrens andra verk skrevs Vi på Saltkråkan ursprungligen för TV och kom som bok först senare. I Den rätta knycken skriver Svedjedal om allt kring såväl TV-serien, boken som de många uppföljarna. Den som vill veta mer om inspelningen, skådespelarna och mottagandet av de filmade versioner har mycket att hämta i Den rätta knycken. Den som vill följa i Svedjedals analys av boken har ännu mer att hämta. Bokens uppbyggnad och Lindgrens stil diskuteras i detalj. För mig, som inte alls är litteraturvetare är det en otroligt spännande läsning – mycket faller på plats kring det skickliga hantverket bakom Lindgrens böcker.
Det är inte varje dag jag läser en bok om en bok, dessutom inte en bok om en bok jag inte har läst(!). Ändå har det här varit en mycket lyckad läsning. Jag har läst väldigt mycket annat från Astrid Lindgrens rika produktion och kastar mig gärna över varje text om henne och hennes författarskap. Dessutom är TV-serien något av det mysigaste och bästa jag minns från min barndoms TV. Det har varit mycket härligt att få återvända dit.
Den rätta knycken
Den rätta knycken gavs ut av Albert Bonniers förlag 2024. ISBN: 978-91-0080240-0.
Johan Svedjedal
Johan Svedjedal är en svensk författare och professor emeritus i litteraturvetenskap.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
